"Jag älskar dig" mumlade Justin innan han vände sig om och sulkade iväg

---

Justins Perspektiv: 


Jag kunde inte förstå att jag bara blev bortschasad sådär, jag hade kört dag och natt för att komma hit, och vem har hon vid sin sida? Jack. 

Jag antar att han fick som han ville, han fick flickan, framställde mig som the bad guy och alla verkade köpa att han var oskyldig, även om jag visste sanningen. Och det gjorde även Nikki, men hon vägrar inse att han är den hon inte ska spendera sin tid med. Åh gud vad jag saknar henne, jag saknar hennes närhet, hennes skratt, hennes äppeldoftande hår och hennes jordgubbssmakande läppar. Damn, jag saknar allt med henne, hon är inte bara en flicka. Hon är den flickan, den speciella flickan som får mitt hjärta ett slå ett extra slag bara jag tänker på henne, den speciella flickan som verligen kan få mig att må bra. 

"KÖR, IDIOT!" hörde jag en ilsken röst bakom mig, jag vaknade till från mina dagdrömmande tankar och insåg att trafikljuset hade slagit grönt. Jag tryckte på gasen och körde hem mot mitt hus i Calabasas. 

-

"Hej älskling" hörde jag Selenas röst när hon klev ut från badrummet, jag vände mig om och klistrade på ett leende. 

"Hej, babe" svarade jag och kramade henne, hon kramade snabbt tillbaks innan hon tog på sig sina skor och en jacka. Jag rynkade ihop ögonbrynen. 

"Vart ska du?" frågade jag mjukt. 

"Doktorn, jag ska på ultraljud" mumlade hon. Jag klev i mina supras och öppnade dörren åt henne, hon nickade och gick ut och satte sig i min bil, jag följde hennes exempel och hoppade in i förarsätet. 

-

"Jag ska bara betala parkeringen, jag kommer snart" sa jag lätt och hoppade ur men hennes röst stoppade mig. 

"Jag vill inte att du följer med in" sa hon och bet på sin fingernagel. 
 
Jag frös till. 

"Va? Varför?" frågade jag hastig och lät bilnyckeln sitta kvar. 

"För att.." började hon, minen på hennes ansikte fick det att se ut som hon tänkte eller var osäker "Jag vill inte, jag känner mig inte bekväm med att du ser min mage, jag.. jag känner mig så ful" sa hon hastigt och snyftade till lite men jag såg inga tårar. 

"Det är okej, antar jag. Förlåt babe, du är vacker" svarade jag och kysste hene på kinden. 

"Vi ses sen då?" svarade hon enkelt och hoppade ut ur bilen, jag tyckte att det var skumt att hon kunde gå så fort men... magen har ju inte börjat puta ännu. 

Jag bestämde mig för att köra till McDonalds då jag insåg att jag inte hade ätit sen igår morse. Jag beställde några nuggets och en cola, jag njöt av varenda tugga men kände skuldkänslorna krypa under skinnet på mig. Jag gillade inte att vara ensam, det var då jag tog ut mina tankar till fullo och verkligen tänkte igenom tankarna. Ugh. 

Jag tänkte på Nikkis hatfyllda ansiktsuttryck när hon sa åt mig att hon inte ville ha mig där. Var hon över mig? Ville hon inte ha mig längre? Jag kan inte bara låta henne försvinna mellan mina fingrar när jag vet.. jag vet att hon älskar mig. Jag ser hur hon lyser upp när vi är, hur lugn hon blir när vi myser och hur rolig hon blir när vi är ute. Jag älskar henne på ett sätt som jag aldrig har älskat någon förut, jag vet, lite cheesy men.. men det är sant. Bara tanken på henne får mig att vilja gråta och skratta på samma gång.

Jag insåg att jag hade suttit här i 40 minuter och startade bilen för att köra tillbaka mot sjukhuset.

-

"Oj vilken tid det tog" sa en arg Selena när hon hade hoppat in i passagerarsätat, med armarna korsade över bröstet. 

"Förlåt, babe. Jag trodde att det skulle ta en timme?" svarade jag lugnt och svängde ut från sjukhusparkeringen.  

Hon svarade inte utan fnyste åt mig och sedan plockade hon upp sin telefon och var allmänt osocial. 

"Så.. hur gick det?" frågade jag efter några minuter, jag var tvungen att sänka volymen på radion för att ens höra vad jag själv tänkte. 

"Det gick bra" svarade hon nonchalant och hade fortfarande blicken klistrad på den upplysta mobildisplayen. 

Jag sa inget mer utan vi körde vidare i tystnat.. Pinsam tystnad. 

Jacks Perspektiv: 

Jag kunde inte fatta att han ens vågade visa sig här, efter allt som hade hänt, jag menar. Hallåå, han ska bli pappa för sjutton gubbar! 

"Tack" viskade Nikki när vi hade kommit in i huset, jag gav henne en kram och tttade djupt in i hennes ögon, dom var inte fyllda med hopp som dom brukade vara, det var bara... tomt. Tomt och blankt. 

"Du behöver inte säga tack, det är klart att jag skulle skydda dig" sa jag en aning högre än vad jag menade och Martin dunkade mig vänligt i ryggen. 

"Det är bra, bro. Jag måste erkänna att jag hade fel om dig. Du är ganska schysst ändå" Sa han och jag log belåtet för mig själv. 

"Ni pratar som att jag är ett barn, som behöver skydd och uppsyn hela tiden. Jag kan ta hand om mig själv!" nästan skrek Nikki och sprang upp för trapporna, ljudet av hennes sovrumsdörr som slängde igen fick oss verkligen att förstå att hon var förbannad. 

"Ska du eller jag?" frågade jag Martin som log ett snett leende. 

"Hon måste få va lite ifred, är du hungrig?" frågade han och jag blev glatt förvånad, jag tackade ja och vi lagade lite bacon och äggröra, rostade mackor och juice. 

När vi nästan hade ätit klart kom Nikki nertassande för trapporna. 

"Jag är också hungrig" sa hon med en putläpp men började fnissa lite. 

Nu ska jag sätta min plan i verket!..... 

---

---

Det svala vattnet rann ner längs ,min hals och jag smackade nöjt när jag hade halsat nästan halva flaskan på en gång. Efter några minuter kände jag hur jag blev mer och mer kissnödig. Åhnej, jag måste gå nu! 

Jag bestämde mig för att ta med mig vattenflaskorna bort till toaletterna för säkerhetsskull. 

Toppen. Bajamajor... Miiiin favorit. 

Jag klev ut genom den illaluktande bajamajan och kände den sköna känslan av att inte vara kissnödig längre, jag skulle precis gå tillbaka när jag hörde ett gnyende från andra sidan bajamajan. Jag gick runt den så jag kom precis vid husväggen och såg honom. 

Nerslagen och blodig, han tittade upp på mig och jag kunde se smärtan i hans ögon. 

"Will.." sa jag och kastade mig ner på marken med honom.

Vem fan hade gjort det här? 

---

Nikkis perspektiv: 

"Vad har hänt Will?!" frågade jag panikslaget då det började forsa ut blod ur hans läpp. Min hand flög upp och höll för såret i hans mun, genast blev min hand blodig men jag kunde inte bry mig mindre. Will försökte resa på sig men grymtade till och höll sig för magen. 

 

"Will! Vem slog dig!" frågade jag en oktav högre. Det fick honom att fokusera på mig och plötsligt spärrades hans ögon upp. 

 

"Nicole du måste gå, han sa att jag skulle hålla mig borta frå-" handen som inte höll för magen hamnade framför hans mun och Will såg sig oroligt omkring. Vem eller vad skulle han hålla sig borta från?

 

"Will tror du att jag tänker lämna dig här helt ensam?" jag la Wills arm över min axel och hjälpte honom att stå på skakiga ben. Vi började gå mot eken där jag satt förut så jag kunde hitta jack men han var inte där. Wills vän kom dock springande mot oss.

 

"Will vad har hänt?!" skrek Wills vän med stora ögon. 

 

"Lou det är okej, fast vi borde nog gå..." sa Will och viskade den sista biten. Den brunhåriga pojken med en randig tshirt som jag nu visste hette Lou stod förvirrat och stirrade på oss.

 

"Emh...okej vi åker väl till sjukhuset. följer du med..." frågade Lou och lät meningen dö ut då han inte visste vad jag hette.

 

"Nikki och nej min vän är här någonstans så jag måste hitta honom" Will fick den där oroliga blicken igen och jag kunde inte hjälpa att bli förundrad. Visst han hade precis blivit nerslagen men killen eller killarna som hade gjort det hade säker försvunnit nu sen var ju jag och Lou här som skydd. 

 

Lou nickade och dom började gå mot vad jag antog var hans bil. när jag ropade ett vänta stannade dom och Lou vände sig om.

 

"Will, kan jag få ditt nummer så att jag vet att du är okej?" frågade jag och hans ögon skrek av smärta. 

"Nja, jag tror inte att det är någon bra ide..." svarade han nervöst 

 "Will.." sa Lou och vickade på ögonbrynet. 

"Okej" sa han osäkert och skrev in sitt nummer i min mobil. Jag tackade och sa hej då innan jag begav mig till eken för att se om Jack var där. Det gröna troligtvis konstgjorda gräset kittlade utsidan av mina fötter när jag gick över gräsmattan. Till min förvåning var inte Jack där, så jag bestämde mig att sätta mig mot eken för att vänta. Solen skymtade bakom träden långt där borta och sommarkvällen hade precis börjat, jag blundade i vad som kändes som sekunder när jag hörde en förvånad stämma. 

"Nikki! Jag har letat överallt efter dig!" utbrast Jack och stod nu vid mina fötter och log stort innan han satte sig ner mittemot mig. 

"Jo, jag letade efter dig med" muttrade jag tillbaka som ett svar. 

"Varför är du arg?" svarade han frågande och tog min hand men jag drog undan min. 

"Vad var det där? Hela den där grejen? Först är du jätteotrevlig mot en helt oskyldig kille och sen säger du att vi är tillsammans?" Utbrast jag lite högre än vad egentligen menade. 

"Förlåt.. jag.. du.. jag vet inte.. Jag..förlåt" svarade han uppgivet och tittade på sina vita smutsiga Converse. 

"Aja, vi glömmer det. Vad vill du göra nu? Det är inte speciellt kul här i parken på kvällarna och ja." svarade jag och mötte hans blick. Ögonen glimrade kärlekssfullt och läpparna drogs uppåt som ett leende. 

"Kom" sa han och ställde sig upp inom bara ett par sekunder, han sträckte ut sin hand och jag tog den och drog mig upp. 

"Vart ska vi?" svarade jag undrande men fyrade av ett leende. 

"Dina smilgropar är  så söta" sa han utan att besvara min fråga medans vi började gå. 

Jag kände att det hettade till på kinderna och slog ner blicken i asfalten som vi nu promenerade på. 

"Men säg då" sa jag med fejkad gnällighet och boxade min armbåge löst i hans sida. 

"Vi är framme" svarade han enkelt, jag insåg att vi var vid biosalongen och fnissade lite. 

"Omg vi måste se den nya Superman filmen!" fangirlade jag och drog med Jack in för att vi skulle betala våra biljetter. 

Jag skulle precis plocka fram min beiga plånbok ur väskan när jag kände Jacks hand över min. Jag lyfte blicken och han hade ett  litet flin på läpparna. 

"Vi kan väl säg att du betalar tillbaka senare under kvällen?" sa han när han hade betalat våra biljetter och snacks. 

Vänta.. va? 

Jag svarade inte utan log lite nervöst. Menade han vad jag tror att han menade? Han måste inse att jag inte är redo för något sånt. 

"Värst vad du blev stel helt plötsligt, det var ett skämt Nikki!" skrattade Jack och tog ett smörpopcorn och stopppade i munnen. 

Jag fnissade lite, men förstod att han inte skojade helt. 

"Dom öppnar nu!" Sa jag för att bryta tystnaden och vi ställde oss i kön för att gå in i den rödfärgade salongen. 

-

"OMG den var sååå bra!!!" fangirlade jag men Jack såg inte lika imponerad ut. 

"Nja, du måste inse att de andra är bättre?" svarade han och slängde den tomma popcornlådan  och våra coca color i papperskorgen. Jag bestämde mig för att byta ämne. 

"Så. vad är klockan?" frågade jag när vi hade kommit ut på gatan. Den svala sommarnatten gjorde att mitt skinn drog sig upp som gåshud och jag antog att Jack märkte det då han drog av sig sin jacka och la den över mina bara axlar. 

"Oj sen när blev du en sån gentleman?" fnissade jag och flinade. 

"Du såg så kall ut och, ja, jag är nog en gentleman" det sista sa han med fejkad bitchighet och flinade. 

-

"Jag måste nog gå in, men...tack för idag" sa jag och slickade mina läppar. 

Han tittade in i mina ögon och innan jag hann reagera stod han bara några centimeter från mitt ansikte, han lutade sin huvud ner mot mitt, jag tittade upp på honom och förstod vad han tänkte göra. 

Långsamt förflyttade han två av sina fingrar mot min haka och lutade upp den så han skulle få en bra vinkel att kyssa mig i, han plutade sådär sexigt och nuddade mina läppar. Jag blundade och kysste mjukt tillbaka. Det var inte som att kyssa Justin, det var inga fyverkerier eller gnistor. Dock var det mjukt och varmt och jag tror aldrig Jack har kysst mig såhär försiktigt. Jag satte min hand mot hans bröst och tryckte löst bort honom, han stapplade några steg bakåt och jag tackade Gud för att han inte såg mina rosenröda kinder pga av mörkret runtomkring oss. 

"Jag..jag måste gå" mumlade jag och gick in, jag stängde dörren bakom mig och sjönk ner med ryggen mot den bruna ytterdörren. Jacks ansiktsuttryck när jag lämnade honom var förvånat jag kunde höra hur fotstegen från Jack vandrade bort och antagligen till hans hem. 

"Har det hänt något?" frågade Martin förvånat, han stod med ett glas Cola i handen.. 

"Va.. eh nej" ljög jag och skrattade ett falskt skratt, nej inget har hänt, jag hara bara blivit kysst av mitt ex och tänkt på Justin hela tiden. 


"O..okej" svarade Martin och höjde ena ögonbrynet som att han visste att jag ljög, men han orkade inte gräva sig djupare in i det just nu utan fortsatte glatt: 

"Så.. Lust att se en film? Mamma och pappa kommer hem i morgon, dom är hos Flammigan" sa Martin och strckte ut sin lediga hand mot mig, jag nickade och ställde mig upp. 

Flammigan är några... bekanta kan man säga, dom har alltid bott i Chigago och kommer nog alltid göra det, deras son och jag.. har ett förflutet. Men han var inget annat än problem, han sålde droger. Jag tror dock att han sitter på ungdomsfängelset nu men är inte säker. Jag borde verkligen ringa honom, Troy tror jag att han hette. Och av denna anledningen hittade jag alltid på ursäkter när min familj skulle besöka dom eller dom skulle komma till oss. 

"Nikki?" frågade Martin och jag kom tillbaka till verkligheten. 

"Va?" svarade jag lummigt och gav honom min uppmärksamhet. 

Han suckade innan han svarade. 

"Jag har frågat 3 gånger om vilken film du vill se...så.. vilken film vill du se?" sa han och skrattade lite lågt. 

"The Green Mile" nästan skrek jag ut, jag var verkligen sugen på en sorglig film. 

Halvvägs genom filmen grät jag så mycket att det gjorde ont, jag vände mig mot Martin men han hade redan somnat mot armstödet, jag skrattade lite åt honom. Det rann lite dregel ur hans mungipa och det svaga lätet från hans snarkningar fick honom att låta som en liten gris. 

Jag vaknade av att TVn pep till och stängdes av, filmen var slut. 

Jag bestämde mig för att somna om, jag drog filten över mig och somnade om bredvid Martins lugna andetag. 

-

"Nikki" muttrade Martin trött. 

"Mhm" svarade jag omedvetet. 

"Det ringer på dörren" svarade han och vände sig om för att somna om. 

Jag öppnade ögonen och det var så ljust att ögon kisade till, jag sträckte upp armarna och såg på klockan, halv åtta. Ugh.. 

Med trötta steg gick jag till dörren och öppnade den. Mina ögon var stora som tefat och hakan föll ner till marken när jag såg vem det var..

---

DOMDOMDOOOOOM hahah ;) men fortsätt läsa och kommentera! Efter den här novellen ska vi börja på en ny, men en mer badboy Justin, vad tycker ni om det? ;)






xoxo sofia&cornelia 

Nikkis Perspektiv: 


Jag ryckte till och vaknade av min egen snarkning, mörker. Genast insåg jag att en arm låg över min mage och kramade min hand. Jag vände mig om och möttes av ett ansikte, han andades tungt genom sin mun, andedräkten var varm mot mitt skinn. Jag flyttade hans tunga arm från min mage och ställde mig upp, tassade bort till toaletten. Klinkergolvet var kallt under mina morgontrötta fötter och fick mitt skinn att resa sig som gåshud. När jag hade uträttat mina behöv tvättade jag ansiktet då mascaran hade torkat på mina kinder och jag kände mig allmänt ofräsh. 

När jag var klar tassade jag över klinkergolvet igen och öppnade toalettdörren igen. 

"Godmorgon,beautiful" hördes en morgontrött mansröst. Jag hoppade till av rädsla men lugnade mig när jag hörde honom skratta lite lågt. 

"Skräms inte sådär!" skrattade jag och kastade en kudde på honom, jag gick fram till sängen och han tog tag om mina höfter, ställde sig upp. Hans panna vilade mot min panna några sekunder innan han avfyrade ett busigt flin och puttade ner mig på sängen och kittlade mig i sidan, jag skrattade så mycket att jag får kramp. 

"Ja..ja..jack.. S..SLUTA!!!" skrattade jag fram så fort jag fick luft. 

"Make me" skrattade han och fortsatte några sekunder till innan han satte händerna på mina handleder i ett fastgrepp innan han pussade mig på pannan och klev av min midja. 

"Jag måste till jobbet" Sa han när han hade slängt en blick på digitalklockan som stod på nattduksbordet. 

"Jobbet? Sen när fick du ett jobb?" flinade jag och satte mig upp i skräddarställning. 

"Jag fick ett sommarjobb hos Caspars pappa på Bageriet" svarade han och log samtidigt som han letade efter ett par jeans. Han var faktiskt ganska sexig, jag menar han hade sexpack, han var stark, han var lång. Ja han skulle kunna vara en modell. 

"Grattis då Mr.Vuxen" Flinade jag och han slängde en busig blick mot mig. 

"Mina föräldrar kommer inte hem förrens i morgon eftermiddag, dom är hos våra kusiner i New York och syrran är hos en kompis tills i morgon" Sa han efter en stunds tystnad "Så. om du vill får du stanna..." sa han lite osäkert och kliade sig i nacken. Jag slet min bleck från hans halvnakna kropp, han drog ett par mörka jeans över sina boxers och drog en vit shirts över huvudet innan han fixade håret lite och väntade på mitt svar. 

"Aa, jag stannar nog i sängen ett tag till, det var så varmt och skööööööööönt" retades jag och flinade. Han flyttade sin blick mot mig och log ett halvt leende. Måste han vara så söt? Nej, Nikki skärp dig.


