"DET är Chris min vän" svarade jag och hennes ögon blev omöjligt ännu större. Hon mumlade något likt 'han är för sexig för att hållas i ett rum utan folk' och jag fnissade. Marrys kinder blev röda och jag började asgarva. Chris tittade upp ifrån sin mobil och log åt oss. 

 

"Marry sitt här så ska jag bara säga en sak till Chris" hon nickade och jag drog med mig Chris till andra sidan rummet.

 

"Jag tycker om henne så om du försöker något va en gentleman förstått?" jag spännde blicken i honom och han nickade fort. 

 

Marry stannade med oss hela natten och vid fem åkte vi hem, Marry följde med Chris till hans hotell och jag vill inte ens veta vad dom skulle göra. Med Marrys nummer i min mobil och ett leende på läpparna sa jag hej då och taxin fortsatte köra till mitt hus. 

 

Så fort jag kom in kastade jag mig på sängen, med klänning och smink somnade jag så fort mitt huvud nuddade kudden. 

---

Nikkis Perspektiv: 


Jag hade verkligen anstängt mig den här dagen då klockan var elva på morgonen och jag hade redan klätt på mig, gått upp, köpt kaffe på Starbucks och nu står jag vid Jacks hus. Plingklockan gav ifrån sig ett gnisslande dingdong innan jag hörde tunga steg innanför dörren. 

"Nikki?" sa Jack med en förvånad och aningen...nervös röst? Hans hår var ruffsigt, läppaarna var rosa och uppsvällda ,ögonen var trötta och det enda han hade på sig var en vit morgonrock. 

"Jag tänkte att du ville vakna upp lite så jag köpte kaffe" sa jag efter några sekunder och räckte fram muggen. Han gav ifrån sig ett svagt leende och fortsatte att stå mitt i dörrhålet så jag inte skulle kunna gå in. 

"Tack, uhm.. var det något mer eller....?" frågade Jack och kliade sig aningen nervöst i nacken. 

"Vad är det med dig?" for ur min mun utan att jag kunde hejda mig. 

"Va? Uhm, nej tack Nikki. Det var...schysst" sa Jack fortfarande frånvarande. När han mötte  min blick kunde jag se hur dom var blanka. 

"Jack vad är det med dig?" frågade jag argt, jag hade inte varit annat än snäll idag och så uppträder han så här. 

Jag armbågade mig förbi honom och smet upp för trappan, jag öppnade sovrumsdörren och... 

Kaffemuggen som jag höll i min hand föll till golvet, den svarta drycken blev en större och större pöl men jag kunde inte bry mig mindre om det. 

"Vem fan är du?" halvskrek jag och förstod inte varför jag reagerade såhär, jag hade inga känslor för Jack. 

"Vem fan är du?" härmades tjejen med pipig röst och flinade elakt, hon hade täcket upp till hakan så man kunde bara se en skymt av det kastanjebruna håret, hennes ögon var gröna och läpparna var fylliga. Jag vände blicken runt om i rummet och såg kläder liggandes härochvar. 

"Nikki... jag.." började Jack som nu stod några meter bakom mig. 

Jag vände mig om, helt känslokall och stirrade på honom, han drog handen genom sitt hår några gånger men höll blicken på mig. 

"Jag bryr mig inte, du gör väl som du vill. Som vanligt" sa jag kyligt och började gå ner för trappan tills jag kände en varm hand mot min armbåge, jag ryckte bort handen men den blev starkare. 

"Låt mig förklara" väste Jack och tryckte ännu hårdare, jag försökte kämpa emot men det var lönlöst. Han var för stark. 

"Släpp mig!" nästan skrek jag och hoppades på att tjejen i rummet skulle höra mig så hon kunde.. ja jag vet inte.. Rädda mig eller något annat patetiskt.

"Jag är inte din pojkvän, eller hur? Jag trodde att du skulle va ute med massor killar så jag var också på fest igår... Jag..förlåt Nikki, jag trodde inte du skulle komma hit nu och.."

"Och vadå? Du hade planerat att knulla andra tjejer och sen inte berätta det för mig? Inte för att du måste det men jag trodde typ att vi var....." Min röst tystnade " att vi dejtade".

Jack släppte min armbåge och mitt skinn brände.

"Jaha...du är min Nikki" viskade han i mitt öra  men jag kunde inte riktigt förstå vad han egentligen menade.

Jag fortsatte ner för trappen och gick hem igen. Toppen, nu har jag inte ens min egna kaffe kvar.

Justins Perpsektiv: 

            
Ärligt talat, det är inte så hemskt att vara med Selena, inget i jämförelse med att vara med Nikki men jag kan inte ogilla mamman till mitt ofödda barn. Jag var helt enkelt tvungen att acceptera att det här skulle vara mitt liv nu. 

"Justin!" ropade Selena utanför toaletten, det varma vattnet fick mina morgontrötta muskler att slappna av,jag sköljde ut schampoot ur håret och stängde av vattnet. 

"Ja?" ropade jag tillbaka men stod fortfarande kvar i duschen. 

"Jag ska ut med några idag, vi ses senare!" svarade hon. 

"Var försiktig med barnet!" ropade jag som svar. 

Jag hörde inte riktigt vad hon svarade då jag hade satt på vattnet igen. 

-

Cirka 15 minuter senare klev jag ut ur duschen och torkade mig innan jag gick runt i huset - naken. Jag gillade att vara naken, man känner sig så fri. 
Jag klädde på mig och kände deprissionen växa inom mig, jag visste att jag inte borde men jag kunde inte hejda mig. Jag ringde Nikki. 

"Vad?" hördes en irriterad röst men som ändå lät så änglalik. 

"Nikki... hur mår du?" frågade jag med en glad röst. 

Hon suckade innan hon svarade. 

"Varför ringer du?" frågade hon men lät inte lika irriterad, mer.. utmattad? 

"Jag ville bara höra din röst, förlåt om jag störde.." mumlade jag fram och ytterligare en suck hördes. 

"Hur är det med dig då?" försökte jag igen. 

"Justin, försök inte låtsas som att ingenting har hänt! Du kan inte bara ringa hit och kallprata, förstår du inte det? Har inte världens kändaste tjejtjusare koll på att om man sårar en tjej så mycket och hon ber en att låta en vara ifred så lyssnar man? Nej jag glömde ju, Bieber får alltid vad han vill ha. Du kan få allt du vill men inte mig. Du är en skitstövel Justin och jag vill aldrig prata eller se dig igen" nästan skrek hon i mitt höra och jag kunde höra en snyftning innan hon la på. Det skar i hjärtat på mig, en tår rullade längs min kind men jag torkade bort den. Vi ska inte börja daen med att tjuta. 

Jag bestämde mig  för att åka lite bil, vilket jag gjorde. Jag åkte till den.. ja inte lika bra sidan av Kalifornien.

Den tunga svarta metalldörren öppnades med ett gnissel och genast kom doften av alkohol och knark mot mig, de var som ånger där inne men det berodde nog på att det var många som rökte vattenpipa och liknande. 

Jag satte mig i en trasig soffa och vände mig mot tjejen som började prata med mig. 

"Vad vill du ha?" frågade hon. 

"Något som får mig att inte se allt hemskt i världen" svarade jag och hon nickade. 

"Acid blir det då, det blir 250 dollar om du ska ha alla tre paket." svarade den ohygiensika kvinnan lugnt, hennes pupiller var stora som tefat. 

Jag mumlade ett 'okej' innan jag räckte fram pengarna och tog emot knarket. Jag la en tablett på tungan och kände hur jag flöt bort från verkligheten, vilket var helt fantastiskt. 

 

 

"Ni pratar som att jag är ett barn, som behöver skydd och uppsyn hela tiden. Jag kan ta hand om mig själv!" nästan skrek Nikki och sprang upp för trapporna, ljudet av hennes sovrumsdörr som slängde igen fick oss verkligen att förstå att hon var förbannad. 

"Ska du eller jag?" frågade jag Martin som log ett snett leende. 

"Hon måste få va lite ifred, är du hungrig?" frågade han och jag blev glatt förvånad, jag tackade ja och vi lagade lite bacon och äggröra, rostade mackor och juice. 

När vi nästan hade ätit klart kom Nikki nertassande för trapporna. 

"Jag är också hungrig" sa hon med en putläpp men började fnissa lite. 

Nu ska jag sätta min plan i verket!..... 

---

Nikkis Perspektiv: 


Jag var trött på att vara ledsen, trött på att gråta, trötta på att sakna.. honom. Ja jag söger inte ens hans namn för bara det får mig att vilja gråta en flod. Jag klädde på mig och sminkade mig innan jag gick ner och tog två baconremsor och en rostad macka innan jag slog mig ner vid köksbordet där Martin och Jack redan hade börjat äta. 

"När kommer mamma och pappa hem?" frågade jag och ställde ner mitt juiceglas på träbordet. 

"I eftermiddag tror jag" svarade han och log. 

Den pinsamma tystnade tog över igen och jag tänkte febrilt efter något att säga men förgäves. 

"När ska vi ta vår löptur då?" frågade Jack och tuggade ur det sista av hans smörgåsbit. 

"Ska vi ta den efter frukost?" frågade jag och log. 

"Nah, jag måste springa tidigt, och jag vill inte vänta hela dagen. Ska vi köra vid halv åtta imorgon bitti?" Frågade han och sörplade i sig ännu ett bacon, det här måste vara hans fjärde, eller femte tillochmed. 

"Visst" svarade jag och log. 

"Jag diskar, ni gör lunch senare idag?" sa Martin och reste sig upp. 

"Jaja, lata lilla unge" fnissade jag och blev bemött av ett belåtet flin från hans läppar. Min mobil började ringa och Wills namn ploppade upp. Med mobilen mot öran ursäktade jag mig ifrån köket och gick upp på mitt rum.

"Hej, hur mår du?"

 

"Bra, jag mår bra"

 

"Okej vad bra Will jag blev jätte orolig vet du. Så du har inte några seriösa skador?"

 

"Nej allt är bra...jo emh, det var allt jag skulle säga och jag tror inte att vi borde prata mer så....hej då Nikki vi ses....eller nej det gör vi....emh bara hej då" sa han fort och hängde upp, rakt i mitt öra kan jag ju tillägga!

 

Min dörr öppnades och in kom Jack med ett leende på läpparna. Han la en arm om min midja så att jag lutade mitt huvud mot hans axel. Plötsligt flög minnen om hur han slog mig och jagade mig genom mitt hus in i mitt huvud och jag stelnade till.

 

Nej han har förändrats, han lovade att han hade gjort det!

 

Vi la oss i min säng med Jacks huvud i mitt knä, hans kortklippta hår lent mot mina nakna lår. Jag hade fortfarande på mig min pyjamas vilket bestod utav korta mjukisshorts och en vit The beatels tshirt. Jack blundade och jag trodde att han sov men insåg att jag hade fel när han började prata.

 

"Vem pratade du med?" med mitt pekfinger drog jag små mönster på Jacks ansikte, över hans mjuka ögonbryn sen drog man åt motsatta hållet var det inte så mjukt. Jag blev så inne i det att jag helt glömde bort Jacks fråga. 

 

"Nikki vad håller du på med?" frågade Jack med ett flin på läpparna. Jag slutade och lät min hand vila på hans axel. 

 

"Jag sa aldrig att du skulle sluta" han skrattade lite och jag fortsatte att stryka på hans ögonbryn. 

 

Mjukt strävt mjukt strävt mjukt strävt...

 

"Du är ju för skum men vem pratade du med" frågade han igen och jag drog med fingret över hans näsrygg runt munnen och över hakan.

 

"Du vet den där killen, Will han blev ju nerslagen så jag bad honom ringa mig och berätta om han var skadad. Men vet du vad som är skumt...Han sa at vi inte borde prata mer och sen la han bara på"  sa jag och rynkade ihop ögonbrynen. Jacks ögon mörknade lite men mjuknade när jag började pilla med hans hår. 

 

"Det kanske var bäst så att ni inte träffas asså"  sa han och tog min hand, han förde den till hans läppar och kysste mina knogar med fjäderlätta kyssar. 

 

"Vet inte han verkade så nervös men iallafall vill du se på en film eller något?" frågade jag, jag visste radan vilken film Jack skulle säga då han har världens kärlek till high schol musical. Det var ganska gulligt, ingen visste om det men vi brukade ha maraton och hans satt alltid fastklistrad vid TVn.

 

"Visst, första eller trean? Vi såg ju tvåan senast" vilket var innan jag och Justin blev tillsammans....

"Första" svarade jag och tog upp min mac, startade den och startade high school musical. Jack sjöng tyst med i låtarna även om han var mer tondöv än mig var det urgulligt. När Troy sprang ifrån matchen somnade jag och när jag vaknade upp var inte Jack kvar i min säng och datorn stod på golvet. Långsamt gick jag ner och bemöttes av en arg Jack och en förvånad Chris.

 

"Jag trodde inte på det när Justin sa att du var med Jack...men antar att det är sant"

 

 

 

 

 

 

 

 

 

"Jag älskar dig" mumlade Justin innan han vände sig om och sulkade iväg

---

Justins Perspektiv: 


Jag kunde inte förstå att jag bara blev bortschasad sådär, jag hade kört dag och natt för att komma hit, och vem har hon vid sin sida? Jack. 

