"Jag älskar dig" mumlade Justin innan han vände sig om och sulkade iväg

---

Justins Perspektiv: 


Jag kunde inte förstå att jag bara blev bortschasad sådär, jag hade kört dag och natt för att komma hit, och vem har hon vid sin sida? Jack. 

Jag antar att han fick som han ville, han fick flickan, framställde mig som the bad guy och alla verkade köpa att han var oskyldig, även om jag visste sanningen. Och det gjorde även Nikki, men hon vägrar inse att han är den hon inte ska spendera sin tid med. Åh gud vad jag saknar henne, jag saknar hennes närhet, hennes skratt, hennes äppeldoftande hår och hennes jordgubbssmakande läppar. Damn, jag saknar allt med henne, hon är inte bara en flicka. Hon är den flickan, den speciella flickan som får mitt hjärta ett slå ett extra slag bara jag tänker på henne, den speciella flickan som verligen kan få mig att må bra. 

"KÖR, IDIOT!" hörde jag en ilsken röst bakom mig, jag vaknade till från mina dagdrömmande tankar och insåg att trafikljuset hade slagit grönt. Jag tryckte på gasen och körde hem mot mitt hus i Calabasas. 

-

"Hej älskling" hörde jag Selenas röst när hon klev ut från badrummet, jag vände mig om och klistrade på ett leende. 

"Hej, babe" svarade jag och kramade henne, hon kramade snabbt tillbaks innan hon tog på sig sina skor och en jacka. Jag rynkade ihop ögonbrynen. 

"Vart ska du?" frågade jag mjukt. 

"Doktorn, jag ska på ultraljud" mumlade hon. Jag klev i mina supras och öppnade dörren åt henne, hon nickade och gick ut och satte sig i min bil, jag följde hennes exempel och hoppade in i förarsätet. 

-

"Jag ska bara betala parkeringen, jag kommer snart" sa jag lätt och hoppade ur men hennes röst stoppade mig. 

"Jag vill inte att du följer med in" sa hon och bet på sin fingernagel. 
 
Jag frös till. 

"Va? Varför?" frågade jag hastig och lät bilnyckeln sitta kvar. 

"För att.." började hon, minen på hennes ansikte fick det att se ut som hon tänkte eller var osäker "Jag vill inte, jag känner mig inte bekväm med att du ser min mage, jag.. jag känner mig så ful" sa hon hastigt och snyftade till lite men jag såg inga tårar. 

"Det är okej, antar jag. Förlåt babe, du är vacker" svarade jag och kysste hene på kinden. 

"Vi ses sen då?" svarade hon enkelt och hoppade ut ur bilen, jag tyckte att det var skumt att hon kunde gå så fort men... magen har ju inte börjat puta ännu. 

Jag bestämde mig för att köra till McDonalds då jag insåg att jag inte hade ätit sen igår morse. Jag beställde några nuggets och en cola, jag njöt av varenda tugga men kände skuldkänslorna krypa under skinnet på mig. Jag gillade inte att vara ensam, det var då jag tog ut mina tankar till fullo och verkligen tänkte igenom tankarna. Ugh. 

Jag tänkte på Nikkis hatfyllda ansiktsuttryck när hon sa åt mig att hon inte ville ha mig där. Var hon över mig? Ville hon inte ha mig längre? Jag kan inte bara låta henne försvinna mellan mina fingrar när jag vet.. jag vet att hon älskar mig. Jag ser hur hon lyser upp när vi är, hur lugn hon blir när vi myser och hur rolig hon blir när vi är ute. Jag älskar henne på ett sätt som jag aldrig har älskat någon förut, jag vet, lite cheesy men.. men det är sant. Bara tanken på henne får mig att vilja gråta och skratta på samma gång.

Jag insåg att jag hade suttit här i 40 minuter och startade bilen för att köra tillbaka mot sjukhuset.

-

"Oj vilken tid det tog" sa en arg Selena när hon hade hoppat in i passagerarsätat, med armarna korsade över bröstet. 

"Förlåt, babe. Jag trodde att det skulle ta en timme?" svarade jag lugnt och svängde ut från sjukhusparkeringen.  

Hon svarade inte utan fnyste åt mig och sedan plockade hon upp sin telefon och var allmänt osocial. 

"Så.. hur gick det?" frågade jag efter några minuter, jag var tvungen att sänka volymen på radion för att ens höra vad jag själv tänkte. 

"Det gick bra" svarade hon nonchalant och hade fortfarande blicken klistrad på den upplysta mobildisplayen. 

Jag sa inget mer utan vi körde vidare i tystnat.. Pinsam tystnad. 

Jacks Perspektiv: 

Jag kunde inte fatta att han ens vågade visa sig här, efter allt som hade hänt, jag menar. Hallåå, han ska bli pappa för sjutton gubbar! 

"Tack" viskade Nikki när vi hade kommit in i huset, jag gav henne en kram och tttade djupt in i hennes ögon, dom var inte fyllda med hopp som dom brukade vara, det var bara... tomt. Tomt och blankt. 

"Du behöver inte säga tack, det är klart att jag skulle skydda dig" sa jag en aning högre än vad jag menade och Martin dunkade mig vänligt i ryggen. 

"Det är bra, bro. Jag måste erkänna att jag hade fel om dig. Du är ganska schysst ändå" Sa han och jag log belåtet för mig själv. 

"Ni pratar som att jag är ett barn, som behöver skydd och uppsyn hela tiden. Jag kan ta hand om mig själv!" nästan skrek Nikki och sprang upp för trapporna, ljudet av hennes sovrumsdörr som slängde igen fick oss verkligen att förstå att hon var förbannad. 

"Ska du eller jag?" frågade jag Martin som log ett snett leende. 

"Hon måste få va lite ifred, är du hungrig?" frågade han och jag blev glatt förvånad, jag tackade ja och vi lagade lite bacon och äggröra, rostade mackor och juice. 

När vi nästan hade ätit klart kom Nikki nertassande för trapporna. 

"Jag är också hungrig" sa hon med en putläpp men började fnissa lite. 

Nu ska jag sätta min plan i verket!..... 

---