"Vill du att jag ska kittla dig igen?" hotades han och sprattlade med fingrarna i luften. Han skrattade lite och lyfte på ena ögonbrynet. 

"Gå nu, lås dörren" gnydde jag och rullade runt i sängen och fnissade lite. 

"Jaja, vi ses sen pineapple" sa han med ett flin och försvann genom dörren och ner för trappan. En lätt duns hördes när han stängde ytterdörren. 

Jag var ensam. I Jacks hus. ENSAM


Jag la mig på kudden som var närmast och när doften av herrparfym trängde in i mina näsborrar insåg jag att det var Jacks, det luktade inte lika gott som Justin men... Nej Nikki tänk inte mer på honom. Du måste gå vidare! 

-

Jag slog upp ögonen... Jag hade sovit i 5 timmar, klockan var redan 2 på förmiddagen. Jag kände hur magen kurrade och bestämde mig för att gå ner till bageriet för att överraska Jack lite. Eller.... så kunde jag ringa Alice och fråga vad hon ska göra idag... Jag kör nog på nummer två. 

"Hej, Nikki!" Hördes den som vanligt spralliga och glada rösten. 

"Hej Alice! Vad gör du?" sa jag och kunde inte hjälpa flinet på mina läppar, jag gick in till badrummet och plockade upp min sminkväska ur väskan som jag hade med mig igår. 

"Jag är med Caspar, vi är på stranden i Ohio, vi tog en liten utflyktsdag" började hon. "Vadå har det hänt något? Vi kan åka tillbaks om du vill!" sa hon lite oroligt straxt därefter. 

"Nej Alice, ta det lugnt, haha. Undra bara om vi skulle ses men hälsa Caspar!" sa jag och fnissade lite samtidigt som jag sminkade mig, jag bestämde mig för en lätt sminkning idag. 

"Jaha, men vi kommer hem i morgon, ifall vi inte tar in på hotell. Om du förstår vad jag menar.." sa hon busigt och jag kunde se hennes hemlighetsfulla flin framför mig. 

Vi fortsatte prata i cirka 20 minuter till innan vi la på och jag klädde på mig och jag gick för trätrappan, jag tog på mig mina skor och bestämde mig för att gå till bageriet. Lite motion kunde väl inte skada? 

-

Plingklockan tinglade till när jag klev in i bageriet, jag gick fram till disken och väntade på kassören. 

"Nikki?" sa Jack och han såg otroligt fånig ut i en vit mindre verision av en bagarhatt och ett vitt förkläde, men ändå sexig på något sätt. Fast Justin är sexigare.... Nikki, sluta! 

"Nej men oj, jag visste inte att du arbetade här" ljög jag och flinade.

"Jag visste inte att du skulle komma hit" Sa han och lät...nervös? 

"Jag vill ha en cappucino och en kladdkaka, tack" sa jag då jag insåg kön bakom mig och vi kunde inte stå och småprata hela dagen. 

"Ska bli, ma'am" svarade han och flinade, jag gick och satte mig precis vid de fyrkantiga gigantiska fönsterna och väntade på min beställning. Jag tittade ut över gatan, några butiker här och var, det låg er affärer inåt stan och vi var inte i innerstaden nu om man säger så. Det var inte folktomt men det var inte mycket folk heller som spatserade på trottoakanterna, mest bilister och cyklister. 

"Pineapple?" hörde jag en röst säga och jag skakade till huvudet för att komma tillbaka till verkligheten igen. 

"Va?" frågade jag och vände mig mot honom, Jack. 

"Din beställning" svarade han enkelt och ställde ner cappucinon och kladdkakan framför mig, ett berg grädde låg på kanten och jag lovar att det var Jack som hade gjort så med flit. Uäk..

Jag tog en smutt av mitt kaffe innan jag insåg att han stod kvar bredvid mig, jag vände mig mot honom. 

"Och vad är det med dig att kalla mig pineapple?" Det kom ur min mun bitchigare än vad jag trodde. 

"Det passar på dig" sa han med ett enkelt flin och försvann bort genom svängdörrarna och in till själva 'köket'.

 Jag hade ätit halvvägs på kladdkakan när jag hörde hur min mobil vibrerade i jeansfickan, jag fiskade upp den displayen var upplyst av ett namn.

Justin.

Jag tryckte på avbryt och såg att jag hade 8 missade samtal från honom och 3 sms, han ringde ännu en gång men jag avbröt det. Jag tryckte upp smsen, en del av mig ville att det skulle stå att han ville ha mig där, men den mer förståndiga delen av mig ville att han skulle skriva att han skulle lämna mig ifred. 

Från Justin: Hey shawty. Förlåt, förlåt för allt. Men jag står inte ut med att inte träffa dig. Jag saknar dig. Jak saknar allt med dig, jag drömde tillochmed om dig inatt. Okej jag ska inte vara skum men.. Du är min shawty, du är den enda jag kallar för shawty. Jag älskar dig. Ring mig. xoxo Din Justin. 

Från Justin: Jag ska inte ringa och störa dig mer nu,shawty. Kan vi inte träffas nästa vecka? Jag måste få se dig, även om det är en sista gång. Snälla, jag vill inte att det ska sluta såhär. Jag ger mig inte. Jag älskar dig. Ring mig!! 
Justin. 

Oj, okej. Det var gulligare än vad jag förväntat mig. Jag kan inte säga att jag inte älskar honom för då skulle jag ljuga, men seriöst, han ska bli pappa! Och han hade inte tänkt och säga det? Och sen säger han i en intervjuv att vi är över? Jag är förvirrad. 

"Är du klar, pineapple?" mina tankar avbröts av Jacks stämma. 

"Va..uhm.. ja, ja visst" svarade jag lite frånvarande och drack upp det sista innan jag mötte hans blick. Hans grönblåaktiga blick stirrade vänligt på mig. 

"Jag slutade precis, vill du hitta på något?" frågade han och jag insåg precis att han inte hade på sig de urtöntiga bagerikläderna längre. 

"Uhm.. visst" svarade jag och log, jag ställde mig upp och vi gick ut. Den friska luften trängde in i mina näsborrar. 

"Så.. vad vill du göra?" frågade Jack och sstoppade händerna i sin jackficka. 

"Vi kan gå till parken?" sa jag som en fråga, han nickade och slickade sig om läpparna. 

Justin brukar alltid slicka sig om läpparna.... MEN NIKKI SLUTA NU! 

Skrek min hjärna och jag trängde bak tankarna längst bak i huvudet. 

- 

"Du suger på det här" ropade jag och kastade iväg frisbeen för typ 30:ionde gången, Jack fångade och log busigt. 

"Tsss.. Det är bara för du är så dålig på att kasta" svarade han med fejkad bitchighet och skrattade i kör med mig. 

"Vi har spelat i typ en halvtimme, är du törstig?" ropade Jack efter några minuter. Jag fångade den gula frisben i mina händer och gick fram mot honom. 

"Visst, men jag vann ju när vi körde sten, sax, påse föut sååå... du bjuder" flinade jag och han skrattad e och gick iväg till kiosken. Jag vandrade iväg till en stor gammal ek som stod nästan mitt i parken, jag satte mig med ryggen mot det och begrundade min omgivning, två killar i 20 års åldern spelade fotboll och den ena, med blont ganska kort hår tittade på mig innan han  sa något till sin bruna stylade hår innan han tog bollen under armen och lunkade över till mig. 

"Nämen hejsan" sa han lite blygt och stog precis vid mina fötter, hans tandställning glittrade i solen när han log och de blå ögonen lyste av finurlighet. 

"Hej" svarade jag kaxigt och log. 

"Såå.. jag vill inte verka vara  skum eler så men jag såg dig nyss och ja.. du sitter helt ensam" sa han fortfarande blygt, och kliade sig i nacken. 

"Haha, är det där din raggningsreplik?" fnissade  jag och när hans blick mötte min började vi båda skratta. 

"Nej, jag.. jo det var det nog" svarade han och vi båda fortsatte skratta. 

Vi fortsatte prata i några minuter innan någon som harklade sig hördes bakom killen som hette Wills rygg. 

"Och vem är du?" sa Jack otrevligt mellan tänderna. 

Will blev genast obekväm av situationen och kliade sig ännu en gång i nacken. 

"Oj.. jag visste inte att du hade pojkvän, jag..du.. jag måste gå" sa han och log, fast han gick inte. Han stod kvar ändå, vilket var skumt. 

"Vi.. han är inte min pojk.." började jag men bev avbruten. 

"Ja, just det. Håll fingrarna borta från min tjej" sa jag fortfarande lika otrevligt och spydigt. 

"Ja..jag.. Hejdå Nikki" sa Will och log ett nervöst leende innan han försvann bort till toaletterna. 

"Här har du vattnet, jag.. jag kommer snart" sa Jack, nu mycket trevligare och lugnare innan han räckte över vattenflaskorna och försvann bort, jag såg inte riktigt var han gick. 

Det svala vattnet rann ner längs ,min hals och jag smackade nöjt när jag hade halsat nästan halva flaskan på en gång. Efter några minuter kände jag hur jag blev mer och mer kissnödig. Åhnej, jag måste gå nu! 

Jag bestämde mig för att ta med mig vattenflaskorna bort till toaletterna för säkerhetsskull.

Toppen. Bajamajor... Miiiin favorit. 

Jag klev ut genom den illaluktande bajamajan och kände den sköna känslan av att inte vara kissnödig längre, jag skulle precis gå tillbaka när jag hörde ett gnyende från andra sidan bajamajan. Jag gick runt den så jag kom precis vid husväggen och såg honom. 

Nerslagen och blodig, han tittade upp på mig och jag kunde se smärtan i hans ögon. 

"Will.." sa jag och kastade mig ner på marken med honom.

Vem fan hade gjort det här? 

---

Sådärja! Ett kapitel, som lovat ;) Ja, det blev ju lite längre än det andra iallafall! :D men vad tycker ni? Alltså, det här är en Jusitn fanfic, så självklart kommer ju inte Justin försvinna så fortsätt läsa, den är inte slut än!!! :D 

Justin var tyst. 

"Jag tänkte väl det" snyftade jag och la på. 

"Nikki, ska jag. ska jag köra dig hem?" frågade Chris och la sin hand på min axel. Jag tog mig samman och torkade bort tårarna, äh vad spelar det för roll? Jag har bara fått mitt hjärta krossat, ingen stor grej.  tänkte jag ironiskt men bet ihop och tittade på Chris.  

"Nej, kan du.. kan du köra mig till Jack?" frågade jag och han drog ihop ögonbrynen. 

"Va?" frågade han som att jag precis hade sagt att det stod en zombie bakom honom. 

"Kan du skjutsa mig till Jack?" Frågade jag, han nickade lite fundersamt men vi gick mot bilen och körde iväg. 

"Vi hörs?" sa jag och kramade Chris innan jag hoppade ut. 

"Såklart, jag ringer sen" sa han innan jag stängde dörren och trippade mot Jacks ytterdörr. 

"Nikki....."

Justins Perspektiv:


Efter samtalet var jag knäckt. Jag ville så gärna vara där när hon vaknade, hålla hennes hand. Krama henne, berätta sanningen ansikte mot ansikte. Inte på telefon. Jag tog det halvfulla vattenglaset som stod på nattduksbordet och slängde det i väggen, med ett krach sprängdes glaset i småbitar när det träffade den mörka väggen, färgtavlan landade på trägolvet men jag brydde mig inte, jag sjönk ner med ryggen mot sänggaveln, höll händerna för ansiktet och grät. Grät tills det inte gick mer, då la jag mig i sängen och somnade strax därefter. 

Telefonen ringde, jag hade den redan i min hand och tryckte på svara. 

"Justin" ropade Nikki genom telefonen med sin gladaste stämma. 

"Nikki? Är du inte arg?" Frågade jag och möblerna runt omkring mig svajade lite. 

"Nej, hur skulle jag kunna vara det? Jag älskar dig!" ropade hon genom telefonen och mitt hjärta blev varmt. 

"Jag älskar dig med Nikki, du är min one less lonely girl. Alltid" Svarade jag gulligt och hon skrattade ett klingande skratt som alltid fick mig på bra humör. 

Plötsligt slog jag upp ögonen, det var mörkt. I mina armar kramade jag en stor vit kudde som var blöt av tårar. Jag kastade iväg kudden på skrivbordet och några papper ringlade ner på det mörka golvet.
Jag drog av mig det vita täcket och satte mig upp, lutade ryggen mot sänkkanten, jag blickade ut över rummet, tavlan låg begravd av spillror och pappersbitarna där jag hade skrivit några låtar låg utspridda över golvet. Jag insåg att jag fortfarande hade kläderna på mig så jag drog av mig det vita linnet och de svarta byxorna. 

Ett vrål flög ur min mun när jag insåg att det var en dröm. Nikki älskade inte mig. Hon avskydde mig. Jag har förstört allt. Jag la ner huvudet på kudden och försökte somna om.


Jacks Perspektiv:

"Nikki?" sa jag när jag öppnade dörren och såg att Nikki stod där, hennes mascara hade runnit ner över hennes runda kinder och det stack till i hjärtat på mig. Jag öppnade armarna i en kram och hon kastade sig i dom och slängde armarna runt min hals. 

"Jack" snyftade hon mot min nacke. 

"Vad har hänt? Kom in så kan vi prata" sa jag och stängde ytterdörren, jag tog hennes hand i min och ledde henne till mitt rum. Hon slog sig ner i sängen med benen över sänkanten. 

"Justin.. han.. ja, du hade rätt" snyftade hon och jag kände lyckan i min kropp. Nu var Justin ute ur bilden och det var bara jag kvar. Vilket måste betyda att Nikki praktiskt taget är min nu. Nikki är min. 

"Jag har sagt från första början att han inteär bra för dig" Sa jag så snällt jag kunde och satte mig på huk mellan hennes knän, jag flyttade en av hennes hårslingor bakom hennes öra och drog mitt pekfinger över hennes mjuka kind. 

"Förlåt Jack" sa hon och mötte min blick, hon tog mitt ansikte i sina händer och kysste mina läppar. En smak av jordgubb och mint kände jag vi virvlad runt med våra tungor, en blandning som jag hade längtat länge efter. Jag var tvungen att spela bättre än såhär. 

"Nikki, nej" halvflåsade jag in i hennes mun och försöka komma ur hennes grepp, även om jag så gärna ville vara nära henne såhär så var jag tvungen att låtsas som att jag var en gentleman. Hon svarade inte utan bara tittade frågande på mig. 

"Jag vill ta saker långsammare den här gången. Jag vill inte att du ska bli sårad igen" ljög jag och log mitt gulligaste leende. Hon skrattade lite och la upp benen i sängen och startade TVn, hon drog mitt täcke över hennes ben och jag var inte sen att följa hennes exempel.  Hon var så vacker, helt perfekt. Vi tittade på Hell's Kitchen ett tag innan jag blev uttråkad och begrundade henes ansikte, det blonda håret låg på vänster sida om hennes nacke, de blåa ögonen var koncentrerade på den upplysta TVskärmen, hennes bröstkorg guppade upp och ner när hon andades. De fylliga lätt rosa läpparna var lite särade och var så gudomligt vackra. Jag var tvungen att hejda mig för att inte kasta mig över henne och kyssa hennes kyssvänliga läppar. 

"Jack" viskade hon och borrade in huvudet i mitt bröst ca 20 minuter senare.

"Schhh, sov nu" svarade jag och stängde av tvn. Mörkret föll över rummet och en känsla av lugn sköljde över min kropp. 
 
Hon la sin ena hand på min bröstkorg och efter några minuter kände jag hur hennes huvud blev tungt och jag förstod att hon sov, jag drog in doften av hennes äppledoftande hår och fick nästan gåshud, det luktade så gott. 

---

Förlåt för att det blev kort men hellre kort än inget alls eller hur? ;) Ska försöka hinna ett till idag så ni blir glada pluttisar :D 

---

                                                          3 veckor senare.


Vi är alla förvirrade över våran Justin Bieber, för bara någon månader sen så gjorde Justin Bieber(19) det officelt att han var tillsammans med Nicole Stark(18). Selena Gomez(20) lämnades förkrossad och nu är vi alla förvirrade då Nicole ligger i koma och Justin verkar ha gått tillbaks till Selena då hon berättasde att hon var gravid med Justin Biebers barn. Vi undrar alla vad Justin kommer göra när Nicole vaknar upp...OM hon vaknar upp.



Justins Perpsektiv: 


"Dags att hoppa ut nu Justin" Sa Scooter som satt bredvid mig med ett leende på läpparna, de skrikande ocg galna fansen dunkade på fönsterrutan på bilen. Mina säkerhetsvakter ställde sig som väggar och jag sprang in i studion där jag skulle intervjuvas av Oprah Winfrey. 

- 

"Hej Justin! Kul att se dig!" sa Oprah med ett varmt leende och öppnade armarna för att krama om mig, jag log stort och hälsade innan jag kramade henne. 

"Ska vi sätta igång?" frågade hon och satte sig i en fåtölj mittemot den andra som jag skulle sitta i, på bordet stod det en tallrick pommes frites och sallad och två glas vatten. 

"Så.. Hur mår du?" frågade hon med en liten bekymrad blick.

"Jag mår bra" svarade jag och la på ett fejkat leende

"Justin, det ser inte ut som att du mår så bra, med tanke på vad som händer i ditt liv just nu" 

"Okej, det.. det är lite tungt just nu" svarade jag och tog en pommes frites. 

"Jaha, okej. Men hur hade du tänkt att göra med Selena och barnet?" frågade hon och publiken blev helt knäpptyst. 

"Jag har lovat mig själv att när jag får barn ska jag ta hand om det och hålla ihop familjen och verkligen kämpa. Jag såg hur mycket min mamma led av att stå ut med mig själv och.. och jag vill inte att någon kvinna ska vara med om det" svarade jag ärligt och några 'awww' lät lite tyst i publiken.

Hon svarade inte utan nickade lite och log ett förstående leende. 

"Känner du dig ensam någon gång?" Frågade hon efter några sekunders betänketid. 

"Absolut. Ja ehm.. Jag känner mig väldigt ensam ibland. Ibland känns det som man vill ha någon att vara där med dig, det kan kännas ensamt" sa jag och slickade mig om läpparna då dom började bli för torra.

"Blir du någonsin deprimerad?" frågade hon och stirrade in i mina ögon.

"Ibland, ja. Inte jätte deprimerad men det kommer dagar då jag är nere och ledsen" 

"Varför?" frågade hon.

"För att jag är människa" svarade jag självklart.

"Jag har egentligen inte så många vänner, jag har typ 3 nära vänner som jag flyger till eller ringer till" mitt

"Men jag menar.. um.. ja det är sanningen" 

"Så du och Nicole Stark är officiellt över?" 

"Jag..jag antar det" Svarade jag och svalde ner klumpen i halsen, tårarna tryckte på innanför ögonlocken. Jag ville inte göra slut med Nicole, det var det sista jag ville göra men jag visste att det var det rätta. Även om det gör ont måste jag låta henne gå vidare med sitt liv. 

"Selena fick tillbaks sin gullegris då?" skrattade Oprah och publiken skrattade med lite, jag kände hur ögonen blev blanka men jag klistrade på ett leende och nickade enkelt. 