Jag antar att han fick som han ville, han fick flickan, framställde mig som the bad guy och alla verkade köpa att han var oskyldig, även om jag visste sanningen. Och det gjorde även Nikki, men hon vägrar inse att han är den hon inte ska spendera sin tid med. Åh gud vad jag saknar henne, jag saknar hennes närhet, hennes skratt, hennes äppeldoftande hår och hennes jordgubbssmakande läppar. Damn, jag saknar allt med henne, hon är inte bara en flicka. Hon är den flickan, den speciella flickan som får mitt hjärta ett slå ett extra slag bara jag tänker på henne, den speciella flickan som verligen kan få mig att må bra. 

"KÖR, IDIOT!" hörde jag en ilsken röst bakom mig, jag vaknade till från mina dagdrömmande tankar och insåg att trafikljuset hade slagit grönt. Jag tryckte på gasen och körde hem mot mitt hus i Calabasas. 

-

"Hej älskling" hörde jag Selenas röst när hon klev ut från badrummet, jag vände mig om och klistrade på ett leende. 

"Hej, babe" svarade jag och kramade henne, hon kramade snabbt tillbaks innan hon tog på sig sina skor och en jacka. Jag rynkade ihop ögonbrynen. 

"Vart ska du?" frågade jag mjukt. 

"Doktorn, jag ska på ultraljud" mumlade hon. Jag klev i mina supras och öppnade dörren åt henne, hon nickade och gick ut och satte sig i min bil, jag följde hennes exempel och hoppade in i förarsätet. 

-

"Jag ska bara betala parkeringen, jag kommer snart" sa jag lätt och hoppade ur men hennes röst stoppade mig. 

"Jag vill inte att du följer med in" sa hon och bet på sin fingernagel. 
 
Jag frös till. 

"Va? Varför?" frågade jag hastig och lät bilnyckeln sitta kvar. 

"För att.." började hon, minen på hennes ansikte fick det att se ut som hon tänkte eller var osäker "Jag vill inte, jag känner mig inte bekväm med att du ser min mage, jag.. jag känner mig så ful" sa hon hastigt och snyftade till lite men jag såg inga tårar. 

"Det är okej, antar jag. Förlåt babe, du är vacker" svarade jag och kysste hene på kinden. 

"Vi ses sen då?" svarade hon enkelt och hoppade ut ur bilen, jag tyckte att det var skumt att hon kunde gå så fort men... magen har ju inte börjat puta ännu. 

Jag bestämde mig för att köra till McDonalds då jag insåg att jag inte hade ätit sen igår morse. Jag beställde några nuggets och en cola, jag njöt av varenda tugga men kände skuldkänslorna krypa under skinnet på mig. Jag gillade inte att vara ensam, det var då jag tog ut mina tankar till fullo och verkligen tänkte igenom tankarna. Ugh. 

Jag tänkte på Nikkis hatfyllda ansiktsuttryck när hon sa åt mig att hon inte ville ha mig där. Var hon över mig? Ville hon inte ha mig längre? Jag kan inte bara låta henne försvinna mellan mina fingrar när jag vet.. jag vet att hon älskar mig. Jag ser hur hon lyser upp när vi är, hur lugn hon blir när vi myser och hur rolig hon blir när vi är ute. Jag älskar henne på ett sätt som jag aldrig har älskat någon förut, jag vet, lite cheesy men.. men det är sant. Bara tanken på henne får mig att vilja gråta och skratta på samma gång.

Jag insåg att jag hade suttit här i 40 minuter och startade bilen för att köra tillbaka mot sjukhuset.

-

"Oj vilken tid det tog" sa en arg Selena när hon hade hoppat in i passagerarsätat, med armarna korsade över bröstet. 

"Förlåt, babe. Jag trodde att det skulle ta en timme?" svarade jag lugnt och svängde ut från sjukhusparkeringen.  

Hon svarade inte utan fnyste åt mig och sedan plockade hon upp sin telefon och var allmänt osocial. 

"Så.. hur gick det?" frågade jag efter några minuter, jag var tvungen att sänka volymen på radion för att ens höra vad jag själv tänkte. 

"Det gick bra" svarade hon nonchalant och hade fortfarande blicken klistrad på den upplysta mobildisplayen. 

Jag sa inget mer utan vi körde vidare i tystnat.. Pinsam tystnad. 

Jacks Perspektiv: 

Jag kunde inte fatta att han ens vågade visa sig här, efter allt som hade hänt, jag menar. Hallåå, han ska bli pappa för sjutton gubbar! 

"Tack" viskade Nikki när vi hade kommit in i huset, jag gav henne en kram och tttade djupt in i hennes ögon, dom var inte fyllda med hopp som dom brukade vara, det var bara... tomt. Tomt och blankt. 

"Du behöver inte säga tack, det är klart att jag skulle skydda dig" sa jag en aning högre än vad jag menade och Martin dunkade mig vänligt i ryggen. 

"Det är bra, bro. Jag måste erkänna att jag hade fel om dig. Du är ganska schysst ändå" Sa han och jag log belåtet för mig själv. 

"Ni pratar som att jag är ett barn, som behöver skydd och uppsyn hela tiden. Jag kan ta hand om mig själv!" nästan skrek Nikki och sprang upp för trapporna, ljudet av hennes sovrumsdörr som slängde igen fick oss verkligen att förstå att hon var förbannad. 

"Ska du eller jag?" frågade jag Martin som log ett snett leende. 

"Hon måste få va lite ifred, är du hungrig?" frågade han och jag blev glatt förvånad, jag tackade ja och vi lagade lite bacon och äggröra, rostade mackor och juice. 

När vi nästan hade ätit klart kom Nikki nertassande för trapporna. 

"Jag är också hungrig" sa hon med en putläpp men började fnissa lite. 

Nu ska jag sätta min plan i verket!..... 

---

---

Det svala vattnet rann ner längs ,min hals och jag smackade nöjt när jag hade halsat nästan halva flaskan på en gång. Efter några minuter kände jag hur jag blev mer och mer kissnödig. Åhnej, jag måste gå nu! 

Jag bestämde mig för att ta med mig vattenflaskorna bort till toaletterna för säkerhetsskull. 

Toppen. Bajamajor... Miiiin favorit. 

Jag klev ut genom den illaluktande bajamajan och kände den sköna känslan av att inte vara kissnödig längre, jag skulle precis gå tillbaka när jag hörde ett gnyende från andra sidan bajamajan. Jag gick runt den så jag kom precis vid husväggen och såg honom. 

Nerslagen och blodig, han tittade upp på mig och jag kunde se smärtan i hans ögon. 

"Will.." sa jag och kastade mig ner på marken med honom.

Vem fan hade gjort det här? 

---

Nikkis perspektiv: 

"Vad har hänt Will?!" frågade jag panikslaget då det började forsa ut blod ur hans läpp. Min hand flög upp och höll för såret i hans mun, genast blev min hand blodig men jag kunde inte bry mig mindre. Will försökte resa på sig men grymtade till och höll sig för magen. 

 

"Will! Vem slog dig!" frågade jag en oktav högre. Det fick honom att fokusera på mig och plötsligt spärrades hans ögon upp. 

 

"Nicole du måste gå, han sa att jag skulle hålla mig borta frå-" handen som inte höll för magen hamnade framför hans mun och Will såg sig oroligt omkring. Vem eller vad skulle han hålla sig borta från?

 

"Will tror du att jag tänker lämna dig här helt ensam?" jag la Wills arm över min axel och hjälpte honom att stå på skakiga ben. Vi började gå mot eken där jag satt förut så jag kunde hitta jack men han var inte där. Wills vän kom dock springande mot oss.

 

"Will vad har hänt?!" skrek Wills vän med stora ögon. 

 

"Lou det är okej, fast vi borde nog gå..." sa Will och viskade den sista biten. Den brunhåriga pojken med en randig tshirt som jag nu visste hette Lou stod förvirrat och stirrade på oss.

 

"Emh...okej vi åker väl till sjukhuset. följer du med..." frågade Lou och lät meningen dö ut då han inte visste vad jag hette.

 

"Nikki och nej min vän är här någonstans så jag måste hitta honom" Will fick den där oroliga blicken igen och jag kunde inte hjälpa att bli förundrad. Visst han hade precis blivit nerslagen men killen eller killarna som hade gjort det hade säker försvunnit nu sen var ju jag och Lou här som skydd. 

 

Lou nickade och dom började gå mot vad jag antog var hans bil. när jag ropade ett vänta stannade dom och Lou vände sig om.

 

"Will, kan jag få ditt nummer så att jag vet att du är okej?" frågade jag och hans ögon skrek av smärta. 

"Nja, jag tror inte att det är någon bra ide..." svarade han nervöst 

 "Will.." sa Lou och vickade på ögonbrynet. 

"Okej" sa han osäkert och skrev in sitt nummer i min mobil. Jag tackade och sa hej då innan jag begav mig till eken för att se om Jack var där. Det gröna troligtvis konstgjorda gräset kittlade utsidan av mina fötter när jag gick över gräsmattan. Till min förvåning var inte Jack där, så jag bestämde mig att sätta mig mot eken för att vänta. Solen skymtade bakom träden långt där borta och sommarkvällen hade precis börjat, jag blundade i vad som kändes som sekunder när jag hörde en förvånad stämma. 

"Nikki! Jag har letat överallt efter dig!" utbrast Jack och stod nu vid mina fötter och log stort innan han satte sig ner mittemot mig. 

"Jo, jag letade efter dig med" muttrade jag tillbaka som ett svar. 

"Varför är du arg?" svarade han frågande och tog min hand men jag drog undan min. 

"Vad var det där? Hela den där grejen? Först är du jätteotrevlig mot en helt oskyldig kille och sen säger du att vi är tillsammans?" Utbrast jag lite högre än vad egentligen menade. 

"Förlåt.. jag.. du.. jag vet inte.. Jag..förlåt" svarade han uppgivet och tittade på sina vita smutsiga Converse. 

"Aja, vi glömmer det. Vad vill du göra nu? Det är inte speciellt kul här i parken på kvällarna och ja." svarade jag och mötte hans blick. Ögonen glimrade kärlekssfullt och läpparna drogs uppåt som ett leende. 

"Kom" sa han och ställde sig upp inom bara ett par sekunder, han sträckte ut sin hand och jag tog den och drog mig upp. 

"Vart ska vi?" svarade jag undrande men fyrade av ett leende. 

"Dina smilgropar är  så söta" sa han utan att besvara min fråga medans vi började gå. 

Jag kände att det hettade till på kinderna och slog ner blicken i asfalten som vi nu promenerade på. 

"Men säg då" sa jag med fejkad gnällighet och boxade min armbåge löst i hans sida. 

"Vi är framme" svarade han enkelt, jag insåg att vi var vid biosalongen och fnissade lite. 

"Omg vi måste se den nya Superman filmen!" fangirlade jag och drog med Jack in för att vi skulle betala våra biljetter. 

Jag skulle precis plocka fram min beiga plånbok ur väskan när jag kände Jacks hand över min. Jag lyfte blicken och han hade ett  litet flin på läpparna. 

"Vi kan väl säg att du betalar tillbaka senare under kvällen?" sa han när han hade betalat våra biljetter och snacks. 

Vänta.. va? 

Jag svarade inte utan log lite nervöst. Menade han vad jag tror att han menade? Han måste inse att jag inte är redo för något sånt. 

"Värst vad du blev stel helt plötsligt, det var ett skämt Nikki!" skrattade Jack och tog ett smörpopcorn och stopppade i munnen. 

Jag fnissade lite, men förstod att han inte skojade helt. 

"Dom öppnar nu!" Sa jag för att bryta tystnaden och vi ställde oss i kön för att gå in i den rödfärgade salongen. 

-

"OMG den var sååå bra!!!" fangirlade jag men Jack såg inte lika imponerad ut. 

"Nja, du måste inse att de andra är bättre?" svarade han och slängde den tomma popcornlådan  och våra coca color i papperskorgen. Jag bestämde mig för att byta ämne. 

"Så. vad är klockan?" frågade jag när vi hade kommit ut på gatan. Den svala sommarnatten gjorde att mitt skinn drog sig upp som gåshud och jag antog att Jack märkte det då han drog av sig sin jacka och la den över mina bara axlar. 

"Oj sen när blev du en sån gentleman?" fnissade jag och flinade. 

"Du såg så kall ut och, ja, jag är nog en gentleman" det sista sa han med fejkad bitchighet och flinade. 

-

"Jag måste nog gå in, men...tack för idag" sa jag och slickade mina läppar. 

Han tittade in i mina ögon och innan jag hann reagera stod han bara några centimeter från mitt ansikte, han lutade sin huvud ner mot mitt, jag tittade upp på honom och förstod vad han tänkte göra. 

Långsamt förflyttade han två av sina fingrar mot min haka och lutade upp den så han skulle få en bra vinkel att kyssa mig i, han plutade sådär sexigt och nuddade mina läppar. Jag blundade och kysste mjukt tillbaka. Det var inte som att kyssa Justin, det var inga fyverkerier eller gnistor. Dock var det mjukt och varmt och jag tror aldrig Jack har kysst mig såhär försiktigt. Jag satte min hand mot hans bröst och tryckte löst bort honom, han stapplade några steg bakåt och jag tackade Gud för att han inte såg mina rosenröda kinder pga av mörkret runtomkring oss. 

"Jag..jag måste gå" mumlade jag och gick in, jag stängde dörren bakom mig och sjönk ner med ryggen mot den bruna ytterdörren. Jacks ansiktsuttryck när jag lämnade honom var förvånat jag kunde höra hur fotstegen från Jack vandrade bort och antagligen till hans hem. 