Nikkis Perpsketiv: 

Jag kände hur någon tog tag i min hand. Chris röst hördes långt borta men jag förstod varenda ord han sa, snyftade menar jag, han grät. Och kramade min hand i pulserandeknipningar. Allt jag ville var att svara honom, att krama om honom och säga att allt kommer ordna sig, jag är ju precis här. Jag är inte död, jag lever. Varför gråter han? 

Jag förstod inte varför jag inte kunde öppna munnen och prata med honom, eller sätta mig upp och krama honom. Jag kanske drömmer? 

Efter några timmar kände jag hur Chris kysste min panna och sa ett lugnt, 'hej då lil lady, jag kommer hit i morgon igen' innan jag hörde hur dörren stängdes och det blev tyst igen. Jag gillade inte tystnaden, det kändes så.... tomt och tråkigt på något sätt. Plötsligt hörde jag fotsteg och Jack's röst som pratade med mig. 

"Hej Nikki, jag tog med blommor igen"sa han med en kärleksfull stämma. 

Jag hade hört Jacks röst många gånger och varje gång hade han tagit med sig nånting romantiskt klychigt. Jag förstod inte varför, men hans närvaro fick mig lugn. 

Efter några timmar efter att Jack hade bara suttit och lutat sin panna mot min handflata kände jag hur det ryckte i min hand. Jag lyckades lyfta ett finger, sedan två. Jag tror inte att Jack märkte något för han sa inte nåt. En lättnad sköljdes över mig och en sorts spänning som jag inte ens visste fanns släppte, jag lyckades öppna ögonlocken men ljuset gjorde det obehagligt och jag ryggade tillbaka. Rummet var vitt, Jack hade inte märkt att jag tittade, han hade somnat mot min hand. Det var ganska stort, men tomt. Det enda som fanns var sängen som jag låg i, ett fönster, en stol och en dörr som jag misstänkte ledde ut till hallen, det fanns även en toalett här inne men den var... väldigt liten. 

"Joäk" sa jag och försökte säga Jack men munnen var ovan och det kom ut som.. ja 'joäk'. Han hoppade till, som att han blev rädd. Sen ledsen, sen glad sen lycklig. 

"ÅH NIKKI!" skrattade han och en tår föll ner för hans kind när han kastade sig över mig i en kram. 

"Joag huär suaknat dig" sa jag och ansträngde mig verkligen för att fo orden rätt. Vi satt så i några timmar och efter ett tag hade jag fått kontroll över min kropp igen, doktorn hade kommit in och berättat massor.. ja jag vet inte, jag lyssnade inte så mycket. 

"Ska jag skjutsa hem dig?" Frågade jag och log sitt vackra leende, tandraden skymtades under läpparna. 

"Ja, tack. Och tack förresten för alla presenter" Sa jag och log genuint och kramade honom en än gång. 

Bilresan var tyst, tyst men inte pinsam utan en skön tystnad. 

"Vill du följa med in?" frågade jag som att inget hade hänt. 

"Jag vill såklart, men.. men jag tror att din familj vill se dig, de har inte sett dig helt levande på.. ja flera veckor" svarade han och jag insåg att han hade rätt. Jag tackade för skjutsen och klev in. Tystnaden var total. 

Långsamt tassade jag upp för spiraltrappan och gick mot Martins rum, jag kikade in och jag hade rätt. Han satt där, med sina svarta Beats By Dr.Dre över öronen och facebook på dataskärmen. Jag klev in i rummet, han tittade på mig och allt blod försvann från hans ansikte, det blev vitt. 

"N..n..ni.." stammade han och tog av sig hörlurarna och gick med långsamma steg fram mot mig. 

"Mitt namn är Nikki" flinade jag och kastade mina armar runt hans hals, han borrade in sitt ansikte i min nacke och jag kunde känna hur det blev blöt och små snyftningar hördes från hans mun. 

"Jag.jag trodde.. Jag har saknat dig så mycket" sa han och tittade mig i ögonen, de rann tårar. 

"Martin vem pratar du..." började pappa men stannade så fort han såg mig, kaffekoppen föll ner till golvet med ett krasch. 

"NIKKI! MARIA!!! NIKKI ÄR HEMMA!!!" skrek pappa av lycka och kramade om mig hårt. 

Jag hörde springade fotsteg i trappan och mamma började stortjuta och kramade om oss alla i en gruppkram. 

"Haha, värst vad ni har blivit känslosamma. Jag är hungrig. Kan vi köpa pizza?" Frågade jag glatt och de skrattade lite. 

"Visst, jag åker på direkten, Maria du kan väl följa med?" sa pappa och mamma nickade och de försvann ner för trappan och ut till bilen. 

Jag och Martin pratade, spelade, pratade och hade kuddkrig tills våra föräldrar kom hem och vi åt och myste framför Pitch Perfect som jag valde. 

-

Jag vaknade upp i soffan där jag antagligen hade somnat igår kväll, jag tog upp mobilen och slog en blick på klockan. 8 på morgonen. Uffh, hur kunde jag ens vakna såhär tidigt? 

Jag bestämde mig för att ringa Chris. 

"Nikki?" frågade han. 

"HEEEJ!!" ropade jag och skrattade 

"Oherregud, Jack ringde mig igår kväll och berättade men jag trodde inte det var sant och sen ville jag inte störa eran familjekväll men OMG, kan du ses? TYp,,, NU?" frågade han i ett enda andetag och jag skrattade. Jag hade inte hört min egna röst eller mit skratt på flera veckor så visst.. det lät ovant. 

Två timmar satt vi på en parkbänk och pratade om allt och inget, vinden var lite kylig så det var tur att jag tog på mig en grå kofta.

"Vart är Justin? Jag har inte hört av honom på jättelänge!" slängde jag ur mig men jag kände att det var något som var fel, jag kunde bara inte sätta fingret på vad det var. 

"Uhm..Öh.. Justin, han... han är med Selena. Han.. han ska bli pappa" stammade Chris och mitt hjärta föll. Genast kommer jag ihåg när Jack hade berättat detta och Justin hade förklarat för mig, Chri var ju där. 

Jag slog handen för munnen och tårarna brände innanför ögonlocket. Justin.. Hur kunde han?  Mitt humör skiftades från ledsamhet till ilska. Jag var arg, riktigt arg på Justin. 

"Nikki, förlåt jag.." började Chris men jag avbröt honom. 

"Nej, nu pratar vi om något annat.. Jag vill aldrig mer träffa Justin okej?" sa jag bestämt med en hård ton och hans ögon spärrades upp. 

"Nej, jag.. jag ska prata med honom" 

"Ring honom" befallde jag. 

"Va?" sa han med ett frågande ansiktsuttryck 

"Ring Justin Bieber nu" förklarade jag och han gjorde som jag sa. 

"Hej bro, hur är det?" hördes en röst ur högtalaren. Jag ville kräkas, jag var äcklad. Han hade lurat mig, jag var.. är så äckligt kär i Justin och ja trodde på riktigt att han älskade mig. Men vem kan jag lura? Jag är en vanlig människa och han.. han är Justin Bieber. 

"Jo.. ehm.. Nikki har vaknat upp. Igår faktiskt, hon sitter här" sa Chris och kliade sig i nacken. 

Det blev tyst i luren och en snyft hördes på andra sidan. 

"Hör hon mig?" frågade han och jag kunde höra hur han grät. 

"Ja" svarade jag kyligt. 

"Nikki, åh jag har inte hört din röst på så länge. Jag har saknat dig så mycket du.. du vet att jag älskar dig va? Jag.. jag har inget försvar för det jag har gjort men.. Du och jag, det känns så rätt. Snälla svara, jag.. jag vet inte vad jag ska säga, jag har saknat dig så mycket. Längtat efter att få hålla din hand och kyssa dina kyssvänliga läppar. Att du ska ligga på mitt bröst göra sånadär cirkulerande rörelser, ditt jordgubbsdoftande hår. Jag saknar allt med dig. Jag..jag älskar dig Nikki, snälla svara. Förlåt mig" sa han både gulligt och desperat och jag blev nästan tårögd av det han precis hade sagt. 

"Justin.. du, du lurade mig! Du har lurat mig från första början. Du förstår, jag litade på dig till etthundra procent. Du var min klippa. Sen får jag reda på det här. Du, en 19årig pojke, ja jag sa pojke för du beter dig som en. Har du inget sunt förnuft? Ja iallafall, du ska få ett barn. Du ska bli pappa. Det kommer aldrig bli du och jag igen, förstår du? Du har sårat mig för djupt. Du har förstört allt! Prata aldrig med mig igen" fräste jag och rösten sprack lite då tårarna vällde ur ögonen. Jag ville inte säga detta, jag ville att han skulle komma och hålla om mig, säga hur mycket han älskade mig. Jag ville känna fyrverkerierna och gnistorna när vi kysstes. Men nej, jag visste att jag inte fick göra så mot mig själv. Jag måste vara stark. 

"Nikki, jag... låt mig förklara" 

"Förklara vad?" Frästa jag med en hårdare ton än förut. Jag lyfte blicken mot Chris som satt helt förstenad, osäker på vad han skulle säga så han höll sig tyst. JAg gav honom ett lugnt leende och tittade ner i backen igen.  

Justin var tyst. 

"Jag tänkte väl det" snyftade jag och la på. 

"Nikki, ska jag. ska jag köra dig hem?" frågade Chris och la sin hand på min axel. Jag tog mig samman och torkade bort tårarna, äh vad spelar det för roll? Jag har bara fått mitt hjärta krossat, ingen stor grej.  tänkte jag ironiskt men bet ihop och tittade på Chris.  

"Nej, kan du.. kan du köra mig till Jack?" frågade jag och han drog ihop ögonbrynen. 

"Va?" frågade han som att jag precis hade sagt att det stod en zombie bakom honom. 

"Kan du skjutsa mig till Jack?" Frågade jag, han nickade lite fundersamt men vi gick mot bilen och körde iväg. 

"Vi hörs?" sa jag och kramade Chris innan jag hoppade ut. 

"Såklart, jag ringer sen" sa han innan jag stängde dörren och trippade mot Jacks ytterdörr. 

"Nikki....."

---

Lite drama va? hahahah ;) Så... Är ni Jacole shippers eller Nustin shippers? ;)  Förresten så blev det här kapitlet utan bild då jag inte orkar och Cornelia sover och ja ( Vi har skrivit kapitelet tillsammans) Haha.. Men.. ni överlever :D



xoxo sofia&cornelia

"Du gör mig illamående" väste han mellan tänderna och hans käke var spänd. Hans knytnäve kom som ett kraftigt slag rätt mot mig men jag lyckades ducka och killen bakom mig fick en bruten näsa. 

"Jävlar, sorry Randy" sa kille med en förvånad blick, killen var namn tydligen var Randy släppte greppet och höll händerna runt näsan och kved av smärta. Jag såg mitt tillfälle, jag hoppade in i bilen och körde iväg tills jag kom till ett par fotbolssplaner, jag svängde in på grusplanen och parkerade.

När adrenalinet hade tagit slut vek jag mig dubbel utav smärtan i magen, jag flyttade mig till baksätet då det var mer plats där. 
Efter några minuter öppnade jag baksätesdörren och spydde, rätt ner på asfalten utan att ens bry mig. Sen föll jag ihop, jag minns att mitt huvud föll ner mot sätet. Där låg jag, med öppen bildörr  mitt i natten, med spya precis bredvid bilen och medvetslös i en olåst bil. 

"Nämen, kollar vem vi har här...." 

Justins Perspektiv:

Jag vaknade till av ljuset som träffade mitt ansikte genom den vidöppna bildörren, jag gnydde till och torkade bort den torkade spyan som satt kvar i mungipan. Långsamt satte jag mig upp och försökte minnas vad som hade hänt dagen innan, jag försökte ställa mig upp så jag kunde ta mig till förarsätet men magen blixtrade till och jag ramlade ner på grusplanen med händerna knipandes på magen och ett vrål kom från min mun. Jag kikade med ena ögat ochsåg ett välbekant ansikte framför mig, ett elakt flin lekte på hans läppar. 
Jack...

"Och vad vill du?" flåsade jag fram då magen kändes som den skulle sprängas, hur hårt hade den där knutten slagit egentligen? Såhär ont borde det inte göra. 

Han halvsatt på min motorhuv med armarna i kors, hans vita tshirt blåste till lite när sommarbrisen tog tag i den.  Han ställde sig upp, fortfarande med flinet på läpparna och gick fram till mig, som låg i fosterställning och kved. Det gråa smågruset knastrade under hans vita Converse och han sparkade lite grus mot min rygg. 

"Borde du inte tacka mig? Har inte din mamma lärt dig att man ska låsa dörrarna?" Sa han och skrattade lite, det var inget vänligt skratt utan som att han hade en hårboll och ville hosta upp den. Ja, typ så lät det. 

"Hur..var..vem.. Hur kude du hitta mig? Och v..vad är kl..klockan?" stammade jag fram då magsmärtan var olidlig och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. 

"Jo, jag var på sjukhuset igår kväll, till typ elva och sen hörde jag någon som grymtade nere på gatan. Till min glada förvåning var det du som blev nerpucklad. Haha" skrattade han likadant som innan och pillade på en blänkade bilnyckel som han höll i handen. 

Jag kände hur blodet rusade i mina ådror, huvudet bultade, det blev lock för öronen av ilska och fingrarna kliade. Jag var tvungen att slå honom. Han förtjänade det, han har inte gjort annat än dåliga saker. Det är pågrund av honom som min älskade Nicole ligger i koma. Jag satte händerna i det smutsiga gruset och försökte göra en armhävningsliknande rörelse så jag skulle kunna ta mig upp, men Jack gick fram till mig med raska steg och satte foten på min rygg och tryckte ner mig. Ett 'uff' slapp ur min mun när jag hamnade med kinden i gruset. 

Jag klarar inte det här, Justin. Slå honom! Nej Justin, behärska dig, du är redan skadad! 

Tänkte jag, jag ville så gärna slå ner honom, ville att han skulle känna den hemska smärtan men jag visste, visste att det inte skulle göra saker bättre. Han skulle bara bli argare och leta efter hämnd någon annan dag. 

"Jag tror att du får stanna här" sa Jack och jag hörde hur gruset knastrade ännu en gång när han gick iväg till en bil och hoppade in. Jag visste inte riktigt vart han gick eller vad han gjorde då min kind låg kvar i gruset och jag knep ögonen pågrund av smärtan i buken. 

Gruset dammade när bilen körde iväg och jag tittade upp. Var det där..min bil? Mitt ansiktsuttryck liknade nog ett frågetecken i några sekunder innan jag tittade runt och såg att hela grusplanen var tom. Men hur hade Jack kommit hit igår då? Var jag långt ifrån sjukhuset? Paniken reste i mig, jag hävde mig upp på fötterna och höll mig i ett träd som stöd. Jag suckade och insåg att Jack var en sån skitstövel att jag visste att han inte skulle komma tillbaks med bilen så med smärtsamma steg styrde jag fötterna bort mot gatan för att sedan promenera det hållet som jag trodde var mot sjukhuset.

Chris Perspektiv: 

"Godmorgon Nikki" sa jag mjukt och tog hennes hand. Den var varm, riktigt varm. Nästan svettig. Jag bestämde mig för att flytta ner det vita lakanet som låg över henne ner till hennes mage istället för precis vid hakan. Hon hade en vit stor tshirt på sig, jag begrundade hennes ansikte. Ögonlocken låg som skydd över hennes vackra blåa ögon,ögonen som jag inte hade sett på allt för lång tid. Näsan var rundad och snusade lågt när hon andades. Hennes rosa fylliga läppar särade lätt på sig och man kunde se en skymt av de vita tänderna innanför. Hon var vacker. Riktigt vacker, som en modell.

Hon kanske jobbar undercover som modell? Jag måste fråga henne det när hon vaknar. Tänkte jag och log för mig själv, jag kramade hennes hand och strök bort det ljusa håret som låg i hennes panna. Om jag kunde bestämma själv så skulle jag vilja vara kär i hennes men, känslorna går ju inte att kontrollera.

Jag är inte kär i någon, förutom mig själv eller asså ja, alla älskar ju sig själv eller är det bara jag?

Tänkte jag och skrattade lite åt mina idiotiska tankarJoch fokuserade istället på Nikki, min bästa vän.

Plötsligt slog det  mig att Justin inte hade kommit hit än, jag menar var hade han sovit? Han hade inget hus här och närmaste hotell låg en bit här ifrån. Mina ögon träffade klockan som satt på den vita väggen, klockan var tio. Några minuter senare bestämde jag mig för att gå ut i korridoren för att se mig omkring lite, några tidningsstäl stod uppradade viden ljusblåfärgad vägg, några fotöljer och bord, en platt tv. Ja inte så mycket mer förutom en reception där en man satt och tryckte på en knapp så de röda siffrorna på digitalplattan över hans huvud skulle ändras till nästa. Han använde sitt pekfinger för att flytta upp de tjocka glasögonen över näsryggen så de hamnade på plats innan han drog handen genom sitt halvlockiga svarta hår. Jag fortsatte ner till bottenvåningen för att gå ut genom entrén då jag ville få i mig lite frisk luft.

En gulambulans flängde upp dörrarna och ambulanspersonalen hoppade ut, inom fem sekunder drog dom ut den gula britsen där en kille, låg och hade en sortsgasmask över näsan och munnen för att han skulle få hjälp att andas. Jag såg inte riktigt hur han såg ut så jag drog upp en cigarett ur fickan och tände den. Lugnet spred sig i kroppen och jag släppte ut rökringar ur min mun. Jag slog blicken på ambulanspersonalen när dem gick förbi mig med killen liggandes på rullbritsen. 

"JUSTIN!" skrek jag och slängde min cigg på marken, lugnet försvann på två millisekunder och mitt hjärta dunkade hårt i brösten, jag tittade på hans gråsmutsiga kind, såret på läppen, spyan som han inte hade dragit bort. Vad fan hade han varit med om? 

"Kommer han klara sig? Vad har hänt?" frågade jag med paniken i rösten. En kvinna som var ambulanspersonal la sin varma hand på min skakade hand som låg på den gula britsen, hon talade lugnt med mig. 

"Vi vet inte vad som hände, vi hittade honom cirka 50 meter från fotboll och grusplanerna, en man som hade varit ute med sin hund ringde oss och vi åkte dit så fort vi kunde. Ja, Justin kommer klara sig, han har bara brist blindtarmen anar vi och det går lätt att fixa med hjälp av en enkel operation" sa hon och stannade mig, hennes bruna varma ögon glittrade men jag kunde ändå höra oron i hennes röst. 

"Berätta allt"  sa jag bestämt och såg hur de andra rullade iväg Justins medvetslösa kropp in i en operationssal. Kvinnan vars namn var Helen ställde sig mittemot mig och tittade allvarligt på mig. 

"Jo, du förstår. Om man har gått länge med en brusten blindtarm kan det.. ja det blir komplikationer och det kan leda det andra sjukdomar" hon tog ett andetag "Men våra doktorer är väldigt duktiga och jag tror inte att det är någon fara" fortsatte hon uppmuntrande. 

Jag nickade till svar. 

"Men du, jag måpste åka vidare. Sätt dig i väntrummet där borta så säger dom i receptionen till sen när de är klara" sa hon och log lite lätt, jag kunde se en smilgrop formas i kinden. Hon kan inte vara så gammal, kanske 25? Jaja, skitsamma. 

-

"Ursäkta, Mr." Sa någon och jag skakade till, jag hade nog somnat medans jag läste den här urtråkiga tekniktidningen. 

"V...va?" sa jag sömnigt och gäspade innan jag ställde mig upp för att ta den äldre mannens hand i en hälsning. 

"Du var vän till Mr.Bieber som opererades för några timmar sen?" Frågade han och kliade sig lite i sin gråfärgade stubb. 

"Ja, ja det är jag" Paniken knöt sig i magen "Hur mår han? Är han okej?" Frågade jag nervöst och tänkte tillbaks på det Helen hade sagt om komplikationer.. 

"Han mår bra, han måste bara vila i två dagar under uppsyn från oss läkare. Sen får han åka hem" Förklarade han vänligt och gjorde en gest med handen som visade att jag skulle följa med honom, jag följde hans exemplar pch följde honom ner för en trappa och längst ner i korridoren som luktade fiskpinnar och saltgurka, jag anade det fanns en resturang på den här avdelningen också. Jag slickade nöjt mina läppar och gick in genom en dörr som Dr.West hade öppnat, han log och sa adjö innan han stängde dörren och jag blev ensam med Justin. 

Jag startade TVn i väntan på att han skulle vakna.

Jag vaknade till av ett skrikande ljud från tvn vilket fick mig att hoppa till, jag hörde ett välbekant skratt och vände mig mot sjukhussängen. 

"Godmorgon, sömntuta" skrattade Justin och bytte kanal till The Simpsons. 

"Haha, tyst jag hör ju inte vad dom säger" svarade jag och tittade på Tvn. 

"Det har inte jag heller hört de senaste 20 minutrarna pågrund av att du skulle snarka som en gris" svarade Justin och gjorde en fejkad tjurig min innan han skrattade till igen. 

Jag skrattade och vi fortsatte titta på TVn. 

"Fan, hur är det med Nikki?!" Utbrast Justin efter avsnittet var slut och jag insåg att jag inte hade varit hos henne på hela dagen. 

"Vem var det som gjorde det där på dig egentligen?" Frågade jag och han berättade det som hade hänt utanför sjukhuset. 

"Men de sa att du var vid några fotbollsplaner?" svarade jag undrande och jag såg hur hans ögon blixtrade till innan han sa det. 

"Jack.."

---

Hejsan svejsan! Förlåt för fördröjningen av kapitlet men det kommer garanterat ett till idag! :)



xoxo fia&cornelia 

 
"Jag........." började hon...

---

Marias Perspektiv:


"Jag..." började jag och stannade vid matbordet som jag precis hade gått in. 

"Jag vet, förlåt jag.. jag" avbröt Justin och hans ögon tårades och kinderna upphettades, jag kunde se att han verkligen var ledsen. 

"Jag vet inte vad jag ska svara, jag trodde du var en man som visste skillnaderna mellan rätt och fel" flög ut ur min mun utan att jag kunde hejda mig, jag stod lutandes mot matbordet och med benen i kors, de mörka jeansen slutade precis vid fötterna, det var nästan så att jag inte kom i dom i morse men jag antar att den nya superdieten jag provade gjorde susen. Jag flyttade upp blicken mot Justin för att komma tillbaka till verkligheten igen. 

Han svarade inte, utan sänkte blicken ner till golvet och tittade på sina gråa strumpor, en tår droppade ner från hans ansikte ner på det ljusa trägolvet. 

"Hur kunde du göra så?  Tänk på Nicole, hon älskar dig så mycket" snyftade jag fram och det stack till i hjärtat när jag tänkte på Nicole, en tår rullade ner längs kinden när jag tänkte på att hon kanske aldrig skulle vakna upp.

Justin höjde blicken och ögonen var rödsprängda, som att han hade gråtit flera timmar i sträck, när jag tänkte efter måste han ju ha varit hos Nikki innan, eller så kanske han skulle dit efter... han hade gråtit iallafall, det syntes på honom.

"Jag..jag.. jag har inget att försvara mig med,det jag gjorde var oerhört dumt och korkat, Mrs.Stark. Förlåt" svarade han efter ett tag men jag var fortfarande arg, han var 19 och skulle bli pappa seriöst, ring MTV eller nåt! 

"Jag..jag m-måste g-g-gå" stammade han fram och stormade ut till hallen, ljudet av dörren som stängdes fick mig att brista ut i gråt. Min älskade älskade dotter kommer bli så sårad, han var hennes och hon var hans, de var som menade för varandra, men nu. Nu skulle hennes hjärta brista och det ville jag verkligen inte, jag tror inte att någon mamma vill se sin dotter gråta ögonen ur sig. Långsamt satte jag mig ner på trägolvet med händerna för ansiktet och grät, grät och grät. 

Min älskade lilla Nikki...


Justins Perspektiv:


Jag var tvungen att gå därifrån, jag klarade inte att stå där, skamsen och tårarna rinnandes. Jag har gråtit nästan hela tiden sen jag kom hit. Jag kanske inte borde vara här, jag förtjänar inte Nikki. Jag har svikit henne, hon är värd någon bättre.. någon som..någon som... ja någon bättre iallafall, som kunde få henne lycklig och som kunde få henne att vara den enda tjejen i världen, någon som kunde få henne lycklig. Och det kunde inte jag, eller iallafall inte med det här dramat. 

Jag kände hur ögonen tårades igen och jag svor lågt innan jag svängde in vid kanten av vägen, bilarna var alldeles suddiga av vattnet i ögonen. Jag lutade huvudet mot ratten och grät, grät tills tårarna var slut, tänkte på alla våra minnen, som när jag kysste Nicole för första gången, hur bra det kändes. En känsla som jag aldrig hade upplevt förut, det kändes så rätt. 

-

När jag tittade upp började det skymma ute, jag visste inte att jag hade suttit här så länge. Gatylysena gav ifrån sig ett svagt sken, jag vred på ratten och körde ut på vägen, den biltomma vägen. Ögonen gjorde ont, var helt rödsprängda och det sista jag behövde nu var något som fick mig att tänka på Nicole. Jag drog på radion och nån rock låt började spelas, jag lät den vara på och fortsatte köra, köra mot sjukhuset då jag inte hade något hem här i Florida, orkade inte ta in på hotell och jag ville inte åka hem till Mrs. Stark då jag visste att hon var besviken på mig, för att vara ärlig var jag riktigt besviken på mig själv också.
Jag var ett as. 

Jag bestämde mig för att sova på en utav sofforna i väntrummet tills en sjuksyster ruskade mig och jag vaknade förskräckt. Kvinnan i kort snaggat hår log och jag kunde se en tatuering som slingrade sig runt hennes solbrända arm. 

"Ledsen, grabben. Du kan inte sova här inne" sa hon och drog upp mig ur soffan, jag grymtade till och hängde efter henne, hon hade grävt in sina fingrar hårt i min överarm och jag kunde inte låta bli att bli lite förbannad. 

"Godnatt" sa hon kyligt med ett fejkat leende och tryckte ut mig ur sjukhusdörren för att sedan gå iväg in igen. 

Jag suckade och tassade bort till min bil som stod på parkeringen och hoppade in i baksätet. 
Jag var så trött att så fort jag stängde bildörren så lutade jag mig mot den kyliga bilrutan och ögonen var så tunga att jag somnade på direkten. 

"Ey grabbar, kolla är det inte sjävlaste Justin Bäver som ligger här inne?" hörde jag långt borta men fortsatte sova, tills någon öppnade bildörren och jag ramlade ut då jag hade lutat mig mot den dörren. Ner ramlade jag på den mörka asfalten och gav ifrån mig ett ljud av smärta då mina knän rispades upp. Jag öppnade ögonen och såg hur 3 killar och 1 tjej stod omkring mig i en cirkel och stirrade på mig med elaka flin. 

"Du borde låst dörren, grabben" sa tjejen med en lömsk ton innan hon skrattade och satte sig på huk precis bredvid mig, som låg i foster ställning, förskräckt av vad dom skulle göra. 

Hur kan du va så dum att du inte låser dörrarna? 

Tänkte jag och stirrade på tjejen som nu satt bara några centimter från mitt ansikte. 

Hennes andedräkt luktade alkohol och kokosnöt. Jag vet inte varför, jag antar att jag bara var trött och jag gillar verkligen kokosnötter... 

Hon pressade sina läppar mot mina och av ren reflex putade jag med läpparna och kysste henne tillbaka, killarna skrattade runtomkring oss. 

"Ey Jenna, jag visste inte att du tände på bögar?" Skrockade en kille fram, han hade en svart snapback på huvudet men jag kunde se se det ljusbruna håret som föll ner på kanterna, han hade mörka jeans och en vit tshirt på sig, bredvid honom stod en kort kille, ganska välbyggt, rakade sidor och lite hår i mitten, iklädd ett par ljus lite längre shorts och ett mörkt linne, han stod med armarna i kors och flinade. Den tredje killen sa inte så mycket, han hade blont ganska kort hår ochen röd tshirt och ett par mörka jeans på sig, han vågade inte ens möta min blick. 

"Jag skulle bara se hur han var, tyvärr måste jag ge dig ett F" skrattade den smala tjejen och ställde sig upp, hennes röda hår föll ner i hansikten men hon borstade bak det med fingrarna. 

"Vad sa du?" röt jag argt till killen som bara för några sekunder sedan hade kallat mig bög. 

"Vadå?" Svarade han som att han inte visste vad  jag menade, han lyfte upp händerna som att han var oskyldig. 

"Vad kallade du mig?" röt jag och tog ett steg närmare honom,  den kortare biffiga killen drog tag i min arm och vände mig mot honom. 

"Såja, såja. Vi vill bara ha lite kul" sa han och skrattade, de andra ställde sig bakom honom. 

"Så.. hur känns det att ha hela världens tjejer att välja på?" frågade han och drog på sig sina pilotglasögon som han hade haft på huvudet, även om det var kolsvart ute. 

Tjejen harklade sig och killen vände sig bakåt. "Förutom henne förstås" tillade han lite nervöst. 

Jag hann inte tänka efter vad jag gjorde, helt plötsligt låg killen på marken i chock efter att jag hade knäat honom i skrevet och pucklat honom i ansiktet, genast tog den killen med snapbacken bak mina armar i ett fast polisgrepp och den muskulösa killen ställde sig upp, torkade bort lite blod från läppen och log ett sjukt leende. 

Åhnej, snälla nej.. tänkte jag innan han sköt hårda slag mot min mage, hans knytnävar var som järn, ett 'uff'' slapp ur mig. 

"Fletcher, du dödar honom!" kved tjejen som nu tyckte att hela den här 'oj det är Justin Bieber låt oss driva med honom och förnedra honom' leken hade gått för långt. 

"Han förtjänar det, han gör inget annat än pekar på saker och får vad han än vill ha" halvskrek killen och fortsatte boxa min nu ömma mage. 

"Vissa har det inte så bra som du, Bäver. Vissa har knappt en familj som är nykter, som man måste hålla reda på själv. Även om man bara är 16 år!" Skrek den korta killen och de andra tystnade runt honom. 

"Åh nej, Fletch. Det är okej, du vet att du har oss" försökte tjejen och la sin hand på hans axel, han vände sig om och tittade på henne innan han vände sig tillbaka mot mig, illamående och halvt medvetslös, med blanka ögon och ett hårt ansiktsuttryck. 

"Du gör mig illamående" väste han mellan tänderna och hans käke var spänd. Hans knytnäve kom som ett kraftigt slag rätt mot mig men jag lyckades ducka och killen bakom mig fick en bruten näsa. 

"Jävlar, sorry Randy" sa kille med en förvånad blick, killen var namn tydligen var Randy släppte greppet och höll händerna runt näsan och kved av smärta. Jag såg mitt tillfälle, jag hoppade in i bilen och körde iväg tills jag kom till ett par fotbolssplaner, jag svängde in på grusplanen och parkerade.

När adrenalinet hade tagit slut vek jag mig dubbel utav smärtan i magen, jag flyttade mig till baksätet då det var mer plats där.
Efter några minuter öppnade jag baksätesdörren och spydde, rätt ner på asfalten utan att ens bry mig. Sen föll jag ihop, jag minns att mitt huvud föll ner mot sätet. Där låg jag, med öppen bildörr  mitt i natten, med spya precis bredvid bilen och medvetslös i en olåst bil. 

"Nämen, kollar vem vi har här...." 

---

Förlåt för lite långtråkiga kapitel men nu blev det en lite cliffhanger haha ;) Men... kommentera!!



xoxo fia&cornelia

. Jacks Perspektiv: 


Min plan hade gått precis som jag hade tänkt, reta upp Justin, han gör något dumt, verka snäll och gullig mot Nikki, berätta sanningen och tillslut lämna Justin ensam med henne. Flinandes gick jag mot hissen, ångrade mig i sista stund och tog trapporna istället. Jag öppnade svängdörren och började gå ner för stentrapporna innan jag kom till nedersta våningen och gick ut till parkeringen där min bil stod parkerad. Med ett nöjt leende startade jag bilen, tittade upp mot fönstret där jag antog att Nikkis rum var, Justins rygg var det enda som syntes genom det fyrkantiga fönstret. Jag drog på radion och körde iväg. 


Fan vad bra du är Jack! Ett riktigt geni!


Chris Perspektiv: 

"Hey hey hey" sa jag glatt när jag stormade in i Nikkis rum men leendet slutade snabbt. 

"vad?" frågade jag och höjde på ena ögonbrynet. Alltid drama. 

"Jack.." började Justin och suckade, kliade sig i nacken innan han öppnade munnen igen, "Nikki vet" fortsatte han. 

"Berättade han?" reagerade jag i ren ilska men lugnade mig snabbt. 

"Hon var tvungen att få reda på det nån gång" nästan viskade jag fram och gick fram till dom.
Justin satt kutryggigt över henne med hans fingrar sammanflätandes med hennes, en tår droppade ner på hans vita supras.
Jag kände verkligen med honom, jag menar, det kan inte vara lätt att vara i sånt här triangeldrama och ännu värre när en bebis snart kommer till världen. . 

Justins Perspektiv:

"Shawty, jag måste gå och fixa lite saker. I love you, always and forever" viskade jag fram och kysste henne panna, smekte henne över kinden och nickade hejdå till Chris innan jag försvann  ner till parkeringen. 

Jag hade stängt av min telefon för att inte riskera att Selena ringde var och varannan minut.

Jag hoppade i bilen och trummade finrarna mot den svarta ratten medans jag körde mot Nikkis hus. Tankarna virvlade i huvudet och jag koncentrerade mig knappt på vägen, vilket ledde till att jag nästan körde på en silverfärgad halvrostig volvo som körde ut i korsningen, den skäggiga hårlöse mannen röt något obegripligt åt mig och körde iväg.

Jag skakade till huvudet och insåg att jag var framme vid det stora huset som tillhörde familjen Stark, nervosititen växte inom mig. Jag kastade en snabb blick i backspegeln,ihop min käke och drog handen genom håret innan jag suckade och öppnade bildörren. Solens strålar träffade min mörka munktröja och sommarvärmen fick mig att inse att dagens klädval inte var ett bra val, svarta byxor, vit tshirt, en mörk munktröja.
Jag raskade på takten lite och äntligen var jag framme vid den träfärgade ytterdörren.

Kom igen Justin, du klarar det här...

Tänkte jag och tryckte på den vita plingklockan, ett välbekant bling hördes och jag stampade nervöst med ena foten, i väntan på ett svar. 

"Kom in" ropade en kvinnoröst och jag förstod att det var hennes mamma, Maria. 

Jag gjorde som jag blev tillsagd, öppnade dörren och klev in i värmen.Doften av nybakta kakor fick mig min mage att kurra då jag insåg att jag inte hade ätit någonting idag. Jag tog klev ur mina supras på den marinblåa mattan som låg precis innan för dörröppningen, huset var tyst men tt lågt ljud från en tv hördes och därför tassade jag iväg mot vardagsrummet.
Marias blåa ögon tittade på mig i förvåning, hon flyttade en slinga av hennesljusblonda hår bakom örat och drog bort den vita filten, därefter ställde hon sig upp för att välkomna mig i en varm kram. 

Hon var så snäll, hon skulle aldrig förlåta mig för vad jag snart skulle berätta..

"Justin" viskade hon och kramade mig ännu hårdare. "Vad gör du här? Och vad har hänt med dig?" frågade hon förskräckt när hon släppte kramen och begrundade mitt ansikte och jag insåg att jag hade sår i ansiktet efter slagsmålet med Jack, som jag totalt hade glömt bort , jag kände hur jag släppte ut en andetag som jag inte ens visste att jag höll inne. 

"Jag.. jag.. det blev lite slagsmål" svarade jag ärligt då jag visste att det säkert skulle komma ut på nyheterna och det gör ingen nytta om jag ljuger nu.

"Åh" svarade hon och gick till kranen för att sedan komma tillbaka och badda mitt ansikte för att få bort det torkade blodet. 

"Egentligen så kom jag hit för att ...berätta,eller ni kanske har sett det på tv redan.." började jag och harklade mig, jag kunde se hennes oförstående min efter jag hade pratat klart vilket fick mig att bli ännu nervösare. Jag kunde se att hon hade gråtit då hennes ögon var rödsprängda och jag antog att hon hade kollat på TMZ eller liknande, en klump i halsen bildades och den gick inte att svälja ner. 

"Jag har inte tittat på tv så mycket sen... ja.. eller jag tittade på Marly & Me nyss och.. det var inte ett bra val" svarade hon och skrattade lite, hennes blick blev genast seriös när hon såg mitt nervösa ansikte. 

Fan, hur ska jag berätta det här? Jo eh när jag var tillsammans med Selena hade vi sex utan kondom för ja det hände bara och nu är hon gravid så jag måste lämna er dotter hejdå? Nej usch, jag var tvungen att berätta det på något annat sätt. 

"Jo ehm.. jag" harklade jag mig och slickade mina läppar, hennes nyfikna ögon stirrade på mig. 

"Jag hade ett förhållande med Selena innan jag blev tillsammans med Nikki, och nu har det kommit fram att hon..." gud jag klarade verkligen inte av det här "Hon är gravid" nästan viskade jag fram och Maria slog handen över den öppna munnen vilket gjorde att bomullstussen föll pladask till marken och gav ifrån sig ett obehagligt klibbigt ljud, hon stapplade ett steg bakåt och hennes blåa ögon var tårfyllda och uppspärrade.

 
"Jag........." började hon...

---

Uuuuuhhhhh hahah ;) jag ska börja på nästa kapitel nu på direkten så det kommer förhoppningsvis ett till idag!  

Justins Perspektiv:

Jag parkerade bilen bredvid den röda sportbilen som jag faktiskt tyckte var väldigt snygg, jag slutade glo och gick långsamt mot det stora sjukuset, dörrarna skjöts åt sidan automatiskt när jag närmade mig dom, doften av skurmedel och plasthandskar slog mig när jag klev in, en man stod bakom en informationsdisk gjord av trä, han knapprade på en ganska omodern dator. 