"Har det hänt något?" frågade Martin förvånat, han stod med ett glas Cola i handen.. 

"Va.. eh nej" ljög jag och skrattade ett falskt skratt, nej inget har hänt, jag hara bara blivit kysst av mitt ex och tänkt på Justin hela tiden. 


"O..okej" svarade Martin och höjde ena ögonbrynet som att han visste att jag ljög, men han orkade inte gräva sig djupare in i det just nu utan fortsatte glatt: 

"Så.. Lust att se en film? Mamma och pappa kommer hem i morgon, dom är hos Flammigan" sa Martin och strckte ut sin lediga hand mot mig, jag nickade och ställde mig upp. 

Flammigan är några... bekanta kan man säga, dom har alltid bott i Chigago och kommer nog alltid göra det, deras son och jag.. har ett förflutet. Men han var inget annat än problem, han sålde droger. Jag tror dock att han sitter på ungdomsfängelset nu men är inte säker. Jag borde verkligen ringa honom, Troy tror jag att han hette. Och av denna anledningen hittade jag alltid på ursäkter när min familj skulle besöka dom eller dom skulle komma till oss. 

"Nikki?" frågade Martin och jag kom tillbaka till verkligheten. 

"Va?" svarade jag lummigt och gav honom min uppmärksamhet. 

Han suckade innan han svarade. 

"Jag har frågat 3 gånger om vilken film du vill se...så.. vilken film vill du se?" sa han och skrattade lite lågt. 

"The Green Mile" nästan skrek jag ut, jag var verkligen sugen på en sorglig film. 

Halvvägs genom filmen grät jag så mycket att det gjorde ont, jag vände mig mot Martin men han hade redan somnat mot armstödet, jag skrattade lite åt honom. Det rann lite dregel ur hans mungipa och det svaga lätet från hans snarkningar fick honom att låta som en liten gris. 

Jag vaknade av att TVn pep till och stängdes av, filmen var slut. 

Jag bestämde mig för att somna om, jag drog filten över mig och somnade om bredvid Martins lugna andetag. 

-

"Nikki" muttrade Martin trött. 

"Mhm" svarade jag omedvetet. 

"Det ringer på dörren" svarade han och vände sig om för att somna om. 

Jag öppnade ögonen och det var så ljust att ögon kisade till, jag sträckte upp armarna och såg på klockan, halv åtta. Ugh.. 

Med trötta steg gick jag till dörren och öppnade den. Mina ögon var stora som tefat och hakan föll ner till marken när jag såg vem det var..

---

DOMDOMDOOOOOM hahah ;) men fortsätt läsa och kommentera! Efter den här novellen ska vi börja på en ny, men en mer badboy Justin, vad tycker ni om det? ;)






xoxo sofia&cornelia 

Nikkis Perspektiv: 


Jag ryckte till och vaknade av min egen snarkning, mörker. Genast insåg jag att en arm låg över min mage och kramade min hand. Jag vände mig om och möttes av ett ansikte, han andades tungt genom sin mun, andedräkten var varm mot mitt skinn. Jag flyttade hans tunga arm från min mage och ställde mig upp, tassade bort till toaletten. Klinkergolvet var kallt under mina morgontrötta fötter och fick mitt skinn att resa sig som gåshud. När jag hade uträttat mina behöv tvättade jag ansiktet då mascaran hade torkat på mina kinder och jag kände mig allmänt ofräsh. 

När jag var klar tassade jag över klinkergolvet igen och öppnade toalettdörren igen. 

"Godmorgon,beautiful" hördes en morgontrött mansröst. Jag hoppade till av rädsla men lugnade mig när jag hörde honom skratta lite lågt. 

"Skräms inte sådär!" skrattade jag och kastade en kudde på honom, jag gick fram till sängen och han tog tag om mina höfter, ställde sig upp. Hans panna vilade mot min panna några sekunder innan han avfyrade ett busigt flin och puttade ner mig på sängen och kittlade mig i sidan, jag skrattade så mycket att jag får kramp. 

"Ja..ja..jack.. S..SLUTA!!!" skrattade jag fram så fort jag fick luft. 

"Make me" skrattade han och fortsatte några sekunder till innan han satte händerna på mina handleder i ett fastgrepp innan han pussade mig på pannan och klev av min midja. 

"Jag måste till jobbet" Sa han när han hade slängt en blick på digitalklockan som stod på nattduksbordet. 

"Jobbet? Sen när fick du ett jobb?" flinade jag och satte mig upp i skräddarställning. 

"Jag fick ett sommarjobb hos Caspars pappa på Bageriet" svarade han och log samtidigt som han letade efter ett par jeans. Han var faktiskt ganska sexig, jag menar han hade sexpack, han var stark, han var lång. Ja han skulle kunna vara en modell. 

"Grattis då Mr.Vuxen" Flinade jag och han slängde en busig blick mot mig. 

"Mina föräldrar kommer inte hem förrens i morgon eftermiddag, dom är hos våra kusiner i New York och syrran är hos en kompis tills i morgon" Sa han efter en stunds tystnad "Så. om du vill får du stanna..." sa han lite osäkert och kliade sig i nacken. Jag slet min bleck från hans halvnakna kropp, han drog ett par mörka jeans över sina boxers och drog en vit shirts över huvudet innan han fixade håret lite och väntade på mitt svar. 

"Aa, jag stannar nog i sängen ett tag till, det var så varmt och skööööööööönt" retades jag och flinade. Han flyttade sin blick mot mig och log ett halvt leende. Måste han vara så söt? Nej, Nikki skärp dig.


"Vill du att jag ska kittla dig igen?" hotades han och sprattlade med fingrarna i luften. Han skrattade lite och lyfte på ena ögonbrynet. 

"Gå nu, lås dörren" gnydde jag och rullade runt i sängen och fnissade lite. 

"Jaja, vi ses sen pineapple" sa han med ett flin och försvann genom dörren och ner för trappan. En lätt duns hördes när han stängde ytterdörren. 

Jag var ensam. I Jacks hus. ENSAM


Jag la mig på kudden som var närmast och när doften av herrparfym trängde in i mina näsborrar insåg jag att det var Jacks, det luktade inte lika gott som Justin men... Nej Nikki tänk inte mer på honom. Du måste gå vidare! 

-

Jag slog upp ögonen... Jag hade sovit i 5 timmar, klockan var redan 2 på förmiddagen. Jag kände hur magen kurrade och bestämde mig för att gå ner till bageriet för att överraska Jack lite. Eller.... så kunde jag ringa Alice och fråga vad hon ska göra idag... Jag kör nog på nummer två. 

"Hej, Nikki!" Hördes den som vanligt spralliga och glada rösten. 

"Hej Alice! Vad gör du?" sa jag och kunde inte hjälpa flinet på mina läppar, jag gick in till badrummet och plockade upp min sminkväska ur väskan som jag hade med mig igår. 

"Jag är med Caspar, vi är på stranden i Ohio, vi tog en liten utflyktsdag" började hon. "Vadå har det hänt något? Vi kan åka tillbaks om du vill!" sa hon lite oroligt straxt därefter. 

"Nej Alice, ta det lugnt, haha. Undra bara om vi skulle ses men hälsa Caspar!" sa jag och fnissade lite samtidigt som jag sminkade mig, jag bestämde mig för en lätt sminkning idag. 

"Jaha, men vi kommer hem i morgon, ifall vi inte tar in på hotell. Om du förstår vad jag menar.." sa hon busigt och jag kunde se hennes hemlighetsfulla flin framför mig. 

Vi fortsatte prata i cirka 20 minuter till innan vi la på och jag klädde på mig och jag gick för trätrappan, jag tog på mig mina skor och bestämde mig för att gå till bageriet. Lite motion kunde väl inte skada? 

-

Plingklockan tinglade till när jag klev in i bageriet, jag gick fram till disken och väntade på kassören. 

"Nikki?" sa Jack och han såg otroligt fånig ut i en vit mindre verision av en bagarhatt och ett vitt förkläde, men ändå sexig på något sätt. Fast Justin är sexigare.... Nikki, sluta! 

"Nej men oj, jag visste inte att du arbetade här" ljög jag och flinade.

"Jag visste inte att du skulle komma hit" Sa han och lät...nervös? 

"Jag vill ha en cappucino och en kladdkaka, tack" sa jag då jag insåg kön bakom mig och vi kunde inte stå och småprata hela dagen. 

"Ska bli, ma'am" svarade han och flinade, jag gick och satte mig precis vid de fyrkantiga gigantiska fönsterna och väntade på min beställning. Jag tittade ut över gatan, några butiker här och var, det låg er affärer inåt stan och vi var inte i innerstaden nu om man säger så. Det var inte folktomt men det var inte mycket folk heller som spatserade på trottoakanterna, mest bilister och cyklister. 

"Pineapple?" hörde jag en röst säga och jag skakade till huvudet för att komma tillbaka till verkligheten igen. 

"Va?" frågade jag och vände mig mot honom, Jack. 

"Din beställning" svarade han enkelt och ställde ner cappucinon och kladdkakan framför mig, ett berg grädde låg på kanten och jag lovar att det var Jack som hade gjort så med flit. Uäk..

Jag tog en smutt av mitt kaffe innan jag insåg att han stod kvar bredvid mig, jag vände mig mot honom. 

"Och vad är det med dig att kalla mig pineapple?" Det kom ur min mun bitchigare än vad jag trodde. 

"Det passar på dig" sa han med ett enkelt flin och försvann bort genom svängdörrarna och in till själva 'köket'.

 Jag hade ätit halvvägs på kladdkakan när jag hörde hur min mobil vibrerade i jeansfickan, jag fiskade upp den displayen var upplyst av ett namn.

Justin.

Jag tryckte på avbryt och såg att jag hade 8 missade samtal från honom och 3 sms, han ringde ännu en gång men jag avbröt det. Jag tryckte upp smsen, en del av mig ville att det skulle stå att han ville ha mig där, men den mer förståndiga delen av mig ville att han skulle skriva att han skulle lämna mig ifred. 

Från Justin: Hey shawty. Förlåt, förlåt för allt. Men jag står inte ut med att inte träffa dig. Jag saknar dig. Jak saknar allt med dig, jag drömde tillochmed om dig inatt. Okej jag ska inte vara skum men.. Du är min shawty, du är den enda jag kallar för shawty. Jag älskar dig. Ring mig. xoxo Din Justin. 

Från Justin: Jag ska inte ringa och störa dig mer nu,shawty. Kan vi inte träffas nästa vecka? Jag måste få se dig, även om det är en sista gång. Snälla, jag vill inte att det ska sluta såhär. Jag ger mig inte. Jag älskar dig. Ring mig!! 
Justin. 

Oj, okej. Det var gulligare än vad jag förväntat mig. Jag kan inte säga att jag inte älskar honom för då skulle jag ljuga, men seriöst, han ska bli pappa! Och han hade inte tänkt och säga det? Och sen säger han i en intervjuv att vi är över? Jag är förvirrad. 

"Är du klar, pineapple?" mina tankar avbröts av Jacks stämma. 

"Va..uhm.. ja, ja visst" svarade jag lite frånvarande och drack upp det sista innan jag mötte hans blick. Hans grönblåaktiga blick stirrade vänligt på mig. 

"Jag slutade precis, vill du hitta på något?" frågade han och jag insåg precis att han inte hade på sig de urtöntiga bagerikläderna längre. 

"Uhm.. visst" svarade jag och log, jag ställde mig upp och vi gick ut. Den friska luften trängde in i mina näsborrar. 

"Så.. vad vill du göra?" frågade Jack och sstoppade händerna i sin jackficka. 

"Vi kan gå till parken?" sa jag som en fråga, han nickade och slickade sig om läpparna. 

Justin brukar alltid slicka sig om läpparna.... MEN NIKKI SLUTA NU! 

Skrek min hjärna och jag trängde bak tankarna längst bak i huvudet. 

- 

"Du suger på det här" ropade jag och kastade iväg frisbeen för typ 30:ionde gången, Jack fångade och log busigt. 

"Tsss.. Det är bara för du är så dålig på att kasta" svarade han med fejkad bitchighet och skrattade i kör med mig. 

"Vi har spelat i typ en halvtimme, är du törstig?" ropade Jack efter några minuter. Jag fångade den gula frisben i mina händer och gick fram mot honom. 

"Visst, men jag vann ju när vi körde sten, sax, påse föut sååå... du bjuder" flinade jag och han skrattad e och gick iväg till kiosken. Jag vandrade iväg till en stor gammal ek som stod nästan mitt i parken, jag satte mig med ryggen mot det och begrundade min omgivning, två killar i 20 års åldern spelade fotboll och den ena, med blont ganska kort hår tittade på mig innan han  sa något till sin bruna stylade hår innan han tog bollen under armen och lunkade över till mig. 

"Nämen hejsan" sa han lite blygt och stog precis vid mina fötter, hans tandställning glittrade i solen när han log och de blå ögonen lyste av finurlighet. 

"Hej" svarade jag kaxigt och log. 

"Såå.. jag vill inte verka vara  skum eler så men jag såg dig nyss och ja.. du sitter helt ensam" sa han fortfarande blygt, och kliade sig i nacken. 

"Haha, är det där din raggningsreplik?" fnissade  jag och när hans blick mötte min började vi båda skratta. 

"Nej, jag.. jo det var det nog" svarade han och vi båda fortsatte skratta. 

Vi fortsatte prata i några minuter innan någon som harklade sig hördes bakom killen som hette Wills rygg. 

"Och vem är du?" sa Jack otrevligt mellan tänderna. 

Will blev genast obekväm av situationen och kliade sig ännu en gång i nacken. 

"Oj.. jag visste inte att du hade pojkvän, jag..du.. jag måste gå" sa han och log, fast han gick inte. Han stod kvar ändå, vilket var skumt. 

"Vi.. han är inte min pojk.." började jag men bev avbruten. 

"Ja, just det. Håll fingrarna borta från min tjej" sa jag fortfarande lika otrevligt och spydigt. 

"Ja..jag.. Hejdå Nikki" sa Will och log ett nervöst leende innan han försvann bort till toaletterna. 

"Här har du vattnet, jag.. jag kommer snart" sa Jack, nu mycket trevligare och lugnare innan han räckte över vattenflaskorna och försvann bort, jag såg inte riktigt var han gick. 

Det svala vattnet rann ner längs ,min hals och jag smackade nöjt när jag hade halsat nästan halva flaskan på en gång. Efter några minuter kände jag hur jag blev mer och mer kissnödig. Åhnej, jag måste gå nu! 

Jag bestämde mig för att ta med mig vattenflaskorna bort till toaletterna för säkerhetsskull.

Toppen. Bajamajor... Miiiin favorit. 

Jag klev ut genom den illaluktande bajamajan och kände den sköna känslan av att inte vara kissnödig längre, jag skulle precis gå tillbaka när jag hörde ett gnyende från andra sidan bajamajan. Jag gick runt den så jag kom precis vid husväggen och såg honom. 

Nerslagen och blodig, han tittade upp på mig och jag kunde se smärtan i hans ögon. 

"Will.." sa jag och kastade mig ner på marken med honom.

Vem fan hade gjort det här? 

---

Sådärja! Ett kapitel, som lovat ;) Ja, det blev ju lite längre än det andra iallafall! :D men vad tycker ni? Alltså, det här är en Jusitn fanfic, så självklart kommer ju inte Justin försvinna så fortsätt läsa, den är inte slut än!!! :D 

Justin var tyst. 

"Jag tänkte väl det" snyftade jag och la på. 

"Nikki, ska jag. ska jag köra dig hem?" frågade Chris och la sin hand på min axel. Jag tog mig samman och torkade bort tårarna, äh vad spelar det för roll? Jag har bara fått mitt hjärta krossat, ingen stor grej.  tänkte jag ironiskt men bet ihop och tittade på Chris.  

"Nej, kan du.. kan du köra mig till Jack?" frågade jag och han drog ihop ögonbrynen. 

"Va?" frågade han som att jag precis hade sagt att det stod en zombie bakom honom. 

"Kan du skjutsa mig till Jack?" Frågade jag, han nickade lite fundersamt men vi gick mot bilen och körde iväg. 

"Vi hörs?" sa jag och kramade Chris innan jag hoppade ut. 

"Såklart, jag ringer sen" sa han innan jag stängde dörren och trippade mot Jacks ytterdörr. 

"Nikki....."

Justins Perspektiv:


Efter samtalet var jag knäckt. Jag ville så gärna vara där när hon vaknade, hålla hennes hand. Krama henne, berätta sanningen ansikte mot ansikte. Inte på telefon. Jag tog det halvfulla vattenglaset som stod på nattduksbordet och slängde det i väggen, med ett krach sprängdes glaset i småbitar när det träffade den mörka väggen, färgtavlan landade på trägolvet men jag brydde mig inte, jag sjönk ner med ryggen mot sänggaveln, höll händerna för ansiktet och grät. Grät tills det inte gick mer, då la jag mig i sängen och somnade strax därefter. 

Telefonen ringde, jag hade den redan i min hand och tryckte på svara. 

"Justin" ropade Nikki genom telefonen med sin gladaste stämma. 

"Nikki? Är du inte arg?" Frågade jag och möblerna runt omkring mig svajade lite. 

"Nej, hur skulle jag kunna vara det? Jag älskar dig!" ropade hon genom telefonen och mitt hjärta blev varmt. 

"Jag älskar dig med Nikki, du är min one less lonely girl. Alltid" Svarade jag gulligt och hon skrattade ett klingande skratt som alltid fick mig på bra humör. 

Plötsligt slog jag upp ögonen, det var mörkt. I mina armar kramade jag en stor vit kudde som var blöt av tårar. Jag kastade iväg kudden på skrivbordet och några papper ringlade ner på det mörka golvet.
Jag drog av mig det vita täcket och satte mig upp, lutade ryggen mot sänkkanten, jag blickade ut över rummet, tavlan låg begravd av spillror och pappersbitarna där jag hade skrivit några låtar låg utspridda över golvet. Jag insåg att jag fortfarande hade kläderna på mig så jag drog av mig det vita linnet och de svarta byxorna. 

Ett vrål flög ur min mun när jag insåg att det var en dröm. Nikki älskade inte mig. Hon avskydde mig. Jag har förstört allt. Jag la ner huvudet på kudden och försökte somna om.


Jacks Perspektiv:

"Nikki?" sa jag när jag öppnade dörren och såg att Nikki stod där, hennes mascara hade runnit ner över hennes runda kinder och det stack till i hjärtat på mig. Jag öppnade armarna i en kram och hon kastade sig i dom och slängde armarna runt min hals. 

"Jack" snyftade hon mot min nacke. 

"Vad har hänt? Kom in så kan vi prata" sa jag och stängde ytterdörren, jag tog hennes hand i min och ledde henne till mitt rum. Hon slog sig ner i sängen med benen över sänkanten. 

"Justin.. han.. ja, du hade rätt" snyftade hon och jag kände lyckan i min kropp. Nu var Justin ute ur bilden och det var bara jag kvar. Vilket måste betyda att Nikki praktiskt taget är min nu. Nikki är min. 

"Jag har sagt från första början att han inteär bra för dig" Sa jag så snällt jag kunde och satte mig på huk mellan hennes knän, jag flyttade en av hennes hårslingor bakom hennes öra och drog mitt pekfinger över hennes mjuka kind. 

"Förlåt Jack" sa hon och mötte min blick, hon tog mitt ansikte i sina händer och kysste mina läppar. En smak av jordgubb och mint kände jag vi virvlad runt med våra tungor, en blandning som jag hade längtat länge efter. Jag var tvungen att spela bättre än såhär. 

"Nikki, nej" halvflåsade jag in i hennes mun och försöka komma ur hennes grepp, även om jag så gärna ville vara nära henne såhär så var jag tvungen att låtsas som att jag var en gentleman. Hon svarade inte utan bara tittade frågande på mig. 

"Jag vill ta saker långsammare den här gången. Jag vill inte att du ska bli sårad igen" ljög jag och log mitt gulligaste leende. Hon skrattade lite och la upp benen i sängen och startade TVn, hon drog mitt täcke över hennes ben och jag var inte sen att följa hennes exempel.  Hon var så vacker, helt perfekt. Vi tittade på Hell's Kitchen ett tag innan jag blev uttråkad och begrundade henes ansikte, det blonda håret låg på vänster sida om hennes nacke, de blåa ögonen var koncentrerade på den upplysta TVskärmen, hennes bröstkorg guppade upp och ner när hon andades. De fylliga lätt rosa läpparna var lite särade och var så gudomligt vackra. Jag var tvungen att hejda mig för att inte kasta mig över henne och kyssa hennes kyssvänliga läppar. 

"Jack" viskade hon och borrade in huvudet i mitt bröst ca 20 minuter senare.

"Schhh, sov nu" svarade jag och stängde av tvn. Mörkret föll över rummet och en känsla av lugn sköljde över min kropp. 
 
Hon la sin ena hand på min bröstkorg och efter några minuter kände jag hur hennes huvud blev tungt och jag förstod att hon sov, jag drog in doften av hennes äppledoftande hår och fick nästan gåshud, det luktade så gott. 

---

Förlåt för att det blev kort men hellre kort än inget alls eller hur? ;) Ska försöka hinna ett till idag så ni blir glada pluttisar :D 

---

                                                          3 veckor senare.


Vi är alla förvirrade över våran Justin Bieber, för bara någon månader sen så gjorde Justin Bieber(19) det officelt att han var tillsammans med Nicole Stark(18). Selena Gomez(20) lämnades förkrossad och nu är vi alla förvirrade då Nicole ligger i koma och Justin verkar ha gått tillbaks till Selena då hon berättasde att hon var gravid med Justin Biebers barn. Vi undrar alla vad Justin kommer göra när Nicole vaknar upp...OM hon vaknar upp.



Justins Perpsektiv: 


"Dags att hoppa ut nu Justin" Sa Scooter som satt bredvid mig med ett leende på läpparna, de skrikande ocg galna fansen dunkade på fönsterrutan på bilen. Mina säkerhetsvakter ställde sig som väggar och jag sprang in i studion där jag skulle intervjuvas av Oprah Winfrey. 

- 

"Hej Justin! Kul att se dig!" sa Oprah med ett varmt leende och öppnade armarna för att krama om mig, jag log stort och hälsade innan jag kramade henne. 

"Ska vi sätta igång?" frågade hon och satte sig i en fåtölj mittemot den andra som jag skulle sitta i, på bordet stod det en tallrick pommes frites och sallad och två glas vatten. 

"Så.. Hur mår du?" frågade hon med en liten bekymrad blick.

"Jag mår bra" svarade jag och la på ett fejkat leende

"Justin, det ser inte ut som att du mår så bra, med tanke på vad som händer i ditt liv just nu" 

"Okej, det.. det är lite tungt just nu" svarade jag och tog en pommes frites. 

"Jaha, okej. Men hur hade du tänkt att göra med Selena och barnet?" frågade hon och publiken blev helt knäpptyst. 

"Jag har lovat mig själv att när jag får barn ska jag ta hand om det och hålla ihop familjen och verkligen kämpa. Jag såg hur mycket min mamma led av att stå ut med mig själv och.. och jag vill inte att någon kvinna ska vara med om det" svarade jag ärligt och några 'awww' lät lite tyst i publiken.

Hon svarade inte utan nickade lite och log ett förstående leende. 

"Känner du dig ensam någon gång?" Frågade hon efter några sekunders betänketid. 

"Absolut. Ja ehm.. Jag känner mig väldigt ensam ibland. Ibland känns det som man vill ha någon att vara där med dig, det kan kännas ensamt" sa jag och slickade mig om läpparna då dom började bli för torra.

"Blir du någonsin deprimerad?" frågade hon och stirrade in i mina ögon.

"Ibland, ja. Inte jätte deprimerad men det kommer dagar då jag är nere och ledsen" 

"Varför?" frågade hon.

"För att jag är människa" svarade jag självklart.

"Jag har egentligen inte så många vänner, jag har typ 3 nära vänner som jag flyger till eller ringer till" mitt

"Men jag menar.. um.. ja det är sanningen" 

"Så du och Nicole Stark är officiellt över?" 

"Jag..jag antar det" Svarade jag och svalde ner klumpen i halsen, tårarna tryckte på innanför ögonlocken. Jag ville inte göra slut med Nicole, det var det sista jag ville göra men jag visste att det var det rätta. Även om det gör ont måste jag låta henne gå vidare med sitt liv. 

"Selena fick tillbaks sin gullegris då?" skrattade Oprah och publiken skrattade med lite, jag kände hur ögonen blev blanka men jag klistrade på ett leende och nickade enkelt. 

Nikkis Perpsketiv: 

Jag kände hur någon tog tag i min hand. Chris röst hördes långt borta men jag förstod varenda ord han sa, snyftade menar jag, han grät. Och kramade min hand i pulserandeknipningar. Allt jag ville var att svara honom, att krama om honom och säga att allt kommer ordna sig, jag är ju precis här. Jag är inte död, jag lever. Varför gråter han? 

Jag förstod inte varför jag inte kunde öppna munnen och prata med honom, eller sätta mig upp och krama honom. Jag kanske drömmer? 

Efter några timmar kände jag hur Chris kysste min panna och sa ett lugnt, 'hej då lil lady, jag kommer hit i morgon igen' innan jag hörde hur dörren stängdes och det blev tyst igen. Jag gillade inte tystnaden, det kändes så.... tomt och tråkigt på något sätt. Plötsligt hörde jag fotsteg och Jack's röst som pratade med mig. 

"Hej Nikki, jag tog med blommor igen"sa han med en kärleksfull stämma. 

Jag hade hört Jacks röst många gånger och varje gång hade han tagit med sig nånting romantiskt klychigt. Jag förstod inte varför, men hans närvaro fick mig lugn. 

Efter några timmar efter att Jack hade bara suttit och lutat sin panna mot min handflata kände jag hur det ryckte i min hand. Jag lyckades lyfta ett finger, sedan två. Jag tror inte att Jack märkte något för han sa inte nåt. En lättnad sköljdes över mig och en sorts spänning som jag inte ens visste fanns släppte, jag lyckades öppna ögonlocken men ljuset gjorde det obehagligt och jag ryggade tillbaka. Rummet var vitt, Jack hade inte märkt att jag tittade, han hade somnat mot min hand. Det var ganska stort, men tomt. Det enda som fanns var sängen som jag låg i, ett fönster, en stol och en dörr som jag misstänkte ledde ut till hallen, det fanns även en toalett här inne men den var... väldigt liten. 