"Ursäkta, Mr. Vet du möjligtvis vart Nicole Starks rum ligger?" frågade jag då jag helt hade glömt bort vilket rum det var ooch jag ville itne riskera att gå in i fel. Mannen log och knapprade in något på datorn innan han tittade upp på mig. 

"Upp två våningar, längst ner i korridoren till höger" svarade han och kliade i hans svarta stubb, hans mörkbruna ögon flyttade tillbaka till skärmen igen, jag tackade för hjälpen och gick med bestämda steg mot hissarna. 

Den plingade till och jag klev in, klickade på trean och hissen ga ifrån sig ett trött ljud innan den for upp igen. 

"Jack.." var det enda jag kunde få ur mig när de metallfärgade hissdörrarna segt öppnades, hans ögon blev lika vidgade som mina, han kliade sig i nacken och klev in. 

Varför hade han varit på andra våningen?


"Dig har man inte sett på ett tag" sa Jack efter några sekunder för att bryta den pinsamma tystnaden. 

Jag struntade i att svara och hoppades att hissen skulle stanna på tredje våningen snart men innan jag visste ordet av det rasslade hela metalllådan aka hissen till och gav ifrån sig ett trött ljud när den plötsligt stannade. 

"Nej men vad faan!" röt jag och bankade febrilt på dörrarna som att dom skulle öppnas även om jag visste att dom inte skulle det. 

"Jag tror vi blir fast här ett tag" sa Jack och sjönk ner på rumpan, fortfarande lutandes mot hissdörren men med knäna uppdragna. 

Nehe, captain obvious slår till igen 

Tänkte jag och slog med knytnäven en sista gång på dörren innan jag sjönk ner mittemot honom, i samma position. 

"Du har inte varit här på länge" flinade Jack och gav mig en hämdlysten blick. 

"Jag vet, jag.. Ja du kanske har hört nyheterna" svarade jag kyligt och släppte inte blicken från honom, han var ute efter något men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.. 

"Ja, du har knullat oförståndigt unga man. Och nu ska du bli pappa medans Nikki kommer bli min" flinade han och ilskan blixtrade till framför mina ögon. 

"Säg inte så" väste jag fram mellan tänderna och spände min käke. 

"Vadå? Det är sant" svarade han enkelt och lyfte upp händerna över huvudet för att visa att han inte förstod vad jag menade. 

"Nikki är min." svarade jag hotfullt och blängde på honom. 

"Woah, lugn Bieber" svarade han med ett skratt då han såg mitt ansiktsuttryck, blodet värmde hela mitt ansikte och det ryckte i knytnävarna, jag visste att jag säkert såg ut som en ilsken tomat. 

"Förresten kan du ju inte säga så, jag menar, jag har varit hos Nikki  vaaaaarje dag men du har bara varit här en ynka liten gång" flinade han och drog ut på orden 'varje' 

"Jag var här i en vecka i sträck. Jag har ett jobb att sköta" fräste jag och drog fram min mobil. 

"Vad för jobb? Att sjunga bögiga kärlekslåtar och sen vara otrogen? Pfft som att du skulle vara ett sånt helgon" svarade han lika lugnt som förut en med något mörkt i blicken. 

Jag kunde inte hålla tillabaka längre, inom ett par millisekunder  hade jag hoppat på honom och dunkade honom gul och blå, men den här gången låg han inte stilla och tog emot stryk utan han tryckte bort mig och upp mot vägen, dunkade några hårda slag i min mage. 

Fan, han var stark..


Jag gav ifrån mig ett vrål och kände adrenalinet pumpa, jag fick in en träff över hans högra öga och han kastade sig på golvet för att täcka det, det stoppade mig inte utan jag sparkade honom en gång i sidan innan jag gick bort till andra sidan hörnet för att plocka upp min telefon som hade flugit iväg under slagsmålet. 

"Vad är det som har hänt här?" frågade en skallig rund man i blå overall, han hade en skiftnyckel i ena handen och i den andra höll han i en gul plastliknande verktygslåda. 

"Inget som du behöver oroa dig om" frustade jag och stormade ut ur hissen, några sjuksystrar sprang in ihissen och hjälpte Jack. Jag drog med tungan för att stoppa blodet som flödade ur min underläpp, mina knogar var blodiga och sved, magen kändes mörbultad men det enda jag tänkte på var att träffa Nikki, min Nikki. 

"Hey bro! Vad.. vad fan har hänt med dig?" frågade Chris när jag klev in genom dörren, hans ansiktsuttryck såg ut som ett frågetecken. 

"Litet bråk i hissen bara, med.. Jack" svarade jag oberör och gick fram till min vackra Nikki. 

"Hey shawty, jag är här. Justin"  sa jag nästan som en viskning samtidigt som jag flyttade en hårslinga bakom hennes öra. 

"Kan du ge mig en minut bara?" frågade jag och lyfte blicken upp mot Chris som stod vid dörren, han nickade och försvann ut. 

"Älskling, jag.. förlåt att jag inte har varit här med dig hela tiden. Men jag har någrakonserter kvar och ja.." ljög jag, min BelieveTour slutade för 2 veckor sedan, jag hatade att ljuga för Nikki men jag klarade inte att berätta sanningen. 

"Jag saknar din röst så mycket att det gör ont, jag vill bara att du ska öppna dina vackra ögon och le ditt vackra leende" sa jag och drog in ett andetag, snyftade till innan jag fortsatte "Jag älskar dig,shawty" fortsatte jag och kysste hennes panna, en ryckning i hennes hand kunde jag känna och jag log, log för att hon kunde höra mig. 

"Förlåt, förlåt för att allt det här hände, jag är verkligen ledsen att jag inte tittade till dig i badrummet innan jag visste ju inte.. jag visste inte att du slog i huvudet så hårt. Fö..förlåt" sa jag medans en tår rullade ner från mitt ögonlock och droppade ner på våra samanflätade händer, jag tog mig samman och skulle precis fortsätta när dörren slogs upp. 

"Chris, kan du vänta lite?" bad jag och antog att det var han, jag lyfte inte ens blicken. Steg närmade sig oss och jag lyfte upp huvudet. 

"Hej Nikki, sötnos. Har din perfekte pojkvän berättat att Selena är gravid och att han ska bli pappa?" Flinade Jack, där han stod, på andra sidan sängen med ett nöjt leende på läpparna. 

Min haka föll till golvet, jag frös till, kunde inte röra mig. 

"Jag måste gå, din älskling hoppade på mig förut och pucklade på mig, jag vet inte varför" fortsatte han och tog hennes andra hand, kramade den och tittade sedan upp på mig, flinandes. 

"Gör inte såhär mot mig, Jack. Jag vet att du hatar mig och för att vara ärlig så är inte du min favorit heller men snälla, jag ber dig" bad jag och jag såg hans belåtna flin på hans läppar, han njöt av det här. Att framställa mig som den dåliga. 

"Vadå, det är ju sant eller hur?" svarade han lite extra högt för att vara säker på att Nikki verkligen kunde höra mig, jag bet ihop för att inte tjuta som en bebis men ilskan kokade i mig. 

"Det är inte sant och du vet det, jag vill inte bråka framför Nikki" väste jag mellan tänderna och ville inte ha slagsmål igen. 

"Vi ses i morgon Nikki, tänk på hur din perfekta pojkvän verkligen behandlar dig, han har inte varit här på flera veckor" fnös han och kysste hennes hand innan han tog ett äpple som låg på bordet bredvid henne, tog en tugga, stirrade elakt på mig och försvann iväg. 

Kvar satt jag, på trästolen med en röd dyna på, som gjorde ont i baken när man hade suttit för länge, stirrade in i den vita väggen, ögonen helt tomma på känslor. 

Nikki visste om sanningen och en bit av mig dog just den här dagen. Nikki kommer aldrig vilja vara med mig igen. 

---

Uuuuhhhh hur ska Nikki reagera när hon vaknar upp.... OM HON VAKNAR UPP >:) hihihihi!!!!!





xoxo fia&cornelia

"Jag ville bara säga adjö innan du åkte, man vet ju aldrig när man får se dig igen" svarade hon och skrattade lite. 

Jag plockade fram ett äppla och kramade hejdå till mormor, jag bad henne hälsa till morfar. Jag traskade ut till bilen, den svala höstluften blåste mot mig innan jag hoppade in i min Fisker och började resan mot USA igen. 

-

"Hej!" sa Selena med ett leende när hon såg mig, hon gick fram och slog armarna runt min nacke som en kram, jag slog armarna runt hennes mage, för att vara ärlig kändes det som att den putade ut lite, men jag sa inget om det.

"Hej, vi måste prata. Privat" svarade jag och log.

 

 

 

 

Selena nickade och började gå in i sitt sovrum, jag tassade irriterat efter. Hon klev in genom sovrumsdörren och satte sig på den nybäddade dubbelsängen. 

"Sätt dig" sa hon kärleksfullt och klappade med handflatan på sängen bredvid henne. 

Jag ignorerade totalt vad hon sa och ställde mig framför henne med armarna i kors. 

"Jag fattar inte hur du kunde säga det i TV, jag menar varför kunde du inte sagt det?" Fräste jag och hon ryggade tillbaka när jag spottade ut orden ur min mun, jag kunde känna hur mitt ansikte hettades upp av ilska och bara tanken av att nästan hela världen vet om det nu gör mig illamående. 

"Jag försökte säga det på cafét men du bara stormade ut och ja, du ville inte svara på mina samtal. Vad skulle jag göra Justin?" svarade hon lugnt och la en hårslinga bakom örat. Hennes bruna vackra ögon gnistrade och läpparna var målade i lätt rosa färg. 

"Jag..jag.. jag vet inte vad jag ska göra längre" sa jag efter några minuter, jag la mig ner bredvid henne i sängen och höll händerna för ansiktet. Snart kände jag hur sängen sjönk ner och hon la sig bredvid mig och gjorde cirkelformade rörelser med sitt pekfinger på mitt bröst. 

"Jo det tror jag att du vet, det är du och jag igen nu älskling. Allt kan bli som vanligt"  viskade hon i mitt öra och pussade mig på handen som jag hade på kinderna, jag flyttade min hand och tog hennes, jag kramade den och tittade på henne. 

"Glöm Nicole, det är du och jag nu" sa hon igen och strök mig över kinden. 

Jag ville så gärna vara med Nikki, min älskling. Jag grät nästan varje kväll över henne, hon var den enda som kunde få mig att känna hur äkta kärlek känns. Såklart jag visste att det gick emot varje manlig cell i min kropp att tjuta som en idiot om kvällarna men hon var flickan i mina drömmar, hon var den rätte för mig och bara tanken på att hon kanske aldrig vaknar upp igen får mig att vilja kräkas. 

"Jag kan inte glömma..." började jag och svalde gråten i halsen. "Nikki" avslutade jag meningen och hävde mig upp på armbågen för att titta på Selenas ansikte. 

"Men vi ska ha ett barn tillsammans, och jag klarar inte det själv" svarade hon och öppnade ögonen. 

"Jag ska ta hand om barnet, jag lovar. Jag vet själv hur svårt det var för mig att växa upp nästan helt utan min pappa, och hur mamma kämpade att ens få pengarna att räcka till mat" svarade jag ärligt och lyfte upp hennes haka, hon hade en sån kärleksfull blick som träffade nånting inom mig, jag smälte. 

Jag hatar att hon har en sån här påverkan på mig, som att jag fortfarande är kär i henne. Jag känner mig som en skurk, som att Nikki kan höra mina tankar. Nej usch. Jag älskar Nicole Stark och ingen annan. Eller..

"Är du säker på att det är jag som är pappan?" frågade jag och hennes blick utbyttes till något hårt. 

"Ja såklart, jag gick ju inte runt och låg med alla direkt efter vi hade gjort slut" fräste hon och satte sig upp. 

"Jag har bara legat med Nicole" svarade jag och jag kunde inte fatta att jag precis sa det.

"Jaha" sa hon med avsky och tittade ut genom fönstret. 

"Men.. hur långt gången är du?" frågade jag för att byta samtalsämne lite. 

"Läkaren trodde runt 4 veckor" sa hon med lite snällare ton, som att det arga blåste bort. 

"Får jag känna?" frågade jag exalterat och satte mig upp helt. 

"Justin, det känns inget än" 

"Men snälla" 

"okej då, men först lägger vi ut en bild på instagram" svarade hon och tog ett kort på oss när  vi satt i sängen.

Därefter la hon sig på rygg, jag drog upp hennes svara tshirt och placerade min hand på hennes fortfarande ganska platta mage, jag måste nog ha inbillat mig det där om att hennes mage stod ut.

"Justin lägg av" fräste hon och drog ner tröjan. 

"Förlåt,förlåt" sa jag och flyttade min hand och skrattade lite. 

"Jag måste ha dig" sa hon med hungrig röst och kastade sig på mig, hon satte sig gränsle över mig och höll bak mina händer, därefter kysste hon min hals och naffsade mig lätt. Jag stönade och tog i så jag hamnade över henne, jag kysste henne på halsen och neråt. Hon stönade till och drog min tshirt över huvudet... 

- 

"Wow" sa hon och fnissade och jag rullade av henne. 

Fan, vad har jag precis gjort..

Beep....beep....beep

 

Den lilla handen släppte min och tog Nikkis hand iställeet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Alice brukar be mig att stanna men det känns som om jag inte borde vara här när hon är med Nikki. Alice satte sig och började berätta om sin dag. Hon skrattade när hon sa att ms.Snow föll på sina nya klackar och att en 50 årig lärare inte borde gå i trettoncentimeters klackar till skolan. 

 

Alice började snyfta lite och viskade att hon saknade Nikki, jag klarade inte att se min flickvän gråta så jag la min arm runt hennes lilla kropp och torkade bort en tår som hade smygit sig ur hennes vackra, nu ledsna ögon. Hon sa inget om att Justin hade fått Selena på smällen men det skulle inte jag heller berätta för Nikki, jag menar om man ligger i koma och hör vad personerna runt omkring en sa så vill man inte precis höra att ens pojkvän har gjort hans ex gravid.

 

Justin har inte ens ringt till varken Alice eller Martin. Pfft, och han ska kalla sig själv pojkvän. Jag trodde att Justin va en bra kille för Nikki men tydligen inte... Eller han gjorde ju inte vad Jack gjorde men ändå, apropå Jack så hänger vi fortfarande då han säger att han ångrar vad han gjorde ot Nikki. Vi har ju varit kompisar, nej stryk det, bästa vänner sen vi gick på dagis och jag tänker inte vända ryggen åt min bästavän. 

 

När man talar om trollen...

 

In genom den vita sjukhus dörren kom Jack med en bukett rosor. Seriöst han har med sig blommor och vad har Justin med sig? Inget, han är inte ens här!

"Vad gör ni här?" frågade Jack när han fick syn på oss, han utstrålade förvåning.

"Hey bro" sa jag lite försiktigt och nickade, han log och fipplade lite på blombladen. 

"Hey" svarade han. 

Alice och Jack utbytte blickar och tillslut öppnade Alice munnen. 

"Jack" sa hon med en iskall ton och spände blicken i honom. 

"Alice" svarade han minst lika kyligt och det kändes som att temperaturen sjönk till minus tio grader när deras blickar utbyttes, jag kände mig obekväm av situationen och det var så spänt i luften att man kunde dra en kniv genom den. 

"Alice, jag tror att vi ska gå nu" sa jag och försökte dra henne löst i armen men hon ryckte till. 

"Varför? Jag lämnar henne inte ensam med den där idioten" sa hon ilsket och hennes blick var blank. 

Jack bara stod där i dörröppningen och kliade sig i nacken, därefter stirrade han ner i det vita plastgolvet. 

"Men Alice" röt jag lite argare än vad jag egentligen menade, jag tog hennes hand och kramade den. 

"Hon kommer klara sig, du har varit här i flera timmar nu. Jack kommer inte göra något, det finns sjuksystrar överallt här" viskade jag i hennes öra, hon nickade och smekte Nikkis kind innan hon vände sig mot mig. 

"Jack" Sa hon ännu en gång kyligt och gick förbi honom, jag gav honom en ursäktande blick och följde efter henne. Plötsligt tog Jack tag i hennes arm och mitt fokus gick upp på 100 procent, jag menar om han slog Nikki kunde han säkert slå min flickvän.

 

"Du vet att jag ångrar allt jag gjorde mot Nikki" hans blick bad om förlåtelse men Alice fnös bara och skakade av sig Jacks hand från sin arm. Hon tog min hand och vi gick därifrån. Jag log ett sorgset leende till Jack, han var ju min bästavän och jag var ju inte direkt arg på honom. Det han gjorde var fel, så fel men han har lärt sig det. 

Jacks Perspektiv: 

Efter att Alice och Caspar hade gått gick jag fram det lilla bordet som stod bredvid sjukhussängen, jag la mina blommor där och sen satte jag mig på stolen bredvid henne och höll hennes lilla hand. 

"Hej babe, förlåt att jag inte kunde vara här längre igår men jag kan stanna längre idag" sa jag och flinade. Jag gillade känslan av att hon inte kunde prata eller röra sig, jag var den som bestämde och hon inte kunde träffa andra killar..

 

---

Hej alla söta läsare! Förlåt att det här kapitlet har dröjt lite meeeeeeeen bättre sent än aldrig eller hur? ;) Men nu ska jag och Cornelia bada och sen kolla på Never Say Never omb han är så söt haha men iallafall vi skriver ett till kapitel senare! Kommentera vad ni tycker! :) 

xoxo fia&cornelia


 

 

"Så.. Hur är det med dig nu när du och Justin Bieber har officielt gjort slut?" Frågade Ellen och tittade allvarligt på Selena som skruvade sig lite, som att hon var nervös över det hon skulle säga. Jag la undan min mobil och koncentrerade mig på den stora plattTvn. 

"Jo, jag tror inte att det är slut mellan mig och Justin för att...." Jag spetsade öronen och kände klumpen i magen när Selena uttalade orden. 

"Varför?" avbröt Ellen och tog en klunk ur muggen som stod bredvid henne på bordet. 

"För att........." 

---

"För att jag är....Jag är gravid" sa hon och publiken blev stimmiga, Ellen gjorde en förvånad min men log därefter så stort som bara hon kunde. 

Jag tappade hakan, jag kunde inte förstå att detta hände jag menar, jag kan inte bli pappa....

"Och du är säker på att Justin Bieber är pappan?" Frågade Ellen och la båda sina händer i knät. 

"100%, Justin om du tittar nu. Det är sant" sa hon och tittade rätt in i kameran. 

Jag är gravid....Jag är gravid


Ekade i mitt huvud och klumpen i magen blev genast tusen gånger större, jag ville kräkas. 

Jag plockade upp min mobil och började knappra in ett sms till Selena, i hopp om att hon skulle kunna ringa upp mig i pausen, några minuter senare ringde det och jag svarade på första ringningen. 

"Justin..." var det första hon sa med en förhoppningsfull röst. "Jag sa ju att vi skulle fortsätta vara tillsammans" fortsatte hon en aning tystare. 

"Selena, när kan jag träffa dig?" var det enda jag kunde få ur mig. 