"Joäk" sa jag och försökte säga Jack men munnen var ovan och det kom ut som.. ja 'joäk'. Han hoppade till, som att han blev rädd. Sen ledsen, sen glad sen lycklig. 

"ÅH NIKKI!" skrattade han och en tår föll ner för hans kind när han kastade sig över mig i en kram. 

"Joag huär suaknat dig" sa jag och ansträngde mig verkligen för att fo orden rätt. Vi satt så i några timmar och efter ett tag hade jag fått kontroll över min kropp igen, doktorn hade kommit in och berättat massor.. ja jag vet inte, jag lyssnade inte så mycket. 

"Ska jag skjutsa hem dig?" Frågade jag och log sitt vackra leende, tandraden skymtades under läpparna. 

"Ja, tack. Och tack förresten för alla presenter" Sa jag och log genuint och kramade honom en än gång. 

Bilresan var tyst, tyst men inte pinsam utan en skön tystnad. 

"Vill du följa med in?" frågade jag som att inget hade hänt. 

"Jag vill såklart, men.. men jag tror att din familj vill se dig, de har inte sett dig helt levande på.. ja flera veckor" svarade han och jag insåg att han hade rätt. Jag tackade för skjutsen och klev in. Tystnaden var total. 

Långsamt tassade jag upp för spiraltrappan och gick mot Martins rum, jag kikade in och jag hade rätt. Han satt där, med sina svarta Beats By Dr.Dre över öronen och facebook på dataskärmen. Jag klev in i rummet, han tittade på mig och allt blod försvann från hans ansikte, det blev vitt. 

"N..n..ni.." stammade han och tog av sig hörlurarna och gick med långsamma steg fram mot mig. 

"Mitt namn är Nikki" flinade jag och kastade mina armar runt hans hals, han borrade in sitt ansikte i min nacke och jag kunde känna hur det blev blöt och små snyftningar hördes från hans mun. 

"Jag.jag trodde.. Jag har saknat dig så mycket" sa han och tittade mig i ögonen, de rann tårar. 

"Martin vem pratar du..." började pappa men stannade så fort han såg mig, kaffekoppen föll ner till golvet med ett krasch. 

"NIKKI! MARIA!!! NIKKI ÄR HEMMA!!!" skrek pappa av lycka och kramade om mig hårt. 

Jag hörde springade fotsteg i trappan och mamma började stortjuta och kramade om oss alla i en gruppkram. 

"Haha, värst vad ni har blivit känslosamma. Jag är hungrig. Kan vi köpa pizza?" Frågade jag glatt och de skrattade lite. 

"Visst, jag åker på direkten, Maria du kan väl följa med?" sa pappa och mamma nickade och de försvann ner för trappan och ut till bilen. 

Jag och Martin pratade, spelade, pratade och hade kuddkrig tills våra föräldrar kom hem och vi åt och myste framför Pitch Perfect som jag valde. 

-

Jag vaknade upp i soffan där jag antagligen hade somnat igår kväll, jag tog upp mobilen och slog en blick på klockan. 8 på morgonen. Uffh, hur kunde jag ens vakna såhär tidigt? 

Jag bestämde mig för att ringa Chris. 

"Nikki?" frågade han. 

"HEEEJ!!" ropade jag och skrattade 

"Oherregud, Jack ringde mig igår kväll och berättade men jag trodde inte det var sant och sen ville jag inte störa eran familjekväll men OMG, kan du ses? TYp,,, NU?" frågade han i ett enda andetag och jag skrattade. Jag hade inte hört min egna röst eller mit skratt på flera veckor så visst.. det lät ovant. 

Två timmar satt vi på en parkbänk och pratade om allt och inget, vinden var lite kylig så det var tur att jag tog på mig en grå kofta.

"Vart är Justin? Jag har inte hört av honom på jättelänge!" slängde jag ur mig men jag kände att det var något som var fel, jag kunde bara inte sätta fingret på vad det var. 

"Uhm..Öh.. Justin, han... han är med Selena. Han.. han ska bli pappa" stammade Chris och mitt hjärta föll. Genast kommer jag ihåg när Jack hade berättat detta och Justin hade förklarat för mig, Chri var ju där. 

Jag slog handen för munnen och tårarna brände innanför ögonlocket. Justin.. Hur kunde han?  Mitt humör skiftades från ledsamhet till ilska. Jag var arg, riktigt arg på Justin. 

"Nikki, förlåt jag.." började Chris men jag avbröt honom. 

"Nej, nu pratar vi om något annat.. Jag vill aldrig mer träffa Justin okej?" sa jag bestämt med en hård ton och hans ögon spärrades upp. 

"Nej, jag.. jag ska prata med honom" 

"Ring honom" befallde jag. 

"Va?" sa han med ett frågande ansiktsuttryck 

"Ring Justin Bieber nu" förklarade jag och han gjorde som jag sa. 

"Hej bro, hur är det?" hördes en röst ur högtalaren. Jag ville kräkas, jag var äcklad. Han hade lurat mig, jag var.. är så äckligt kär i Justin och ja trodde på riktigt att han älskade mig. Men vem kan jag lura? Jag är en vanlig människa och han.. han är Justin Bieber. 

"Jo.. ehm.. Nikki har vaknat upp. Igår faktiskt, hon sitter här" sa Chris och kliade sig i nacken. 

Det blev tyst i luren och en snyft hördes på andra sidan. 

"Hör hon mig?" frågade han och jag kunde höra hur han grät. 

"Ja" svarade jag kyligt. 

"Nikki, åh jag har inte hört din röst på så länge. Jag har saknat dig så mycket du.. du vet att jag älskar dig va? Jag.. jag har inget försvar för det jag har gjort men.. Du och jag, det känns så rätt. Snälla svara, jag.. jag vet inte vad jag ska säga, jag har saknat dig så mycket. Längtat efter att få hålla din hand och kyssa dina kyssvänliga läppar. Att du ska ligga på mitt bröst göra sånadär cirkulerande rörelser, ditt jordgubbsdoftande hår. Jag saknar allt med dig. Jag..jag älskar dig Nikki, snälla svara. Förlåt mig" sa han både gulligt och desperat och jag blev nästan tårögd av det han precis hade sagt. 

"Justin.. du, du lurade mig! Du har lurat mig från första början. Du förstår, jag litade på dig till etthundra procent. Du var min klippa. Sen får jag reda på det här. Du, en 19årig pojke, ja jag sa pojke för du beter dig som en. Har du inget sunt förnuft? Ja iallafall, du ska få ett barn. Du ska bli pappa. Det kommer aldrig bli du och jag igen, förstår du? Du har sårat mig för djupt. Du har förstört allt! Prata aldrig med mig igen" fräste jag och rösten sprack lite då tårarna vällde ur ögonen. Jag ville inte säga detta, jag ville att han skulle komma och hålla om mig, säga hur mycket han älskade mig. Jag ville känna fyrverkerierna och gnistorna när vi kysstes. Men nej, jag visste att jag inte fick göra så mot mig själv. Jag måste vara stark. 

"Nikki, jag... låt mig förklara" 

"Förklara vad?" Frästa jag med en hårdare ton än förut. Jag lyfte blicken mot Chris som satt helt förstenad, osäker på vad han skulle säga så han höll sig tyst. JAg gav honom ett lugnt leende och tittade ner i backen igen.  

Justin var tyst. 

"Jag tänkte väl det" snyftade jag och la på. 

"Nikki, ska jag. ska jag köra dig hem?" frågade Chris och la sin hand på min axel. Jag tog mig samman och torkade bort tårarna, äh vad spelar det för roll? Jag har bara fått mitt hjärta krossat, ingen stor grej.  tänkte jag ironiskt men bet ihop och tittade på Chris.  

"Nej, kan du.. kan du köra mig till Jack?" frågade jag och han drog ihop ögonbrynen. 

"Va?" frågade han som att jag precis hade sagt att det stod en zombie bakom honom. 

"Kan du skjutsa mig till Jack?" Frågade jag, han nickade lite fundersamt men vi gick mot bilen och körde iväg. 

"Vi hörs?" sa jag och kramade Chris innan jag hoppade ut. 

"Såklart, jag ringer sen" sa han innan jag stängde dörren och trippade mot Jacks ytterdörr. 

"Nikki....."

---

Lite drama va? hahahah ;) Så... Är ni Jacole shippers eller Nustin shippers? ;)  Förresten så blev det här kapitlet utan bild då jag inte orkar och Cornelia sover och ja ( Vi har skrivit kapitelet tillsammans) Haha.. Men.. ni överlever :D



xoxo sofia&cornelia

"Du gör mig illamående" väste han mellan tänderna och hans käke var spänd. Hans knytnäve kom som ett kraftigt slag rätt mot mig men jag lyckades ducka och killen bakom mig fick en bruten näsa. 

"Jävlar, sorry Randy" sa kille med en förvånad blick, killen var namn tydligen var Randy släppte greppet och höll händerna runt näsan och kved av smärta. Jag såg mitt tillfälle, jag hoppade in i bilen och körde iväg tills jag kom till ett par fotbolssplaner, jag svängde in på grusplanen och parkerade.

När adrenalinet hade tagit slut vek jag mig dubbel utav smärtan i magen, jag flyttade mig till baksätet då det var mer plats där. 
Efter några minuter öppnade jag baksätesdörren och spydde, rätt ner på asfalten utan att ens bry mig. Sen föll jag ihop, jag minns att mitt huvud föll ner mot sätet. Där låg jag, med öppen bildörr  mitt i natten, med spya precis bredvid bilen och medvetslös i en olåst bil. 

"Nämen, kollar vem vi har här...." 

Justins Perspektiv:

Jag vaknade till av ljuset som träffade mitt ansikte genom den vidöppna bildörren, jag gnydde till och torkade bort den torkade spyan som satt kvar i mungipan. Långsamt satte jag mig upp och försökte minnas vad som hade hänt dagen innan, jag försökte ställa mig upp så jag kunde ta mig till förarsätet men magen blixtrade till och jag ramlade ner på grusplanen med händerna knipandes på magen och ett vrål kom från min mun. Jag kikade med ena ögat ochsåg ett välbekant ansikte framför mig, ett elakt flin lekte på hans läppar. 
Jack...

"Och vad vill du?" flåsade jag fram då magen kändes som den skulle sprängas, hur hårt hade den där knutten slagit egentligen? Såhär ont borde det inte göra. 

Han halvsatt på min motorhuv med armarna i kors, hans vita tshirt blåste till lite när sommarbrisen tog tag i den.  Han ställde sig upp, fortfarande med flinet på läpparna och gick fram till mig, som låg i fosterställning och kved. Det gråa smågruset knastrade under hans vita Converse och han sparkade lite grus mot min rygg. 

"Borde du inte tacka mig? Har inte din mamma lärt dig att man ska låsa dörrarna?" Sa han och skrattade lite, det var inget vänligt skratt utan som att han hade en hårboll och ville hosta upp den. Ja, typ så lät det. 

"Hur..var..vem.. Hur kude du hitta mig? Och v..vad är kl..klockan?" stammade jag fram då magsmärtan var olidlig och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. 

"Jo, jag var på sjukhuset igår kväll, till typ elva och sen hörde jag någon som grymtade nere på gatan. Till min glada förvåning var det du som blev nerpucklad. Haha" skrattade han likadant som innan och pillade på en blänkade bilnyckel som han höll i handen. 

Jag kände hur blodet rusade i mina ådror, huvudet bultade, det blev lock för öronen av ilska och fingrarna kliade. Jag var tvungen att slå honom. Han förtjänade det, han har inte gjort annat än dåliga saker. Det är pågrund av honom som min älskade Nicole ligger i koma. Jag satte händerna i det smutsiga gruset och försökte göra en armhävningsliknande rörelse så jag skulle kunna ta mig upp, men Jack gick fram till mig med raska steg och satte foten på min rygg och tryckte ner mig. Ett 'uff' slapp ur min mun när jag hamnade med kinden i gruset. 

Jag klarar inte det här, Justin. Slå honom! Nej Justin, behärska dig, du är redan skadad! 

Tänkte jag, jag ville så gärna slå ner honom, ville att han skulle känna den hemska smärtan men jag visste, visste att det inte skulle göra saker bättre. Han skulle bara bli argare och leta efter hämnd någon annan dag. 

"Jag tror att du får stanna här" sa Jack och jag hörde hur gruset knastrade ännu en gång när han gick iväg till en bil och hoppade in. Jag visste inte riktigt vart han gick eller vad han gjorde då min kind låg kvar i gruset och jag knep ögonen pågrund av smärtan i buken. 

Gruset dammade när bilen körde iväg och jag tittade upp. Var det där..min bil? Mitt ansiktsuttryck liknade nog ett frågetecken i några sekunder innan jag tittade runt och såg att hela grusplanen var tom. Men hur hade Jack kommit hit igår då? Var jag långt ifrån sjukhuset? Paniken reste i mig, jag hävde mig upp på fötterna och höll mig i ett träd som stöd. Jag suckade och insåg att Jack var en sån skitstövel att jag visste att han inte skulle komma tillbaks med bilen så med smärtsamma steg styrde jag fötterna bort mot gatan för att sedan promenera det hållet som jag trodde var mot sjukhuset.

Chris Perspektiv: 

"Godmorgon Nikki" sa jag mjukt och tog hennes hand. Den var varm, riktigt varm. Nästan svettig. Jag bestämde mig för att flytta ner det vita lakanet som låg över henne ner till hennes mage istället för precis vid hakan. Hon hade en vit stor tshirt på sig, jag begrundade hennes ansikte. Ögonlocken låg som skydd över hennes vackra blåa ögon,ögonen som jag inte hade sett på allt för lång tid. Näsan var rundad och snusade lågt när hon andades. Hennes rosa fylliga läppar särade lätt på sig och man kunde se en skymt av de vita tänderna innanför. Hon var vacker. Riktigt vacker, som en modell.

Hon kanske jobbar undercover som modell? Jag måste fråga henne det när hon vaknar. Tänkte jag och log för mig själv, jag kramade hennes hand och strök bort det ljusa håret som låg i hennes panna. Om jag kunde bestämma själv så skulle jag vilja vara kär i hennes men, känslorna går ju inte att kontrollera.

Jag är inte kär i någon, förutom mig själv eller asså ja, alla älskar ju sig själv eller är det bara jag?

Tänkte jag och skrattade lite åt mina idiotiska tankarJoch fokuserade istället på Nikki, min bästa vän.

Plötsligt slog det  mig att Justin inte hade kommit hit än, jag menar var hade han sovit? Han hade inget hus här och närmaste hotell låg en bit här ifrån. Mina ögon träffade klockan som satt på den vita väggen, klockan var tio. Några minuter senare bestämde jag mig för att gå ut i korridoren för att se mig omkring lite, några tidningsstäl stod uppradade viden ljusblåfärgad vägg, några fotöljer och bord, en platt tv. Ja inte så mycket mer förutom en reception där en man satt och tryckte på en knapp så de röda siffrorna på digitalplattan över hans huvud skulle ändras till nästa. Han använde sitt pekfinger för att flytta upp de tjocka glasögonen över näsryggen så de hamnade på plats innan han drog handen genom sitt halvlockiga svarta hår. Jag fortsatte ner till bottenvåningen för att gå ut genom entrén då jag ville få i mig lite frisk luft.

En gulambulans flängde upp dörrarna och ambulanspersonalen hoppade ut, inom fem sekunder drog dom ut den gula britsen där en kille, låg och hade en sortsgasmask över näsan och munnen för att han skulle få hjälp att andas. Jag såg inte riktigt hur han såg ut så jag drog upp en cigarett ur fickan och tände den. Lugnet spred sig i kroppen och jag släppte ut rökringar ur min mun. Jag slog blicken på ambulanspersonalen när dem gick förbi mig med killen liggandes på rullbritsen. 

"JUSTIN!" skrek jag och slängde min cigg på marken, lugnet försvann på två millisekunder och mitt hjärta dunkade hårt i brösten, jag tittade på hans gråsmutsiga kind, såret på läppen, spyan som han inte hade dragit bort. Vad fan hade han varit med om? 

"Kommer han klara sig? Vad har hänt?" frågade jag med paniken i rösten. En kvinna som var ambulanspersonal la sin varma hand på min skakade hand som låg på den gula britsen, hon talade lugnt med mig. 

"Vi vet inte vad som hände, vi hittade honom cirka 50 meter från fotboll och grusplanerna, en man som hade varit ute med sin hund ringde oss och vi åkte dit så fort vi kunde. Ja, Justin kommer klara sig, han har bara brist blindtarmen anar vi och det går lätt att fixa med hjälp av en enkel operation" sa hon och stannade mig, hennes bruna varma ögon glittrade men jag kunde ändå höra oron i hennes röst. 

"Berätta allt"  sa jag bestämt och såg hur de andra rullade iväg Justins medvetslösa kropp in i en operationssal. Kvinnan vars namn var Helen ställde sig mittemot mig och tittade allvarligt på mig. 

"Jo, du förstår. Om man har gått länge med en brusten blindtarm kan det.. ja det blir komplikationer och det kan leda det andra sjukdomar" hon tog ett andetag "Men våra doktorer är väldigt duktiga och jag tror inte att det är någon fara" fortsatte hon uppmuntrande. 

Jag nickade till svar. 

"Men du, jag måpste åka vidare. Sätt dig i väntrummet där borta så säger dom i receptionen till sen när de är klara" sa hon och log lite lätt, jag kunde se en smilgrop formas i kinden. Hon kan inte vara så gammal, kanske 25? Jaja, skitsamma. 

-

"Ursäkta, Mr." Sa någon och jag skakade till, jag hade nog somnat medans jag läste den här urtråkiga tekniktidningen. 

"V...va?" sa jag sömnigt och gäspade innan jag ställde mig upp för att ta den äldre mannens hand i en hälsning. 

"Du var vän till Mr.Bieber som opererades för några timmar sen?" Frågade han och kliade sig lite i sin gråfärgade stubb. 

"Ja, ja det är jag" Paniken knöt sig i magen "Hur mår han? Är han okej?" Frågade jag nervöst och tänkte tillbaks på det Helen hade sagt om komplikationer.. 

"Han mår bra, han måste bara vila i två dagar under uppsyn från oss läkare. Sen får han åka hem" Förklarade han vänligt och gjorde en gest med handen som visade att jag skulle följa med honom, jag följde hans exemplar pch följde honom ner för en trappa och längst ner i korridoren som luktade fiskpinnar och saltgurka, jag anade det fanns en resturang på den här avdelningen också. Jag slickade nöjt mina läppar och gick in genom en dörr som Dr.West hade öppnat, han log och sa adjö innan han stängde dörren och jag blev ensam med Justin. 

Jag startade TVn i väntan på att han skulle vakna.

Jag vaknade till av ett skrikande ljud från tvn vilket fick mig att hoppa till, jag hörde ett välbekant skratt och vände mig mot sjukhussängen. 

"Godmorgon, sömntuta" skrattade Justin och bytte kanal till The Simpsons. 

"Haha, tyst jag hör ju inte vad dom säger" svarade jag och tittade på Tvn. 

"Det har inte jag heller hört de senaste 20 minutrarna pågrund av att du skulle snarka som en gris" svarade Justin och gjorde en fejkad tjurig min innan han skrattade till igen. 

Jag skrattade och vi fortsatte titta på TVn. 

"Fan, hur är det med Nikki?!" Utbrast Justin efter avsnittet var slut och jag insåg att jag inte hade varit hos henne på hela dagen. 

"Vem var det som gjorde det där på dig egentligen?" Frågade jag och han berättade det som hade hänt utanför sjukhuset. 

"Men de sa att du var vid några fotbollsplaner?" svarade jag undrande och jag såg hur hans ögon blixtrade till innan han sa det. 

"Jack.."

---

Hejsan svejsan! Förlåt för fördröjningen av kapitlet men det kommer garanterat ett till idag! :)



xoxo fia&cornelia 

 
"Jag........." började hon...

---

Marias Perspektiv:


"Jag..." började jag och stannade vid matbordet som jag precis hade gått in. 

"Jag vet, förlåt jag.. jag" avbröt Justin och hans ögon tårades och kinderna upphettades, jag kunde se att han verkligen var ledsen. 

"Jag vet inte vad jag ska svara, jag trodde du var en man som visste skillnaderna mellan rätt och fel" flög ut ur min mun utan att jag kunde hejda mig, jag stod lutandes mot matbordet och med benen i kors, de mörka jeansen slutade precis vid fötterna, det var nästan så att jag inte kom i dom i morse men jag antar att den nya superdieten jag provade gjorde susen. Jag flyttade upp blicken mot Justin för att komma tillbaka till verkligheten igen. 

Han svarade inte, utan sänkte blicken ner till golvet och tittade på sina gråa strumpor, en tår droppade ner från hans ansikte ner på det ljusa trägolvet. 

"Hur kunde du göra så?  Tänk på Nicole, hon älskar dig så mycket" snyftade jag fram och det stack till i hjärtat när jag tänkte på Nicole, en tår rullade ner längs kinden när jag tänkte på att hon kanske aldrig skulle vakna upp.

Justin höjde blicken och ögonen var rödsprängda, som att han hade gråtit flera timmar i sträck, när jag tänkte efter måste han ju ha varit hos Nikki innan, eller så kanske han skulle dit efter... han hade gråtit iallafall, det syntes på honom.

"Jag..jag.. jag har inget att försvara mig med,det jag gjorde var oerhört dumt och korkat, Mrs.Stark. Förlåt" svarade han efter ett tag men jag var fortfarande arg, han var 19 och skulle bli pappa seriöst, ring MTV eller nåt! 

"Jag..jag m-måste g-g-gå" stammade han fram och stormade ut till hallen, ljudet av dörren som stängdes fick mig att brista ut i gråt. Min älskade älskade dotter kommer bli så sårad, han var hennes och hon var hans, de var som menade för varandra, men nu. Nu skulle hennes hjärta brista och det ville jag verkligen inte, jag tror inte att någon mamma vill se sin dotter gråta ögonen ur sig. Långsamt satte jag mig ner på trägolvet med händerna för ansiktet och grät, grät och grät. 

Min älskade lilla Nikki...


Justins Perspektiv:


Jag var tvungen att gå därifrån, jag klarade inte att stå där, skamsen och tårarna rinnandes. Jag har gråtit nästan hela tiden sen jag kom hit. Jag kanske inte borde vara här, jag förtjänar inte Nikki. Jag har svikit henne, hon är värd någon bättre.. någon som..någon som... ja någon bättre iallafall, som kunde få henne lycklig och som kunde få henne att vara den enda tjejen i världen, någon som kunde få henne lycklig. Och det kunde inte jag, eller iallafall inte med det här dramat. 

Jag kände hur ögonen tårades igen och jag svor lågt innan jag svängde in vid kanten av vägen, bilarna var alldeles suddiga av vattnet i ögonen. Jag lutade huvudet mot ratten och grät, grät tills tårarna var slut, tänkte på alla våra minnen, som när jag kysste Nicole för första gången, hur bra det kändes. En känsla som jag aldrig hade upplevt förut, det kändes så rätt. 

-

När jag tittade upp började det skymma ute, jag visste inte att jag hade suttit här så länge. Gatylysena gav ifrån sig ett svagt sken, jag vred på ratten och körde ut på vägen, den biltomma vägen. Ögonen gjorde ont, var helt rödsprängda och det sista jag behövde nu var något som fick mig att tänka på Nicole. Jag drog på radion och nån rock låt började spelas, jag lät den vara på och fortsatte köra, köra mot sjukhuset då jag inte hade något hem här i Florida, orkade inte ta in på hotell och jag ville inte åka hem till Mrs. Stark då jag visste att hon var besviken på mig, för att vara ärlig var jag riktigt besviken på mig själv också.
Jag var ett as. 

Jag bestämde mig för att sova på en utav sofforna i väntrummet tills en sjuksyster ruskade mig och jag vaknade förskräckt. Kvinnan i kort snaggat hår log och jag kunde se en tatuering som slingrade sig runt hennes solbrända arm. 

"Ledsen, grabben. Du kan inte sova här inne" sa hon och drog upp mig ur soffan, jag grymtade till och hängde efter henne, hon hade grävt in sina fingrar hårt i min överarm och jag kunde inte låta bli att bli lite förbannad. 

"Godnatt" sa hon kyligt med ett fejkat leende och tryckte ut mig ur sjukhusdörren för att sedan gå iväg in igen. 

Jag suckade och tassade bort till min bil som stod på parkeringen och hoppade in i baksätet. 
Jag var så trött att så fort jag stängde bildörren så lutade jag mig mot den kyliga bilrutan och ögonen var så tunga att jag somnade på direkten. 

"Ey grabbar, kolla är det inte sjävlaste Justin Bäver som ligger här inne?" hörde jag långt borta men fortsatte sova, tills någon öppnade bildörren och jag ramlade ut då jag hade lutat mig mot den dörren. Ner ramlade jag på den mörka asfalten och gav ifrån mig ett ljud av smärta då mina knän rispades upp. Jag öppnade ögonen och såg hur 3 killar och 1 tjej stod omkring mig i en cirkel och stirrade på mig med elaka flin. 

"Du borde låst dörren, grabben" sa tjejen med en lömsk ton innan hon skrattade och satte sig på huk precis bredvid mig, som låg i foster ställning, förskräckt av vad dom skulle göra. 

Hur kan du va så dum att du inte låser dörrarna? 

Tänkte jag och stirrade på tjejen som nu satt bara några centimter från mitt ansikte. 

Hennes andedräkt luktade alkohol och kokosnöt. Jag vet inte varför, jag antar att jag bara var trött och jag gillar verkligen kokosnötter... 

Hon pressade sina läppar mot mina och av ren reflex putade jag med läpparna och kysste henne tillbaka, killarna skrattade runtomkring oss. 

"Ey Jenna, jag visste inte att du tände på bögar?" Skrockade en kille fram, han hade en svart snapback på huvudet men jag kunde se se det ljusbruna håret som föll ner på kanterna, han hade mörka jeans och en vit tshirt på sig, bredvid honom stod en kort kille, ganska välbyggt, rakade sidor och lite hår i mitten, iklädd ett par ljus lite längre shorts och ett mörkt linne, han stod med armarna i kors och flinade. Den tredje killen sa inte så mycket, han hade blont ganska kort hår ochen röd tshirt och ett par mörka jeans på sig, han vågade inte ens möta min blick. 

"Jag skulle bara se hur han var, tyvärr måste jag ge dig ett F" skrattade den smala tjejen och ställde sig upp, hennes röda hår föll ner i hansikten men hon borstade bak det med fingrarna. 