"I kväll, mitt hus?" svarade hon som en fråga och jag svarade ett enkelt ,"Jag kommer då" innan vi la på. 

-

"Haaaallååå?" ropade en mansröst som alltid fick mig att bli glad. 

"Morfar!" ropade jag som ett barn och sprang fram till honom innan jag kastade mig i hans armar. 

"Hej lilleman, det var längesen" skrattade han och bar in två matkassar. 

"Ja verkligen,jag kan tyvärr inte stanna så länge, jag måste åka i morgon bitti" svarade jag efter jag hade förflyttat min blick till den runda klockan som hängde på långsidan, halv fyra. 

"Jaså, varför då?" frågade han och ställde ner matkassarna på matbordet, jag tassade efter och kliade mig i nacken. 

"Jag måste hälsa på Selena..." började jag och slickade mina läppar. 

"Har inte ni gjort slut? Vad hände med Nicole som jag har hört så mycket om?" frågade han och hängde av sig den bruna jackan på en av krokarna i hallen. 

"Jo ehm... Jag älskar Nicole och det kommer jag nog alltid göra men..." 

"Men vadå? Älskar du henne ska du va med henne!" han tog tag om mina axlar och ruskade mig lite lätt. 

"Morfar... Nicole ligger i koma" svarade jag och morfars glada ansikte förvandlades till ett stelt ansiktsuttryck. 

"Förlåt, jag...jag visste inte" svarade han och kramade om mig. 

"Det är okej. Men.. Selena är gravid" flög ur mig, det var bättre att få det sagt. 

Morfar stelnade till i kramen och sa ingenting, jag kände hur det började rycka i mina armar, så som det alltid gör när jag blir nervös. 

"Justin.. Du är så ung.." sa han efter ett tag och släppte kramen, hans ögon var vattenfyllda. 

"Jag fick reda på det idag, jag måste åka och träffa henne. Men jag hinner inte till hennes hus ikväll" svarade jag och log lite för att lätta upp stämningen. 

"Du vet som behöver göras men.." började han men blev avbruten när ytterdörren öppnades. 

"Nämen hejsan, här står ni mitt i hallen och pratar, jag köpte lite kött. Jag tänkte att vi kunde grilla ikväll?" Sa mormor när hon klev in, hennes leende var uppdraget till öronen. 

"Ja, ja det blir bra" svarade jag och försökte låta så glad som jag bara kunde men jag visste att morfar var besviken på mig, och inte nog med det. Jag var tvungen att berätta för mormor med förr eller senare.

-

"Justin, kan du komma ut hit och hjälpa mig?" ropade morfar ute från trädgården, jag gav mormor en ursäktande blick och la ifrån mig grönsakskniven, därefter gick jag ut i trädgården där morfar stod och grillade. 

"Vad är det?" frågade jag och tittade på honom, hans ganska runda ansikte var svårt att tyda, men tillslut log han. 

"Jag är inte arg på dig, jag tycker bara att om du nu har gjort Selena gravid måste du ta ansvar" sa han allvarligt men leendet var kvar på hans läppar. 

"Jag vet,  behöver du hjälp med det där?" frågade jag för att byta ämne lite och petade på köttbitarna som låg på grillen med hjälp av grillbesticken som låg på det lilla bordet. 

"Ja, du kan ta över om du vill" flinade morfar och satte sig i den lilla rottingstolen som stod på altanen bredvid. 

Grillröken luktade illa och jag tog av mig tjocktröjan så den inte skulle stinka rök. Kvar stod jag endast iklädd ett vitt linne och mina svarta favoritbyxor. 

Efter vi hade ätit berättade jag för mormor och jag hade fått massor samtal från mamma och Scooter som undrade vart jag var och om Selena talade sanning. Jag låg i sängen igen och satte alarm på halv fem, det tar trots allt tid att ta sig till USA från Canada. 

-

Klockan ringde det irriterande vanliga alarmljudet och jag flög upp ur sängen, klädde på mig och tassade försiktigt ut i köket för att inte väcka mormor och morfar. 

"Godmorgon" lät mormors röst och jag flög upp till taket av rädsla. 

"Herregud vad du skräms!" ropade jag men slog händerna över munnen för att inte väcka morfar. 

"Jag ville bara säga adjö innan du åkte, man vet ju aldrig när man får se dig igen" svarade hon och skrattade lite. 

Jag plockade fram ett äppla och kramade hejdå till mormor, jag bad henne hälsa till morfar. Jag traskade ut till bilen, den svala höstluften blåste mot mig innan jag hoppade in i min Fisker och började resan mot USA igen. 

-

"Hej!" sa Selena med ett leende när hon såg mig, hon gick fram och slog armarna runt min nacke som en kram, jag slog armarna runt hennes mage, för att vara ärlig kändes det som att den putade ut lite, men jag sa inget om det.

"Hej, vi måste prata. Privat" svarade jag och log.

---

Halloj! :) Jo nästa kapitel kommer så fort som möjligt!  Och ja jag vet att bilderna inte stämmer helt meeeeen jaja haha ni överlever ;)


xoxo fia&cornelia

Martins Perspektiv: 


Varje dag efter skolan hade jag åkt för att sitta vid Nikkis sida och berätta om min dag,hur jag lyckades klara matteprovet med två poäng och att jag verkligen borde tagit hennes hjälp när hon erbjöd sig,om hur jag räddade fotbollen som kom flygandes när den största spelaren i West Virginia sparkade den mot mig, om hur mina målvaktshandskar nästan gick sönder när jag kastade mig för att fånga den och hur mycket jag saknde att höra hennes röst, skratt och retsamma kommentarer. 

Jag grät ofta när jag var inne hos Nikki, och jag var inte den enda som brukade åka hit efter skolan, Alice hade skolkat i tre dagar och bara suttit här vid Nikkis sida och sjungit på deras lugna favoritartist Ed Sheeran, Kiss Me. Jag hade fått släpa henne ur rummet och tvingat henne till skolan, det var trotsallt bara en vecka kvar till sommarlovet och Nikki skulle antagligen missa sin avslutning. Hon skulle missa när hon gick ut sista året. 

En tår rullade ner för min kind och jag lyfte bort en hårslinga som låg och fladdrade när hon andades, hennes ögonlock fladdrade till och för ett ögonblick trodde jag att hon skulle öppna ögonen men jag hade fel. 

Inget hade varit detsamma hemma sen Nikki hamnade i koma, mamma som annars var den pratglada hade mest suttit hemma och gråtit i tysthet inne på toaletten, jag brukade höja volymen på min musik då för jag stod inte ut med att höra hennes snyftningar, pappa hade mest varit på jobbet för att inte ta hand om sina känslor och våran hund Bella hade gått in och ut hennes rum och gnytt. 

Långsamt reste jag mig upp och kysste henne på pannan innan jag begav mig ut i korridoren för att hitta utgången. 

Justins Perspektiv: 


"Lite väl fort det där va, har du bråttom?" frågade den unga blåklädda konstapeln och drog ner de mörka Ray Ban solglasögonen ner på näsryggen, håret var svart, stylat och kortklippt och huden varr solbränd.

Yep, han var en brat.

"Förlåt, jag måste hinna till Canade innan det blir för mörkt" ursäktade jag mig och ryckte på axlarna. 

"Bra försök grabben, men du körde i 130 på en 90 väg" 

Hur vågar han kalla mig 'grabben' när han praktiskt taget äri samma ålder som mig? Ugh, jag gillar verkligen inte den här snobben.

"Förlåt, men kan du skynda på lite?" frågade jag och klistrade på ett fejkat leende. 

"Ojojoj, talar man så med en polis?" skrattade han och pillade lite på den guldiga polisbrickan som var placerad på hans bröst. 

Jag svarade inte utan slog ner blicken på hans svarta blänkande skor för att han skulle skriva den där jäkla bötern och lämna mig ifred. 

"Eftersom att du är Justin Bieber och är stenrik så kan jag ge dig lite extra i böter, för du svarade olämpligt till polisman" skrockade han och skrev ner bötern på den gula papperslappen innan han gav mig den. 1000 dollar bara för lite fortkörning?  

"Jag har ögonen på dig Mr.Bieber" sa han innan han gick mot sin polisbil, jag tryckte upp rutan igen och körde iväg. 

Det här var inte en bra dag muttrade jag för mig själv och skruvade på radion på hög volym. 

"Hej Justin, hur är det?" frågade hon när hon öppnade dörren, hennes lite rynkiga ansikte skrynklade ihop sig när hon log, jag log tillbaks och slickade mig om läpparna. 

 

"Hej mormor" svarade jag och hon omfamnade mig.

 

"är allt okej?" Frågade hon och släppte kramen,ansiktet var bekymrat. Jag tog ett andetag och klev in i hallen, jag älskade doften som virvlade i huset. Det var en doft som hade funnits ända sen jag var en liten pojke och jag kände mig alltid så trygg här hemma. Hallen var som ett litet rum med mörkt trägolv och ljusa väggar.  Jag slog mig ner i den vinröda soffan som stod i vardagsrummet, hon satte sig i en utav fåtöljerna mittemot mig, på glasbordet ställde hon ner sitt rykande te. 

"Berätta nu" fortsatte hon och tittade vänligt på mig samtidigt som hon tog en klunk. 

"Jag vet inte... jag vet inte vad jag ska göra längre" svarade jag och kände hur jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst när jag började berätta vad som hade hänt. 

"Justin, följ ditt hjärta" sa hon när jag var klar. Hon ställde ner den nu toppa tekoppen och la sina händer i knät. 

"Klockan är ganska mycket. Jag ska gå och göra iordning din säng" sa hon efter några minuters tystnad, hon log ett genuint leende och gick iväg. 

Jag satt och stirrade ut genom de avlånga fönstrena som gav en blick ut mot den halvstroa trädgården, gräset var nyklippt och på altanen stod några utemöbler, i trädgården låg en vattenslang ihoprullad och ett fotbollsmål stod i mitten av gräsmattan, den hade jag och morfar byggt när jag var liten. Mellan de två äppelträden hängde en randig hängmatta och en kratta stod lutad mot den vita husväggen.  

Himlen var grå och jag insåg att det snart skulle börja regna, jag vände på huvudet och gick in i mitt rum för att se om mormor behövde hjälp. 

"Hej gubben, jag är klar nu" sa hon och log när hon såg mig i dörröppningen, hon fluffade till de två kuddarna och gick emot mig för att krama om mig, jag kramade tillbaks och nickade innan jag satte mig på sängen och drog av mig de vita strumporna. 

"Jaha...Godnatt då" fortsatte hon och släckte lampan. 

"Godnatt" svarade jag och drog av mig tröjan innan jag la mg ner i den nybäddade sängen. Ensam i mitt mörka rum tänkte jag på allt som hade hänt de senaste månaderna i mitt liv, det här var sjukt. Jag har hamnat i triangeldrama, spöat upp en kille, fått spö, varit kär i två tjejer, varit otrogen, tagit droger, festat hårt ja det finns massor jag kan rabbla upp. Men det känns ändå som det var värt det, om jag inte skulle gjort det skulle jag aldrig ha fått Nikki. 

Nikki...

 
Regnet smattrade mot min lilla fönsterruta och jag la mig på rygg med armarna under mitt huvud, jag tänkte på alla mina minnen med Nikki, på hur hon fick mig att känna, som den lyckligaste på jorden, hon var den som kunde få mig glad även på en riktigt usel dag bara genom att le, hennes röst ville jag lyssna på i timmar, hennes ansikte lyser upp rummet. Tårarna rann ner för mitt redan matta ansikte. 

Gud vad jag saknar henne..

-


Långsamt öppnade jag mina ögon, de var fortfarande trötta efter tårarna igår kväll.  
Jag drog av täcket från min morgontrötta kropp och sträckte armarna upp i luften för att sträcka på mig, jag drog på ett par gråa mukisbyxor och klev ut i köket för att ta mig nånting att äta. Mina ögon drogs mot det lilla träfärgade köksbordet där det låg en vit lapp som mormor och morfar hade skrivit. 

"Hej gubben, vi är ute i stan och gör lite ärenden, kommer hem efter lunch. Mat finns i kylen, älskar dig. Kram" Läste jag gång på gång. Tystnaden i huset var skön och lugn, det var längesen jag kände sånhär tystnad och lugn. Jag bestämde mig för att titta lite på TVn, jag reagerade lite när Selena klev in i Ellen studion och satte sig i en utav de röda fåtöljerna, hon hade plattat sitt mörka hår, en annan sminkning än vad hon hade haft igår. Jag tänkte byta kanal men när hon satt där och log var det något inuti mig som ville sitta kvar och fortsätta titta. 

"Så.. Hur är det med dig nu när du och Justin Bieber har officielt gjort slut?" Frågade Ellen och tittade allvarligt på Selena som skruvade sig lite, som att hon var nervös över det hon skulle säga. Jag la undan min mobil och koncentrerade mig på den stora plattTvn. 

"Jo, jag tror inte att det är slut mellan mig och Justin för att...." Jag spetsade öronen och kände klumpen i magen när Selena uttalade orden. 

"Varför?" avbröt Ellen och tog en klunk ur muggen som stod bredvid henne på bordet. 

"För att........." 

---

Heeej förlåt!!! Jag har faktiskt varit haft en konfirmationsvecka och Cornelia är i skåne jag vet att det inte är någon ursäkt men vi ber verkligen om ursäkt för att vi inte har uppdaterat!!! Meeeeeen jag kanske hinner skriva ett till ikväll eller i morgon bittti meeeeeen jag hoppas att ni gillar det här, även om det inte är särskilt spännande :) 




xoxo fia&cornelia

Justins Perspektiv: 


"Hon låg väldigt länge blödandes från huvudet, vilket har fått sina konsekvenser. Hon...Nicole Stark ligger i en minikoma så att säga det menas att.." sa doktorn. 

Jag slutade lyssna efter minikoma, hans läppar fortsatte röra sig men jag hörde inget, det var som att allt i mitt liv blev hopplöst, min älskling kanske aldrig skulle vakna upp, mina ögon fylldes med tårar och dom rullade ner längs mina kinder. 

"Jag är ledsen Mr.Bieber, vi ska göra allt vad vi kan för att få henne att må så bra som det går. Och vem vet hon kanske vaknar upp imorgon, eller idag, eller kanske..." han tog ett andetag innan han fortsatte
"Aldrig. Det är en tidsfråga, men jag beklagar" sa han och la en mjuk hand på min axel, jag ryckte till och tittade på honom, jag kunde bara se konturerna för ögonen var fyllda med tårar. 

"K..kan jag f..få se he..henne?" snyftade jag och torkade bort tårarna som rullade ner för mina kinder. 

Vi gick längs den vitmålade korridoren, några sjuksystrar iklädda en grön klänning avfyrade vänliga leenden mot mig. Doktorn svängde höger och vi gick in i rum 769.
Det var svalt och det fanns ett fyrkantigt fönster på långsidan av det rektangulära rummet, bredvid den vita sjukhussängen finns det ett litet nattduksbord gjort av mörkt trä och en liten pinnstol med en röd sits, precis som i väntrummet. Hennes ansikte var så fridfullt, från näsan gick det två slangar som ledde till en apparat som stod vid sängen, det blippade från en hjärtmaskin som stod bredvid henne. Håret låg ringlat längs hennes ansikte och munnen var halvt öppen, runt huvudet hade hon ett hårt lindat bandage och kroppen låg avslappnat och  guppade upp och ner när hon andades. 

Jag slog mig ner på stolen och fattade hennes mjuka hand, jag lutade min panna mot den och släppte ut en snyftning.

 

"Älskling...förlåt" viskade jag, jag hade ingen aning om hon kunde höra mig eller inte men i alla filmer jag har sett så pratar dom alltid med personerna i koma.

 

"Förlåt för att det blev så här" viskade jag och kysste hennes knogar, mina läppar nuddade hennes skinn fyra gånger och jag väntade på någon reaktion. Men den kom inte och mina syn blev suddig igen. 

 

"Nikki jag älskar dig, snälla vakna upp" bad jag desperat och kramade om hennes lilla hand med min egna. Min mobil började ringa men jag svarade inte, jag kastade den på golvet men den fortsatte att ringa. Mitt huvud var tomt, allt jag kunde koncentrera mig på var Nikkis andetag.

 

När jag hade suttit på sjukhuset i några timmar flög dörren upp och Chris sprang in. Han hade panik skrivet över hela ansiktet och när han såg Nikki stannade han och en hand flög upp över hans mun.

 

"Nikki..." viskade han förskräckt och gick långsamt över till oss.

 

"Hur visste du att hon var här?" frågade jag förvirrat och vände blicken mot Nikkis medvetslösa kropp igen.

 

"Justin hela världen vet om det, facebook, twitter, TMZ. Dom är galna..." sa han och ställde sig vid mig. 

"Förresten jag har pratat med Nikkis familj dom kommer imorgon bitti" sa han och jag gav honom en tacksam blick. 

Jag ville verkligen inte vara den som gav dom beskedet att deras dotter kanske aldrig skulle  vakna upp igen, jag skulle bara bryta ihop. 

"Hur är det med henne?" frågade Chris tyst som en viskning och kvävde gråten. 

Min syn blev suddig igen och tårarnna brann innanför ögonlocken och jag tog ett andetag för att svara. 

"D..dom vet inte, hon kanske vaknar i morgon eller....a..aldrig" när jag sa orden högt klarade jag inte mer, tårarna rullade ner för mina kinder och näsan snörvlade, jag brydde mig inte ens om att torka bort tårarna. Chris la sin hand på min axel och hans ansiktsuttryck var sorgset, jag kunde se hur han kämpade för att inte gråta. 

"Jag vet inte om jag klarar det här... jag..jag älskar henne på ett sätt som jag aldrig har älskat någon förut" snörvlade jag och kramade hennes hand hårdare.

"Jag vet... Jag ska ge er lite ensamtid" svarade Chris och log lite innan han gick ut från rummet. 

Jag sänkte ner huvudet och tryckte hennes hand mot mina läppar, jag grät tills det sved i ögonen. Därefter stirrade jag in i väggen i ett antal timmar, min hjärna uppfattade inte vad klockan var eller hur länge jag satt där,jag bara tittade på henne tills jag blundade och jag somnade djupt. 

"Justin, kom" hörde jag en röst säga, jag öppnade ögonen och såg mamma stå vid min sida. 

"Du har varit här i två dygn, du måste åka hem och äta och fräscha upp dig lite" fortsatte hon och tog min hand. 

"Jag kommer tillbaka snart" viskade jag i Nikkis öra och kysste henne på kinden. 

Jag suckade och slängde en sista blick på Nikki innan jag reste mig och följde mamma ut till bilen, mina ögon var rödsprängda efter alla tårar så jag satte på mig mina svarta solglasögon. 

Paparazzisarna skrek i mitt ansikte men jag orkade verkligen inte med dom just nu. Jag startade auto pilot och hoppade in i bilen. Mamma försökte prata med mig men efter hon hade försökt några gånger utan något svar gav hon upp. När vi kom hem stod min pappa i dörröppningen med öppna armar men mina ben förde mig til mitt rum. Där la jag mig på sängen, jag grät inte, jag kände inget alls. Jag var tom, endast ett skal utav en kropp. Den kalla metallen vilade mot mitt bröst och jag tog upp halsbandet under min tshirt. Ett litet leende formades på mina läppar när jag såg halsbandet. Det var en silvrig plata med en tjock silverkedja som jag och Nikki hade köpt.