"Vad sa du?" röt jag argt till killen som bara för några sekunder sedan hade kallat mig bög. 

"Vadå?" Svarade han som att han inte visste vad  jag menade, han lyfte upp händerna som att han var oskyldig. 

"Vad kallade du mig?" röt jag och tog ett steg närmare honom,  den kortare biffiga killen drog tag i min arm och vände mig mot honom. 

"Såja, såja. Vi vill bara ha lite kul" sa han och skrattade, de andra ställde sig bakom honom. 

"Så.. hur känns det att ha hela världens tjejer att välja på?" frågade han och drog på sig sina pilotglasögon som han hade haft på huvudet, även om det var kolsvart ute. 

Tjejen harklade sig och killen vände sig bakåt. "Förutom henne förstås" tillade han lite nervöst. 

Jag hann inte tänka efter vad jag gjorde, helt plötsligt låg killen på marken i chock efter att jag hade knäat honom i skrevet och pucklat honom i ansiktet, genast tog den killen med snapbacken bak mina armar i ett fast polisgrepp och den muskulösa killen ställde sig upp, torkade bort lite blod från läppen och log ett sjukt leende. 

Åhnej, snälla nej.. tänkte jag innan han sköt hårda slag mot min mage, hans knytnävar var som järn, ett 'uff'' slapp ur mig. 

"Fletcher, du dödar honom!" kved tjejen som nu tyckte att hela den här 'oj det är Justin Bieber låt oss driva med honom och förnedra honom' leken hade gått för långt. 

"Han förtjänar det, han gör inget annat än pekar på saker och får vad han än vill ha" halvskrek killen och fortsatte boxa min nu ömma mage. 

"Vissa har det inte så bra som du, Bäver. Vissa har knappt en familj som är nykter, som man måste hålla reda på själv. Även om man bara är 16 år!" Skrek den korta killen och de andra tystnade runt honom. 

"Åh nej, Fletch. Det är okej, du vet att du har oss" försökte tjejen och la sin hand på hans axel, han vände sig om och tittade på henne innan han vände sig tillbaka mot mig, illamående och halvt medvetslös, med blanka ögon och ett hårt ansiktsuttryck. 

"Du gör mig illamående" väste han mellan tänderna och hans käke var spänd. Hans knytnäve kom som ett kraftigt slag rätt mot mig men jag lyckades ducka och killen bakom mig fick en bruten näsa. 

"Jävlar, sorry Randy" sa kille med en förvånad blick, killen var namn tydligen var Randy släppte greppet och höll händerna runt näsan och kved av smärta. Jag såg mitt tillfälle, jag hoppade in i bilen och körde iväg tills jag kom till ett par fotbolssplaner, jag svängde in på grusplanen och parkerade.

När adrenalinet hade tagit slut vek jag mig dubbel utav smärtan i magen, jag flyttade mig till baksätet då det var mer plats där.
Efter några minuter öppnade jag baksätesdörren och spydde, rätt ner på asfalten utan att ens bry mig. Sen föll jag ihop, jag minns att mitt huvud föll ner mot sätet. Där låg jag, med öppen bildörr  mitt i natten, med spya precis bredvid bilen och medvetslös i en olåst bil. 

"Nämen, kollar vem vi har här...." 

---

Förlåt för lite långtråkiga kapitel men nu blev det en lite cliffhanger haha ;) Men... kommentera!!



xoxo fia&cornelia

. Jacks Perspektiv: 


Min plan hade gått precis som jag hade tänkt, reta upp Justin, han gör något dumt, verka snäll och gullig mot Nikki, berätta sanningen och tillslut lämna Justin ensam med henne. Flinandes gick jag mot hissen, ångrade mig i sista stund och tog trapporna istället. Jag öppnade svängdörren och började gå ner för stentrapporna innan jag kom till nedersta våningen och gick ut till parkeringen där min bil stod parkerad. Med ett nöjt leende startade jag bilen, tittade upp mot fönstret där jag antog att Nikkis rum var, Justins rygg var det enda som syntes genom det fyrkantiga fönstret. Jag drog på radion och körde iväg. 


Fan vad bra du är Jack! Ett riktigt geni!


Chris Perspektiv: 

"Hey hey hey" sa jag glatt när jag stormade in i Nikkis rum men leendet slutade snabbt. 

"vad?" frågade jag och höjde på ena ögonbrynet. Alltid drama. 

"Jack.." började Justin och suckade, kliade sig i nacken innan han öppnade munnen igen, "Nikki vet" fortsatte han. 

"Berättade han?" reagerade jag i ren ilska men lugnade mig snabbt. 

"Hon var tvungen att få reda på det nån gång" nästan viskade jag fram och gick fram till dom.
Justin satt kutryggigt över henne med hans fingrar sammanflätandes med hennes, en tår droppade ner på hans vita supras.
Jag kände verkligen med honom, jag menar, det kan inte vara lätt att vara i sånt här triangeldrama och ännu värre när en bebis snart kommer till världen. . 

Justins Perspektiv:

"Shawty, jag måste gå och fixa lite saker. I love you, always and forever" viskade jag fram och kysste henne panna, smekte henne över kinden och nickade hejdå till Chris innan jag försvann  ner till parkeringen. 

Jag hade stängt av min telefon för att inte riskera att Selena ringde var och varannan minut.

Jag hoppade i bilen och trummade finrarna mot den svarta ratten medans jag körde mot Nikkis hus. Tankarna virvlade i huvudet och jag koncentrerade mig knappt på vägen, vilket ledde till att jag nästan körde på en silverfärgad halvrostig volvo som körde ut i korsningen, den skäggiga hårlöse mannen röt något obegripligt åt mig och körde iväg.

Jag skakade till huvudet och insåg att jag var framme vid det stora huset som tillhörde familjen Stark, nervosititen växte inom mig. Jag kastade en snabb blick i backspegeln,ihop min käke och drog handen genom håret innan jag suckade och öppnade bildörren. Solens strålar träffade min mörka munktröja och sommarvärmen fick mig att inse att dagens klädval inte var ett bra val, svarta byxor, vit tshirt, en mörk munktröja.
Jag raskade på takten lite och äntligen var jag framme vid den träfärgade ytterdörren.

Kom igen Justin, du klarar det här...

Tänkte jag och tryckte på den vita plingklockan, ett välbekant bling hördes och jag stampade nervöst med ena foten, i väntan på ett svar. 

"Kom in" ropade en kvinnoröst och jag förstod att det var hennes mamma, Maria. 

Jag gjorde som jag blev tillsagd, öppnade dörren och klev in i värmen.Doften av nybakta kakor fick mig min mage att kurra då jag insåg att jag inte hade ätit någonting idag. Jag tog klev ur mina supras på den marinblåa mattan som låg precis innan för dörröppningen, huset var tyst men tt lågt ljud från en tv hördes och därför tassade jag iväg mot vardagsrummet.
Marias blåa ögon tittade på mig i förvåning, hon flyttade en slinga av hennesljusblonda hår bakom örat och drog bort den vita filten, därefter ställde hon sig upp för att välkomna mig i en varm kram. 

Hon var så snäll, hon skulle aldrig förlåta mig för vad jag snart skulle berätta..

"Justin" viskade hon och kramade mig ännu hårdare. "Vad gör du här? Och vad har hänt med dig?" frågade hon förskräckt när hon släppte kramen och begrundade mitt ansikte och jag insåg att jag hade sår i ansiktet efter slagsmålet med Jack, som jag totalt hade glömt bort , jag kände hur jag släppte ut en andetag som jag inte ens visste att jag höll inne. 

"Jag.. jag.. det blev lite slagsmål" svarade jag ärligt då jag visste att det säkert skulle komma ut på nyheterna och det gör ingen nytta om jag ljuger nu.

"Åh" svarade hon och gick till kranen för att sedan komma tillbaka och badda mitt ansikte för att få bort det torkade blodet. 

"Egentligen så kom jag hit för att ...berätta,eller ni kanske har sett det på tv redan.." började jag och harklade mig, jag kunde se hennes oförstående min efter jag hade pratat klart vilket fick mig att bli ännu nervösare. Jag kunde se att hon hade gråtit då hennes ögon var rödsprängda och jag antog att hon hade kollat på TMZ eller liknande, en klump i halsen bildades och den gick inte att svälja ner. 

"Jag har inte tittat på tv så mycket sen... ja.. eller jag tittade på Marly & Me nyss och.. det var inte ett bra val" svarade hon och skrattade lite, hennes blick blev genast seriös när hon såg mitt nervösa ansikte. 

Fan, hur ska jag berätta det här? Jo eh när jag var tillsammans med Selena hade vi sex utan kondom för ja det hände bara och nu är hon gravid så jag måste lämna er dotter hejdå? Nej usch, jag var tvungen att berätta det på något annat sätt. 

"Jo ehm.. jag" harklade jag mig och slickade mina läppar, hennes nyfikna ögon stirrade på mig. 

"Jag hade ett förhållande med Selena innan jag blev tillsammans med Nikki, och nu har det kommit fram att hon..." gud jag klarade verkligen inte av det här "Hon är gravid" nästan viskade jag fram och Maria slog handen över den öppna munnen vilket gjorde att bomullstussen föll pladask till marken och gav ifrån sig ett obehagligt klibbigt ljud, hon stapplade ett steg bakåt och hennes blåa ögon var tårfyllda och uppspärrade.

 
"Jag........." började hon...

---

Uuuuuhhhhh hahah ;) jag ska börja på nästa kapitel nu på direkten så det kommer förhoppningsvis ett till idag!  

Justins Perspektiv:

Jag parkerade bilen bredvid den röda sportbilen som jag faktiskt tyckte var väldigt snygg, jag slutade glo och gick långsamt mot det stora sjukuset, dörrarna skjöts åt sidan automatiskt när jag närmade mig dom, doften av skurmedel och plasthandskar slog mig när jag klev in, en man stod bakom en informationsdisk gjord av trä, han knapprade på en ganska omodern dator. 

"Ursäkta, Mr. Vet du möjligtvis vart Nicole Starks rum ligger?" frågade jag då jag helt hade glömt bort vilket rum det var ooch jag ville itne riskera att gå in i fel. Mannen log och knapprade in något på datorn innan han tittade upp på mig. 

"Upp två våningar, längst ner i korridoren till höger" svarade han och kliade i hans svarta stubb, hans mörkbruna ögon flyttade tillbaka till skärmen igen, jag tackade för hjälpen och gick med bestämda steg mot hissarna. 

Den plingade till och jag klev in, klickade på trean och hissen ga ifrån sig ett trött ljud innan den for upp igen. 

"Jack.." var det enda jag kunde få ur mig när de metallfärgade hissdörrarna segt öppnades, hans ögon blev lika vidgade som mina, han kliade sig i nacken och klev in. 

Varför hade han varit på andra våningen?


"Dig har man inte sett på ett tag" sa Jack efter några sekunder för att bryta den pinsamma tystnaden. 

Jag struntade i att svara och hoppades att hissen skulle stanna på tredje våningen snart men innan jag visste ordet av det rasslade hela metalllådan aka hissen till och gav ifrån sig ett trött ljud när den plötsligt stannade. 

"Nej men vad faan!" röt jag och bankade febrilt på dörrarna som att dom skulle öppnas även om jag visste att dom inte skulle det. 

"Jag tror vi blir fast här ett tag" sa Jack och sjönk ner på rumpan, fortfarande lutandes mot hissdörren men med knäna uppdragna. 

Nehe, captain obvious slår till igen 

Tänkte jag och slog med knytnäven en sista gång på dörren innan jag sjönk ner mittemot honom, i samma position. 

"Du har inte varit här på länge" flinade Jack och gav mig en hämdlysten blick. 

"Jag vet, jag.. Ja du kanske har hört nyheterna" svarade jag kyligt och släppte inte blicken från honom, han var ute efter något men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.. 

"Ja, du har knullat oförståndigt unga man. Och nu ska du bli pappa medans Nikki kommer bli min" flinade han och ilskan blixtrade till framför mina ögon. 

"Säg inte så" väste jag fram mellan tänderna och spände min käke. 

"Vadå? Det är sant" svarade han enkelt och lyfte upp händerna över huvudet för att visa att han inte förstod vad jag menade. 

"Nikki är min." svarade jag hotfullt och blängde på honom. 

"Woah, lugn Bieber" svarade han med ett skratt då han såg mitt ansiktsuttryck, blodet värmde hela mitt ansikte och det ryckte i knytnävarna, jag visste att jag säkert såg ut som en ilsken tomat. 

"Förresten kan du ju inte säga så, jag menar, jag har varit hos Nikki  vaaaaarje dag men du har bara varit här en ynka liten gång" flinade han och drog ut på orden 'varje' 

"Jag var här i en vecka i sträck. Jag har ett jobb att sköta" fräste jag och drog fram min mobil. 

"Vad för jobb? Att sjunga bögiga kärlekslåtar och sen vara otrogen? Pfft som att du skulle vara ett sånt helgon" svarade han lika lugnt som förut en med något mörkt i blicken. 

Jag kunde inte hålla tillabaka längre, inom ett par millisekunder  hade jag hoppat på honom och dunkade honom gul och blå, men den här gången låg han inte stilla och tog emot stryk utan han tryckte bort mig och upp mot vägen, dunkade några hårda slag i min mage. 

Fan, han var stark..