 

 

Vi hade inte tagit av oss halsbanden sen vi köpte dom och jag kommer aldrig ta av mig det. Jag pillade på plattan mellan tummen och pekfingret, ett leende formades på mina läppar då jag tänkte tillbaks på våra minnen. Jag drog täcket över min kropp och somnade strax därefter. 

- 

"Justin" frågade mamma osäkert och klev in i mitt sovrum. 

"Mmmh, jag är bara trött kan du gå?" muttrade jag och drog täcket över huvudet. När minnena kom tillbaks från vad som hade hänt med min största kärlek gjorde att jag blev tom igen. 

"Jag vet att du är förkrossad, men du måste gå upp ur sängen. Du har legat här inne i snart en vecka" sa mamma mjukt och  struntade fullkomligt i att ag hade sagt att hon skulle gå, hon satte sig på sängkanten och drog ner täcket så jag fick in frisk luft, hon strök med pekfingret längs min nu stubbiga käklinje. 

"Jag är trött" försökte jag igen. 

"Jag blir bättre imorgon, låt mig bara vara ifred" fortsatte jag och hon fortsatte att smeka min käklinje kärleksfullt. 

"Justin.." började hon. 

"Jag har inget att leva för längre" svarade jag kyligt och stirrade på väggen. 

Jag hade ställt in mina konserter, photoshoots och intervjuer då jag var så ledsen, jag hade inte rört min telefon på en vecka och det enda jag har ätit under veckan var några chicken nuggets och ett par morötter. 

"Det har du visst!" svarade min mor lite irriterat och ryggade tillbaka som hon inte visste vem jag var längre. 

"Du har dina beliebers,dina småsyskon, musiken, dina vänner, din karriär.. Du har hela livet på dig och jag vet att det här är en svår tid men du kan inte bara tänka på dig själv. Chris och Nicole var ju bästa vänner och vi gillar henne väldigt mycket också!" fortsatte hon och tände lampan. 

Ljuset var outhärdligt, jag kisade och gnuggade mig i ögonen, mamma hade rätt. Jag måste försöka börja leva mitt liv. Nikki skulle aldrig velat att jag låg instängd i mitt rum resten av mitt liv. 

 
Jag bestämde mig föratt ta en dusch och raka mig, därefter tog jag upp min mobil, jag hade fått många sms men det var ett som fick mina ögon mer intresserade...

 

 

 

 

---

Heeeej nytt kapitel som utlovat! :D stackars lilla Justin alldeles deprimerad osåååå meeeen glöm inte att kommentera! :)

xoxo fia&cornelia

 

 

 

 

Justins perspektiv:

Gårkvällen hade varit underbar, vi hade älskat passionerat och jag kände mig verkligen närmre henne, som att det vi hade gjort var en riktigt vacker sak som jag tycker alla borde på upptäcka med den man älskar.

Jag låg på rygg med ena armen under mitt huvud,Nikkis vackra ansikte vilade på mitt nakna bröst . Kroppen som låg längs min sida guppade upp och ner när hon andades. Jag slog ner min bick och tittade på henne, täcket var uppdraget till precis över brösten, håret låg utspritt längs hennes kropp, de stora ögonen skyddades av ögonlocken och andningen var tung som att hon verkligen var trygg med mig. Hennes söta kyssvänliga läppar öppnade sig och hon slickade sig på dom i sömnen innan hon lugnt somnade om igen. 

 

 

Jag strök mitt pekfinger över hennes sommarblekta hår och hon rynkade lite på ögonbrynen i sömnen, jag log och böjde mig ner. Mina mjuka läppar kysste hennes panna och hon borrade in huvudet i min nacke. Min mobil började vibrera och jag sträckte mig till nattduksbordet, noga med att inte väcka Nikki och öppnade min mobil. 

 

Från Selena: Justin, babe snälla svara när jag ringer. Vi måste prata x

 

Mitt leende försvann när jag läste smset och innan Nikki vaknade raderade jag det och la undan mobilen. Mitt samvete skrek att det var fel utav mig att inte säga till Nikki att Selena ville ha mig tillbaka men Nikki hade redan så mycket att orora sig för så hon behöver inte veta det här också. Selena var mitt problem och jag kan hantera det fint. 

 

Jag kastade ut alla tankar om Selena och mitt huvud kom gårdagen uppspelandes för mig. När Nikki hade sagt att hon älskade mig stannade jorden för några sekunder. Men sen hade hon också sagt något som störde mig lite, ärligt talat så trodde jag att jag skulle vara hennes första. Sen när jag antog att hon hade varit med Jack var inte han heller hennes första, hur många hade hon varit med.... Jag har bara varit med två och jag kan ju inte neka till att Nikki är vacker ,det finns nog inte en enda kille som kan säga motsatsen.

Jag svalde klumpen i halsen och bestämde mig för att somna om en stund, klockan var trotsallt bara halv åtta på morgonen. Vinden från fläkten som snurrade i taket gjorde att det vita stora rummet kändes svalt och inom några sekunder hade också jag farit iväg till drömlandet.

-

"Vakna, Justin" hörde jag Nikki viska och med sina långa fingrar drog hon över mina nyckelben. Jag öppnade ögonen trött och tittade på henne.

"Äntligen" sa hon och flyttade upp sig lite närmare mitt ansikte, hon gav mig en lätt puss på näsan och jag skrattade till innan jag attackerade henne, jag pressade mina hungriga läppar mot hennes och hon besvarade den lika vilt. Hon satte sig gränsle över mig och med mina händer smekandes över hennes perfekt skapta kropp kände jag hur det började pulsera under täcket. 

"Justin, klockan är nio och din mamma är vaken" sa hon lite andfått med händerna virvlandes i mitt hår. Jag suckade till och kysste henne på kinden innan hon klev av mig. 


"Ojoj, det gick fort" fnissade hon och la en hand på mitt skrev. 

Som att det blev bättre.. 


Min såkallade Jerry kändes som den skulle sprängas. 

"Nikki, sluta" bad jag desperat när hon retade mig genom att smeka runt omkring den.
Hon hoppade upp ur sängen och med hennes nakna kropp runttassandes i mitt rum gjorde att mitt underliv pulserade galet. Hon fnissade och lutade sig över mig, en kyss smackade till när vi släppte våra läppar från varandra. 

"Kom nu, klockan är halv tio" sa hon och log busigt innan hon tog på sig ett par mjukisshorts och ett linne. Hon tassade in i badrummet som låg rumirum med mitt rum och under tiden bestämde jag mig för att kolla min mobil. 

Missat Samtal (3) Selena Gomez

Visade displayen och jag förstod att jag inte kan unvika henne mer, det var inte mer än rätt av mig att få låta henne prata klart, men jag ville vara ensam när samtalet skulle ske, jag visste ju inte vad som var så viktigt och nyfikenheten pirrade i min kropp. 

"Är du klar?" frågade Nikki och jag vaknade upp ur in trans, jag log lite innan jag hoppade upp ur sängen och drog på mig ett par kalsonger och en tshirt och ett par jeans. 

Vi tassade ut ur köket och mamma stod med ryggen mot oss, jag harklade mig och slickade mina ganska torra läppar. 

"Godmorgon, har ni sovit gott?" frågade hon och log ett kärleksfullt leende, hon tryckte på kaffebryggaren och satte sig vid köksbordet, med en gest som visade att vi skulle slå oss ner drog jag ut stolen till Nikki och hon satte sig ner. 

"Godmorgon" svarade jag och ryckte åt mig apelsinjuicen som stod på det vita köksbordet. 

"Har ni soit nånting?" frågade hon  retsamt och vickade på ögonbrynen, hon verkade inte arg, vilket var bra. Jag flinade och ställde ner glaset på bordet igen. 

Med en blick på Nikki såg jag hur hennes kinder hettades till och hon slog blicken ner i bordet.  jag flinade till och fattade hennes mjuka hand under bordet. Hon tittade på mig och de ljusröda kinderna blev mer och mer hudfärgade. 

"Ja, vi har sovit" svarade jag och tittade på mamma som just nu läste tidningen, hon tittade upp och fnissade lite. 

"Tro inte att jag inte hörde er..." svarade hon och tog en klunk ur sitt nybryggda kaffe, hennes blick följdetexten i pappret och  för att vara ärlig så säger mamma fel saker vid fel tillfälken ganska ofta, Nikkis kinder blev ännu rödare och jag blev faktiskt lite generad själv, jag harklade mig och mamma tittade upp. 

"Oj, förlåt.." sa hon och tittade på mig med en blick som sa: förlåt, visste inte hur långt jag kunde ta den här konversationen. 

För att bryta tystnade blev jag lättad när pappa som var på besök klev in, "Godmorgon!" sa han och slog sig ner med en duns mittemot Nikki, han log och blinkade mot mig. 

"Godmorgon" svarade vi alla tre i kör. 

Pappa och mamma tittade på varandra och jag blev lite förvirrad, plötsligt öppnade mamma munnen. 

"Så... du vet hur jag blev gravid i tonåren..." 

Åhnej, dra inte upp det här nu...

 "mamma, snälla inte nu" väste jag mellan tänderna och spände blicken i henne. 

"Du vet att vi måste prata om det här" svarade hon och tittade på mig. 

"Ni använder preventivmedel va?" frågade hon och tog en tugga av sin ostsmörgås. 

"Mamma... Vi är inte..Vi har inte.. vi har inte..." började jag och fladdrade med blicken runt i rummet. 

"Vi har inte haft sex" flög ut ur Nikkis mun som nu tittade på mina pinsamma föräldrar. 

Ärligt talat blev jag förvånad av att hon ens vågade öppna munnen under en sån här pinsam konversation men jag tittade mjukt på henne och instämde, även om jag visste att hon ljög kändes det bättre att mina föräldrar inte fick veta. 

"Åh.. jaha men då vet ni iallafall" svarade pappa och log ett ödmjukt leende innan han bytte samtalsämne. 

"Vad ska ni göra idag då?" frågade han och kliade sig lite i sitt orakade stubb.

"Jag tänkte att vi skulle åka ut en sväng till parken kanske?" svarade jag som en fråga till Nikki som nickade och log. 

Vi reste oss upp och vandrade ivägtill mitt rum igen, jag satte mig på sängen och drog handen genom håret. 

"Fan, förlåt för det där det..." började jag men blev avbruten

"Det är lugnt, det är gulligt att dom bryr sig så mcket. Plus att vi använder ju skydd" svarade Nikki och log hemlighetsfullt innan hon gick in i badrummet för att fräscha upp sig. 

Jag såg min chans att ringa Selena medans Nicole duschade, långsamt plockade jag upp min telefon som låg slängd i de obäddade sängen, tryckte på 'Call' och inom några sekunder lät de välbekanta pipen.

"Hej Justin" sa hon med en lite stressad röst

 "Hej, du ville prata?" frågade jag och drog på mig en mörk snapback på mitt huvud.

"Ja, men jag kan inte ta det över telefon, kan vi ses?" 

"Nej, jag har inte tid. Vad ville du?"  sa jag undrande och satte mig ner på sängen igen.

"Justin, du vet att du fortfarande har känslor för mig så som jag har känslor för dig, jag älskar dig så mycket att det gör ont och jag vet att du inte har kommit över mig helt, även om du har den där sliskiga florida tjejen så älskar du mig. Eller hur?"  for ur hennes mun i nästan ett andetag, jag väntade några sekunder innan jag slickade mina läppar och svarade henne. 

Det hon sa stämde på sättochvis, jag menar, jag hade älskat Selena i ett antal år och det försvinner inte bara på några veckor så självklart hade jag fortfarande känslor för henne, men att hon hade nerverna att kalla Nicole för en sliskig florida tjej fick blodet i mina ådror att bubbla. 

"Kalla henne inte det, jag älskar henne nu och inte dig, du måste inse det." Väste jag mellan tänderna för att Nikki inte skulle höra mig in till badrummet. 

Det blev tyst på andra sidan luren men tillslut svarade hon. 

"Jag måste gå, men vi hörs"  Sa hon med en liten snyftning och la på, jag suckade och stängde av telefonen. 

"Är du klar?" frågade Nikki som stod i dörröppningen till badrummet, hennes nytvättade hår hade hon fönat och det luktade jordgubbe över hela mitt rum, jag glömde helt bort samtalet som jag hade haft för bara några sekunder sen och gick fram till Nicole, jag slog mina armar runt hennes midja och drog in hennes doft i mina näsborrar. 

Hon fnissade till och kysste mig på halsen, jag flyttade mina ivriga händer till hennes midja och drog henne närmare mot mig, mina läppar mötte hennes och jag ville inte sluta kysse henne, hennes underbara läppar var som min drog. 

"Så, vart ska vi?" frågade hon efter kyssen var avslutad. 

"Överraskning" svarade jag hemlighetsfullt och vickade på ögonbrynen.  

Jag fattade hennes hand och vi gick ner i hallen. Men till min förvåning var det inte bara massor skor och jackor som fanns där utan en människa, jag frös till och jag kunde känna hur Nikki blev obekväm av situationen. 

Jag visste inte ens hur han hade kunnat komma in men där stod han.

 

Där stod...

---

Lite tråkigt kapitel kanske meeeeen det blev en lite cliffhanger i slutet... ;) Förlåt att vi inte har skrivit så mycket men vi har varit på Cornelias båt nu i helgen så aa.... men det kommer ett till kapitel ikväll! 

"Justin jag är så rädd" grät jag in i mobilen.

---

 

Jag kunde inte fatta att Jack kunde göra något sådant mot min Nikki och bara tanken på att jag inte kunde rädda henne fick mig att vilja kräkas. Magen vände sig ut och in och jag tog ett glas ur skåpet för att fylla det med mjölk och trycka mina torra läppar mot glasets kant, den svala mjölken sköljde ner längs min torra hals och jag suckade belåtet när glaset var tomt. 

"Justin, du ska ut på scenen om 30 minuter" sa Scooter och stängde dörren när han gick ut från mitt rum. 

Allt jag ville göra var att hålla henne i min famn och säga att allt kommer ordna sig, att han aldrig skulle få röra henne. Men jag visste att jag inte kunde skydda henne så mycket som jag ville då jag hade ett arbete att utföra. Missförstå mig inte, jag älskar mitt liv men Nikki var den som hade mitt hjärta och mitt hjärta brast så fort jag visste att hon var ledsen.
Jag skakade av mig tankarna för att ladda upp inför showen. 

"5 minuter" sa en man som ingick i mitt crew, jag nickade och fixade till mikrofonen som satt slingrad på min kind. 

-

Efter Be Alright låten kände jag hur någonting bubblade inom mig, som en tsunami som bara ville upp, jag svalde ett antal gånger men till sist gick det inte mer utan det flög ut kräks ur min mun, konsistensen var klumpig och färgen var vit, mitt på scenen stod jag, Justin Bieber, och kräktes. Inför tusentals förhoppningsfulla fans som hoppade i takt till musiken.  

"Justin, är du okej?" frågade en av mina dansare och klappade mig lätt på ryggen. 

"J..ja jag ska bara.." svarade jag innan ännu en mjölkfarare flög ut ur min vidöppna mun. 

 

Jag torkade av munnen och genomförde konserten men med tankarna farandes genom huvudet, är Nikki skadad?

 

 

Ensam vaknade jag upp i min säng, genomsvettig på ryggen och en svettpärla rullandes längs tinningen. Jag kunde fortfarande inte slappna av efter kvällens tidigare incident, även om min familj var hemma kändes det fortfarande som att någon skulle hoppa på mig. 

 

"Du är min Nikki" ekade i mitt huvud och jag var tvungen att tända lampan. Jag slängde benen över sängkanten och tittade på mobilklockan, halv fem på morgonen. 

 

Jag tittade på mobilen och såg smsen från Justin och en TMZ notis. Jag började med att öppna smset från Justin.

 

Från Justin: älskling, allt jag vill är att vara vid din sida just nu men jag vet att det inte kommer hända förens om fem dagar men du ska veta att jag saknar dig något galet. 

 

När jag hade läst det flög fjärrlirarna i min mage och jag öppnade TMZ, mitt leende försvann på direkten när jag såg collaget som bestod utav en bild på mig och Justin, en bild på stranden med Chris när mitt huvud ligger på hans axel, en bild på mig och Alec som var från igår och den sista bilden var på Jack när han gick in i mitt mörka hus. Den fick mig att rysa men jag läste artikeln även om jag visste att jag skulle ångra mig efter.

 

Jag satt stel som en pinne, dom anklagade mig för att vara otrogen mot Justin!

Den här artikeln kommer ge mig så mycket hat, jag får nog så det räcker en livstid redan. Min hjärna skrek nej men mina fingrar tryckte på länken till TMZs twitter sida och den var fylld med tweets om mig och Justin.

 

Jag kunde inte läsa mer utan släckte skärmen och la mobilen på sängen. Majoriteten utav alla tweets var elaka och jag kände tårarna brinna under ögonlocken. Justin sa alltid att jag skulle ignorera hatet för dom var bara avundsjuka men det är inte så lätt när allt man ser är att man är ful eller att man till och med borde gå och dö! 

 

Det trendade #GetwellJustin på twitter och jag blev genast orolig om vad som hade hänt. Justin hade inte sagt att han var sjuk, det fanns massor videos när justin stod på scenen och jag tryckte på play. Det började med att han sjöng men helt plötsligt började han kräkas mitt på scenen! 

 

Jag stängde av videon och ringde Justin, han svarade efter tre signaler.

 

"Hallå?" svarade hans trötta röst.

 

"Babe, hej det är Nikki. Hur mår du Justin?" frågade jag oroat.

 

"Antar att du har sett en utav dom tusen filmerna när jag kräks på scenen?" försökte han skoja men jag var för orolig för att skratta just nu.

 

"Ja, är du sjuk Justin?" 

 

"Nej jag var så orolig över dig och det fick mig nervös och det ena ledde till det andra men jag mår bra nu" jag släppte ut ett andetag jag inte visste att jag hade hållit men mitt samvete var lite skyldigt över att det var mitt fel.

 

"Förlåt" sa jag och Justin suckade lite.

 

"Nikki det är inte ditt fel. Om vi ska skylla på någon så är det Jacks fel" hans röst blev hård och arg.

 

"Justin-" försökte jag men blev avbruten.

 

"Nej Nikki! Jag förstår inte varför du inte vill polisanmäla honom!" sa Justin frustrerat, jag såg för mig själv hur han slickade sina läppar, drog en hand genom sitt hår och drog ihop ögonbrynen.

 

"För att...jag vill väl inte förstöra hans liv" hur rädd jag än är för Jack så blir inget bättre utav att jag anmäler honom.

 

 

(Tryck här för att komma till låten)

 

"DANMARK, ÄR NI REDO?" ropade jag och ett hav av skrikande fans sköljde över mig, jag log brett och kände kärleken i arenan, gosedjur och andra grejer flög upp på scenen, bl.a några BHsar, vilket jag gärna samlade på. 

"Sluta kasta saker på scenen, annars ska jag.. annars ska jag... nä då händer det ingenting" ropade jag ut i mikrofonen och fansen skrattade lite men fortsatte gallskrika när musiken till All Around The World började spelas. 

-

"Vem vill va min baby?" ropade jag ut i arenan och skriket som ändå var högt, förstärktes och det ekade av skrik i mina öron, jag är förvånad över att jag inte har fått tinnitus ännu, även om jag har öronproppar borde det ju gå igenom.

Jag fortsatte konserten och några svettdroppar rullade ner längs kindbenet, med en vit liten handduk torkade jag bort det och satte mig på trappan för att skruva av korken av vattenflaskan, det kalla vattnet forsade neri min strupe och jag kände mig full av energi igen. 

"Tack Danmark!" ropade jag och gjorde peacetecknet med mina fingrar innan jag försvann ut backstage för att chilla. 

"Bra show! Publiken var galen" skrattade Ryan och dunkade mig i ryggen. 

"Ja, de skrek nästan mer den här konserten än förra!" svarade jag och la mig raklång på soffan.  

"Haha, imorgon är det en till och sen drar vi vidare mot Sverige" sa han och satte sig mittemot mig. 

Jag absolut älskade mitt liv. 

Nikkis Perspektiv: 

 

 

Idag var första skoldagen sen jag och Justin hade gått ut med vårat förhållande och jag vet inte vad jag ska förvänta mig. Martin väntade på att jag skulle stänga av bilen och hoppade ut när bilen var död. Så fort han gick ur blixtrade det till och han tittade förvånat på mig. Jag rullade lite på ögonen åt paparazzisarna innan jag också hoppade ut och vi gick in i skolan. 

 

Alla och nu menar jag ALLA stirrade på mig under hela dagen men jag hade inget att dölja så jag sträckte på halsen och såg stolt ut över mitt och Justins förhållande. Skolans bitchar sköt dödsblickar på mig, okej nästan varje tjej tittade på mig som om dom ville...ja jag vet inte men det var lite läskigt. 

 

Alice hade gått vid min sida och bitchat tillbaks till dom som hade bitchat mot mig. Hon var verkligen min bästa vän. Många tjejer försökte också va med mig för att få sina femton minuter i rampljuset men jag sket fullständigt i dom. Dagens höjdpunkt var att jag fick B+ på ett matteprov eller det var tills jag gick ut ur skolan och Alec stod vid min bil. Jag sprang till honom och han kramade mig. Vi satte oss i bilen och körde iväg. 

 

"Så hur är det med kändisen till pojkvän?" frågade Alec och ett leende formades direkt på mina läppar utav tanken på Justin.

 

"Jo han har precis haft konsert i Danmark och sen stannar han i norden men direkt efter det kommer han hit en helg och sen kommer jag inte träffa honom förens skolavslutningen" sa jag och blev lite ledsen.

 

Alec och jag hade en slapp dag där vi kollade på tre star wars filmer innan han skulle hem och jag somnade i soffan fem minuter efter Alec hade stängt dörren. 

 

När jag vaknade upp var huset mörkt och ljudet av att ytterdörren stängdes tyst fick mig att sätta mig upp.

 

"Hallå?" det var säkert mamma, pappa eller Martin som hade kommit hem och jag gick upp för att tända taklampan. Men det gick inte och när jag istället gick till den lilla lampan som stod på en byrå gick inte den heller. Det var ingen som hade svarat och paniken växte i min mage. Typiskt att strömmen skulle gå när det var någon i mitt hus. Eller var det verkligen det? Min hjärna kanske bara spelar mig ett trick. Ja så måste det vara...det är ingen i huset...

 

"Hallå..." sa jag igen för att vara säker på att det faktiskt inte var någon här. Köket var precis lika mörkt som resten utav huset, det var ingen utanför huset och jag blev genast lugn. Mina fötter rörde sig bort mot trappen för att gå upp i mitt rum. Min säng var välkomnande efter att ha legat stel i soffan och jag slappnade av. Det var tills ett par armar tog tag om min midja och jag skrek till av förvåning men sen blev jag stel i hela kroppen. Armarna kände jag tillräckligt väl för att veta hur dom låg runt min kropp så då visste jag precis vem dom tillhörde. En gång älskade jag känslan av att ha dom där men nu fick dom mig att vilja skrika utav rädsla och jag hörde hans röst i viska i mitt öra.

 

"Hej, jag har saknat dig" han kysste mig på halsen och nu kände jag alkohol lukten på hans andedräkt. Jag kved till och försökte vrida mig ur hans grepp men han höll bara fast mig hårdare.

 

"Nikki sluta, snälla jag älskar dig" hans händer smekte mig och jag kände tårarna samlas i ögonen.

 

"Jack släpp mig" viskade jag.

 

Familjen, vart är dom när man behöver dom? 

 

"Älska mig Nikki" sa han med en bedjande röst. Jag skakade på huvudet och hans grepp började göra lite ont. 

 

"Jack snälla lämna mitt hus" sa jag lite högre och han började andas tyst utav ilska.

 

"Vad har den där bögen som inte jag har?!" sa han argt och tog bort en hårslinga som hade fallit i mitt öga och la den bakom mitt öra. Jag rös till och var så rädd att jag inte kunde röra på mig mer. Om jag inte sa något kanske Jack bara skulle ligga här och inte göra något mer som slå mig eller kanske till och med... våldta mig....

 

"Svara mig!" skrek han och tårarna rann ner för mina kinder. "Är det för att han är känd och har pengar?" skrek han ingen.

 

"Nej... han behandlar mig bra och jag kan inte rå för vem jag faller för" viskade jag då min röst skulle brista om jag pratade högre.

 

"Jag behandlar dig bra!" sa han argt men lugnade sig igen och började smeka min mage igen. 

 

"Jack du-" mer hann jag inte innan min samsung vibrerade som en galen ko. I.D:t visade att det var Justin och Jack såg ut som om han kunde döda någon. Antagligen Justin....

 

Jack slet åt sig min mobil och svarade den. I hans högra hand höll han mobilen och den vänstra höll för min mun.

 

"Justin" sa han och flinade. Det var tyst i några sekunder innan Justins röst hördes i mobilen. Han lät riktigt förbannad.

 

 

"Hon kan inte svara just nu men hon ligger här bredvid mig" han skrattade lite och tittade på mig.

 

"Va i helvete har du gjort med henne" skrek han.

 

"Inget än....men Justin medan du är på tour har jag Nikki helt för mig själv" han skrattade lite ondskefullt. Justin skrek något men Jack la på innan jag hörde vad det var. 

 

"Nå vart var vi?" sa han och log. Min mobil fortsatte att vibrera men jag kunde inte svara och Jack ignorerade den.

 

Jacks händer vandrade över min kropp och jag låg fryst på sängen. Skräcken gjorde att jag inte kunde röra mig, hans ögon lyste med hunger men han kysste mig inte på läpparna vilket jag var glad över. Om han kysser mig kommer jag känna mig mer smutsig än vad jag redan gör. 

 

"Älska mig..." viskade han mot min hals. " Jag kan få dig att känna dig så bra" hans djupa röst var som knivar mot mig, jag vill inte det här jag har Justin och Jack förstör mitt liv.

 

"Älska mig" upprepade han och mina ögon gjorde kontakt med honom. Hans blick var tom men höll ändå så många känslor. Det var som om han inte var närvarande även om han var full så har jag aldrig sett honom såhär. Han var som en knarkare som inte fått sin dagliga dos, som om jag var hans knark...

 

"Nikki, vi kommer vara tillsammans för evigt och om du vill kan jag dela dig med Justin. Det är bättre att dela dig med honom än att inte ha dig alls. Även om du kommer välja mig i slutändan kan jag dela dig med Justin tills du inser att jag är den enda för dig" och med det sagt började han kyssa mig igen på halsen. Jag knuffade bort honom lite och när jag insåg att han faktiskt inte höll fast mig längre flög jag upp från sängen och sprang genom det mörka huset. Jacks steg hördes bakom mig och jag sprang så tyst jag kunde in i Martins rum. Hans garderob hade ett litet rum i sig som han alltid gömde sig i när vi lekte som barn och det var dit jag sprang nu. Utrymmet var mycket mindre nu när jag har vuxit men jag kunde precis klämma in mig. 

 

Fotsteg hördes nu gå in i badrummet och jag höll för min mun så han inte skulle höra mig. Jack kom in på Martins rum och gick runt lite. Plötsligt stod han framför den stora garderoben och mitt hjärta dunkade så hårt och snabbt så att jag tror att Jack kan höra det. 

 

Långsamt öppnade han garderobens dörrar och jag satt med handen för munnen och tårarna rinnande ner för mina kinder. Jag flyttade lite på handen som jag inte höll för munnen då den hade börjat klia lite. Men när jag kände något litet med små hårstrång och tunna ben på min hand stannade mitt hjärta. En inte så stor men inte liten spindel kröp på min arm och jag satt i ett litet utrymme. Jag kunde inte se den men adrenalinet pumpade i mig och skrek åt mig att springa där ifrån men Jack stod fortfarande i Martins rum. Spindeln klättrade upp för min arm och jag klarade det inte längre. Min arm som inte hade en stor spindel på sig lyftes och handen slog bort den. Jag slog till armbågen i väggen och Jacks fotsteg hördes gå snabbt upp till min garderob. luckan öppnades och Jacks starka armar drog ut mig. 

 

"Du är min Nikki och inget kan ändra på det!" skrek Jack och sprang sedan ut ur mitt hus. På skakiga ben gick jag tillbaka till mitt rum. Mobilen signalerade att Justin fortfarande ringde och jag svarade.

 

"Din jävel Jack om du så mycket som lägger ett finger på henne!" skrek Justin in i mobilen men slutade tvärt när han hörde mina snyftningar. "Babe är det du vart är den jäveln, är du skadad?" han lät så orolig, så så orolig. 

 

"Justin jag är så rädd" grät jag in i mobilen. 

 

 

 DOMDOMDOOOOOOOM spännande va? :) förlåt att vi inte har uppdaterat på ett tag 

 

 

 

 

 

 

Justins Perspektiv: 

Väckarklockan plingade den vanliga men irriterande tonen som fick mig att bubbla, jag slog handen på den och den föll ner i marken, men den slutade iallafall. 

Nikki fyller år idag.. 

Jag satte mig upp i sängen och drog handen genom håret innan jag plockade upp mig mobil som låg bredvid mig i sängen, jag knapprade in hennes nummer och snart hördes signalerna in i mitt öra. 

"Hallå" hördes en morgontrött röst på andra sidan luren. 

"HAPPY BIRTHDAY SHAWTY!" halvskrek jag och skrattade. 

"Haha, Justiiiiiiin" fnissade hon och jag hörde hur hon sprack upp i ett leende. 

"Förlåt att jag inte kan vara hos dig, shawty. Men du får presenten av Chris, hoppas att du blir nöjd" sa jag och hävde mig upp på armbågen, jag slickade min läppar och tänkte på Nikki. Hur hennes hår alltid låg perfekt längs hennes ansiktsform, de blåa ögonen som lyste av sprallighet och en viss mystisk blick fick mig alltid att bli nyfiken. Hennes rosa fylliga läppar och hennes gulliga skrattgropar. 

Gud vad jag saknar henne 

"Det är lugnt, men vi ses ju snart" svarade hon och jag hörde hur hon var lite besviken men hon tillade snabbt: 

"Jag saknar dig" nästan viskade hon. Jag kände hur jag blev helt varm i kroppen och jag sprack upp i ett leende. 

"Ha en bra dag, jag måste gå" sa jag innan jag flyttade mobilen från örat och la på samtalet. 

Jag satt några minuter med benen över sängkanten och med leendet upp till öronen. 

"Här är det nån som är glad" skrattade mamma som nu stod i dörröppningen, jag slickade mina läppar och ställde mig upp innan jag drog på mig ett par byxor och ett linne. 

"Ha-ha" svarade jag och vickade lite på ögonbrynen innan jag gav henne en kram.

 

Idag hade jag en intervju på SNL och har planrat på att berätta för alla om Selena och mig. Det gjorde mig väldigt nervös men jag har flera timmar på mig innan jag ska dit så jag bara chillade. Min mage kurrade högt och mamma gick iväg för att göra frukost. 

"Hur är det mellan dig och Nikki?" frågade mamma och satte sig mittemot  mig vid köksbordet. 

Lite generat slog jag blicken ner i matbordet och harklade mig, jag slickade mina torra läppar och mötte hennes blick. 

"Hon får mig att känna mig lycklig och jag kan inte sluta tänka på henne, hon är så gullig. Jag vet att du skulle gilla henne" svarade jag och tog en tugga av min ostmacka. 

"Det gör jag säkert" svarade hon och log brett, därefter lyfte hon den marinblåa koppen mot munnen och sörplade i sig lite rykande kaffe. 

"Intervjuvn börjar vid ett" sa hon och jag kunde känna klumpen i min mage.

Var jag glad eller ledsen? Jag menar Selena var min första riktiga kärlek och jag kommer nog alltid att älska henne lite, men Nicole, hon får min hud knottrig av gåshud bara jag tänkter på henne, mitt leende dras upp till öronen och jag känner mig varm och lycklig när hon rör mig. 

"Justin.."  Jag ryckte till och mötte mammas frågande blick. 

Hennes mun formade om sig till ett leende och hon fnissade lite. 

"Okej, vart är vi nu förresten?" frågade jag och slog en blick ut i bussfönstret, vägen utanför bullrade lite och jag kunde se vågorna ute på havet guppa, några tonåringar var ute och surfade och genast flög mina tankar till Nikki igen. 

Jag undrar om hon tänker på mig..


"Jag vet inte riktigt men vi är framme vid tolv ungefär" svarade hon och reste sig upp för att ställa undan kaffekoppen och nu den tomma tallriken med fil på diskbänken, jag nickade och reste mig upp för att följa hennes exempel innan jag gick vidare till mitt rum. 

Jag öppnade byrålådan och tog fram ett par pösiga svarta skinnbyxor och en tröja, över den tog jag en militärfärgad jacka och ett silverfärgat halsband slängde jag över halsen. För att få tiden att gå lite fortare ringde jag Chaz, det var alltid kul att prata med honom för han förstod mig så bra. Vi pratade i säkert en och en halv timme innan min sovrumsdörr öppnades och Scooter kom in.

"Det är dags" sa han och log.

Jag sa hejdå till Chaz och fixade till min frisyr innan jag gick fram till honom och log. Därefter gick vi ut för att springa in i studion.

"Jimmy!" ropade jag och han vände sig om ett stort leende på läpparna.

"Bro!" han kom fram och slog armarna runt min hals, jag kramade tillbaka men avsltade kramen.

"Redo?" dfrågade han och slog mig lite lätt på axeln.

"Jag föddes redo" skojade jag och skrattade lite.  

-

"Så, nu när vi ändå håller på att prata om kärlek.... Hur är det mellan dig och Nicole Stark?" frågade han och publiken skrattade lite, de tystnade och tystnaden som spred sig i lokalen var nästan pinsam. Jag slickade mina läppar och öppnade munnen för att svara. 

"Jo du vet, eller j..jag tror att alla vet. Men Nicole är numera min flickvän och jag ä..är tacksam över att hon är min shawty, jag menar hon är underbar.." började jag och ett 'aawwww' hördes i publiken, jag slog ner blicken på mina supras och skrattade lite.

"Härligt att höra, så du och Selena är officielt över nu?" frågade han och  han gjorde en blick som sa 'förlåt att jag drar upp allt det här men jag vill faktiskt behålla jobbet', jag log och svarade. 

"Ja, vi har gjort slut. Selena och jag är ändå vänner och vi beöver inte prata mer om henne" sa jag med en snäll ton och fixade till tröjan lite. 

 Jag stängde av platt-Tvn som hängde på min vägg och log brett. 

"Nicole är min flickvän"

"Hon är underbar"
Först blev jag lite förvånad då vi båda hade pratat om vad vi var, och vi båda var osäkra på om vi var i ett förhållande eller inte, men tydligen var vi det och mitt stora leende drogs upp till öronen. 

Jag kunde inte sluta le som en idiot, han hade varit så söt där han satt, i en blå fåtölj, en aning generad och sagt att jag, JAG Nicole Stark, en vanlig tjej från Florida, var hans,Justin Biebers, flickvän och att han var tacksam över att ha mig. 

Min sovrumsdörr öppnades och in kom Alice, Caspar, Lola och en till kompis som heter Jenna. 

"GRATTIS!" skrek dom och i Caspars händer befann sig en jättelik jordgubbstårta. 

Jag skrattade och ställde mig upp för att krama om dom, vi bestämde oss för att åka ut till parken och fika. 
Jag hoppade in i baksätet på Caspars vita Audi och vi körde iväg, musiken från högtalarna hördes lite i bakrunden men det var mest våra röster som dominerade i bilen. 

"Älskling, tar du filten?" sa Alice till Caspar och pussade honom mjukt på läpparna, hon log. 

"Visst, babe" svarade han och log. 

Jag var så glad för Alice's skull, hon hade alltid haft tur med kärleken och Caspar var en snäll kille, de passade så bra tillsammans. 

Vi bredde ut filten över det nyklippta gräset, vinden tog tag i trädkronan över våra huvud oc några blad virvlade ner som i en spiral och ner på marken. Några familjer satt läängre bort i parken och ett gammalt par satt på träbänken precis vid vattnet och stirrade ut över sjön, deras rynkiga händer höll hårt i varandras och tanten lutade sitt huvud mot mannens axel. Jag vände tillbaka blicken mot våran rödrutiga filt och nu stod det uppdukat med tallrikar,glas, tårtan och päroncider. Jag hällde upp lite cider och skummet pyste sådär härligt, jag tog första klunken och en smak av päron virvlade runt i munnen. 

"Har du fått något fint då?" frågade Jenna och log, hennes blonda långa hår räckte ner till naveln, ansiktsformen var relativt smal och ögonen var ljusbruna. Hennes kroppsform var smal och på sig hade hon ett par blåa rispade shorts och ett rosa linne. 

"Jo lite grejer, men det här var det bästa" svarade jag och skrattade lite. 

"Fjäsk" skrattade Caspar och tog en stor bit ifrån tårtan. 

"Hej Nikki, jag ville bara säga grattis" Jack kom gående över grusplanen och närmade oss, jag kände paniken gro inom mig och jag la snabbt en hårslinga bakom örat innan jag klistrade på ett fejkat leende.

Han skulle inte få förstöra min dag

"Jag ska inte störa" han slängde en blick på Caspar och på tårtan, därefter cirkulerade blicken över alla oss som satt på filten, han skakade snabbt på huvudet och tittade mig rakt in i ögonen. Hans ögon var blanka och om jag inte såg fel så kunde jag svära på att det fanns ett stänk av förlåtelse där. 

"Här, jag ville bara komma förbi för att säga grattis, jag ska inte störa" sa han och flyttade sin hand från ryggen och sträckte fram en vit ros. 

Vänta.. va? 

"Tack Jack, men du behövde inte...." började jag men han avbröt mig. 

"Jo, det behövde jag. Förlåt att jag var en idiot" sa han innan han såg att jag inte riktigt var bekväm med situationen, han vände sig om och gick tillbaka mot sin bil. 

Vad hade precis hänt? Och den ännu bättre frågan, varför?