Jag gav ifrån mig ett vrål och kände adrenalinet pumpa, jag fick in en träff över hans högra öga och han kastade sig på golvet för att täcka det, det stoppade mig inte utan jag sparkade honom en gång i sidan innan jag gick bort till andra sidan hörnet för att plocka upp min telefon som hade flugit iväg under slagsmålet. 

"Vad är det som har hänt här?" frågade en skallig rund man i blå overall, han hade en skiftnyckel i ena handen och i den andra höll han i en gul plastliknande verktygslåda. 

"Inget som du behöver oroa dig om" frustade jag och stormade ut ur hissen, några sjuksystrar sprang in ihissen och hjälpte Jack. Jag drog med tungan för att stoppa blodet som flödade ur min underläpp, mina knogar var blodiga och sved, magen kändes mörbultad men det enda jag tänkte på var att träffa Nikki, min Nikki. 

"Hey bro! Vad.. vad fan har hänt med dig?" frågade Chris när jag klev in genom dörren, hans ansiktsuttryck såg ut som ett frågetecken. 

"Litet bråk i hissen bara, med.. Jack" svarade jag oberör och gick fram till min vackra Nikki. 

"Hey shawty, jag är här. Justin"  sa jag nästan som en viskning samtidigt som jag flyttade en hårslinga bakom hennes öra. 

"Kan du ge mig en minut bara?" frågade jag och lyfte blicken upp mot Chris som stod vid dörren, han nickade och försvann ut. 

"Älskling, jag.. förlåt att jag inte har varit här med dig hela tiden. Men jag har någrakonserter kvar och ja.." ljög jag, min BelieveTour slutade för 2 veckor sedan, jag hatade att ljuga för Nikki men jag klarade inte att berätta sanningen. 

"Jag saknar din röst så mycket att det gör ont, jag vill bara att du ska öppna dina vackra ögon och le ditt vackra leende" sa jag och drog in ett andetag, snyftade till innan jag fortsatte "Jag älskar dig,shawty" fortsatte jag och kysste hennes panna, en ryckning i hennes hand kunde jag känna och jag log, log för att hon kunde höra mig. 

"Förlåt, förlåt för att allt det här hände, jag är verkligen ledsen att jag inte tittade till dig i badrummet innan jag visste ju inte.. jag visste inte att du slog i huvudet så hårt. Fö..förlåt" sa jag medans en tår rullade ner från mitt ögonlock och droppade ner på våra samanflätade händer, jag tog mig samman och skulle precis fortsätta när dörren slogs upp. 

"Chris, kan du vänta lite?" bad jag och antog att det var han, jag lyfte inte ens blicken. Steg närmade sig oss och jag lyfte upp huvudet. 

"Hej Nikki, sötnos. Har din perfekte pojkvän berättat att Selena är gravid och att han ska bli pappa?" Flinade Jack, där han stod, på andra sidan sängen med ett nöjt leende på läpparna. 

Min haka föll till golvet, jag frös till, kunde inte röra mig. 

"Jag måste gå, din älskling hoppade på mig förut och pucklade på mig, jag vet inte varför" fortsatte han och tog hennes andra hand, kramade den och tittade sedan upp på mig, flinandes. 

"Gör inte såhär mot mig, Jack. Jag vet att du hatar mig och för att vara ärlig så är inte du min favorit heller men snälla, jag ber dig" bad jag och jag såg hans belåtna flin på hans läppar, han njöt av det här. Att framställa mig som den dåliga. 

"Vadå, det är ju sant eller hur?" svarade han lite extra högt för att vara säker på att Nikki verkligen kunde höra mig, jag bet ihop för att inte tjuta som en bebis men ilskan kokade i mig. 

"Det är inte sant och du vet det, jag vill inte bråka framför Nikki" väste jag mellan tänderna och ville inte ha slagsmål igen. 

"Vi ses i morgon Nikki, tänk på hur din perfekta pojkvän verkligen behandlar dig, han har inte varit här på flera veckor" fnös han och kysste hennes hand innan han tog ett äpple som låg på bordet bredvid henne, tog en tugga, stirrade elakt på mig och försvann iväg. 

Kvar satt jag, på trästolen med en röd dyna på, som gjorde ont i baken när man hade suttit för länge, stirrade in i den vita väggen, ögonen helt tomma på känslor. 

Nikki visste om sanningen och en bit av mig dog just den här dagen. Nikki kommer aldrig vilja vara med mig igen. 

---

Uuuuhhhh hur ska Nikki reagera när hon vaknar upp.... OM HON VAKNAR UPP >:) hihihihi!!!!!





xoxo fia&cornelia

 

---

Chris Perspektiv: 


Jag hade gjort klart min sista konsert för turnén och var nu ledig i några veckor. 

"Hey, bro. Vart är det du ska nu igen?" frågade min vän som satt bredvid mig på flygplanet och tuggade på några sega godisråttor, han smaskade så irriterande mycket att jag bara ville byta plats. 

"Florida" svarade jag enkelt och tryckte in hörluren igen, jag lutade bakåt och vände huvudet mot fönsterrutan när rösten fortsatte. 

"Jaha, vad ska du göra där? Festa?" frågade han och skrattade lite innan han kallade på en av flygvärdinnorna för att få köpa en öl. 

Jag var irriterad, jag hade varit vaken i 30 timmar och jag orkade inte prata mer. 

"Nej, min vän ligger på sjukhus, i koma. Jag ska hälsa på henne" fräste jag och drog ur hörlurarna och stirrade på honom. Skummet som hade fastnat på hans överläpp av ölen slickade han bort med hjälp av tungan och han stirrade oförstående på mig. 

"Inte för att du bryr dig.." muttrade jag tyst och tryckte in hörlurarna igen, jag vände mig mot fönsterrutan och stirrade ut på de vita lätta molnen. 

-

När jag hade kommit i lä från papparazzisarna inne på sjukhuset letade jag efter hennes rum, jag frågade en sjuksyster i mintgröna sjukhuskläder, hennes råttfärgade hår var uppsatt i en slarvig bulle och ansiktet var lite rynkigt, jag skulle gissa på att hon var i 60 års åldern, de ljusblåa ögonen gnistrade av vänlighet. 

"Ursäkta, Ms., Vet ni vart Nicole Starks rum är?"  frågade jag så artigt jag kunde och tog av mig mina tonade solglasögon. 

"Ja, det är rummet där borta i korridoren, närmast till höger" svarade hon och log ett varmt leende, jag tackade och gick med snabba steg mot dörren. 

"Hej lil lady, gissa vem" skrattade jag när jag kom in genom dörren men slutade så fort jag såg henne. Hon såg så fridfull ut, så oberörd av allt som hände runt omkring oss. Men jag visste att hon kunde höra mig. 
Jag satte mig på stolen bredvid henne och la teddybjörnen som jag hade haft med mig på bordet där det var fullt med blommor och Krya På Dig kort och kartonger med choklad i. 

"Jag saknar dig lil lady, allt känns så tomt utan dig. Ingen som håller ordning på en och ingen som man kan prata med på Skype hela kvällarna, snälla vakna upp" bad jag och tog hennes lilla hand i min, några ryckningar kom från hennes hand som en besvaring om att hon kunde höra mig. 
Jag kände hur tårarna brände innanför ögonlocken och en slapp ut ut mitt öga, jag, Chris Moore grät! 

Jag satt i några timmar innan jag kände hur magen kurrade till och jag insåg att klockan var sju på kvällen, jag reste mig upp och gick ut i cafeterian, jag tog några köttbitar och pommes frites och satte mig närmast väggen vid en brun skinnsoffa.  När jag hade ätit upp den sista pommes fritesen lirkade jag upp min telefon ur byxfickan och slog in Justins nummer. 

"Hej bro!"  svarade en glad röst som tillhörde Justin. 

"Hey, läget?" frågade jag och skvalpade runt med isbitarna som var kvar i Coca Cola glaset. 

"Det är... för att vara ärlig så är det inte bra.."  sa han med en uppgiven röst, genast blev jag mer intresserad av samtalet och frågade. 

"Vad har hänt? Och varför är du inte här hos Nikki nu när hon behöver dig som mest?" Frågade jag och det kom ut lite argare än vad jag egentligen menade. 

Det blev tyst i några sekunder innan han suckade och svarade. 

"Jo jag...jag har gjort något hemskt.." Började han, jag höll igen min mun för att låta honom fortsätta. "Jag..jag låg med Selena" fortsatte han och jag kunde höra hur han ångrade sig men när han uttalade orden föll min haka ner till marken. Det bubblade inom mig, hur kunde han göra så mot Nikki? 

"Jag kan inte vara hos Nikki för för jag... jag blir bara mer deprimerad" fortsatte han när jag inte svarade. 

"Fan, Bieber. Hur kan du göra så? Har du inget vett innanför pannbenet? Jag menar, du låg med din gravida flickvän som du ens inte hade en tanke på att ni skulle kanske använt skydd första gången ni hade sex?  Och hur kan du säga så om Nikki? Jag tror inte att någon som står henne nära mår riktigt bra nu när hon ligger i koma, så kom inte och skyll på att du blir deprimerad!" Fräste jag riktigt arg och några andra i cafeterian vände sig om och stirrade på mig men jag brydde mig inte. 

"Jag.. jag.. förlåt. Jag vet inte vad jag ska göra, allt blir fel.. jag..jag älskar Nicole men.. men jag ska bli pappa nu och jag vill i..in..inte lämna Selena ensam då" Snyftade han fram som om det var honom det var synd om, men sen tänkte jag efter. Han ska bli pappa, han är 19 år gammal och ska bli pappa. 

"Justin, kan du inte komma hit till Florida? Jag har inte sett dig på flera veckor och Selena klarar sig själv i någon vecka" frågade jag nu med snällare röst då jag hörde hur Justin kämpade på andra sidan luren för att inte börja gråta. 

"Jag ska fråga Sele.." började han men jag avbröt honom. 

"Justin, lägg av för fan, du gör som du vill du är vuxen! Låt ingen köra med dig!" väste jag och ställde mig upp, jag promenerade ut på gatan utanför sjukhuset. 

"Jag kommer imorgon" svarade han och lugnade sig innan vi sa hejdå. 

Mina nerver rusade och jag drog upp en ciggarett ur ciggpaketet och tryckte den mot mina läppar, jag drog upp tändaren som jag hade i fickan och snart rykte ciggaretten, jag tog några bloss för att lugna mig och slängde resten på marken som jag trampade sönder. 
 
Jag längtade tills Justin skulle komma hit.. 

Jacks Perspektiv: 

"Tja" sa jag när jag kom in i det stora huset som var på gatan där jag bodde, det dunkade ur de stora högtalarna som stod inne i vardagsrummet och det var fullt med svettiga fulla tonåringar som dansade tätt med varandra. Jag tog emot den röda plastmuggen som Caspar gav mig och svepte hela, mina läppar blev kalla av vodkan som hade en svag smak av päron, jag fyllde på ett glas till som sveptes ner och drog mig ut på dansgolvet. 

Jag hittade en brunett som jag tyckte såg läcker ut och som jag ärligt talat hade spanat in ett tag, jag kände hur alkoholen började ta över min kropp och jag blev varm inombords, och glad. 
Jag gick fram och ställde mig bakom henne och dansade, hon tryckte sin bakdel mot mitt skrev och jag började trycka mig närmre och närmre henne. Vi stod så ett tag och bara dansjuckade tills hon vände sig om och jag såg hennes ansikte, det var inte vackert men det var okej. 

"Jag kommer snart, ska bara ta mig något att dricka" halvskrek jag till henne och snärtade henne på rumpan, hon fnissade till och nickade innan hon fortsatte dansa. 

Jag vandrade bort till det lilla träbordet där det stod massor röda muggar och spritflaskor på bordet och under det, jag svepte ner en drink till för att inse att hon skulle bli snyggare och snyggare desto mer jag drack, jag svete ner en till för att vara på den säkra sidan innan jag gick ut på dansgolvet igen.

Jag hade rätt, myyyyycket hetare. Tänkte jag för mig själv och log belåtet, vi fortsatte att dansa intimt innan hon vändesig om och pressade hungrigt sina fylliga läppar mot mina. Jag besvarade den och placerade min ena hand på hennes midja och den andra på hennes nacke, tryckte henne närmre mig. 

"Ska vi.. gå?" flåsade hon och drog in handen innanför min tshirt, jag nickade och tog hennes hand. Vi stapplade upp för den långa trappan och hittade ett ledigt rum nere i hallen på vänster sida, rummet var mörkt och det enda mina ögon kunde se just nu var den stora sängen som stod i mitten utav rummet, hon kysste mig på halsen och jag stönade, alkoholen hade definitivt påverkat mig. 

Mina händer vandrade över hennes kropp och drog av hennes rosa mycket urringade tröja, framför mig stod hon i  enbart en rosa spetsBh och rosa spetstrosor, jag knäppte upp BH:n och kupade hennes bröst, så vackra. Jag minns att jag sög på hennes bröstvårtor innan hon knuffade ner mig i sängen och drog ner mina boxers. 

- 

Jag vaknade till utav havet utav hår som låg i mitt ansikte, jag öppnade ögonen helt och insåg att jag skedade med en tjej med brunt hår. 

Vad hände igår? 

Försiktigt förflyttade jag min muskulösa arm från hennes kropp och jag bad att hon inte skulle vakna upp, vilket hon som tur var inte gjorde. Jag klev försiktigt upp från den breda  dubbelsängen och tog på mig mina boxers som låg slängda på golvet, därefter drog jag på mig mina jeans och min röda tshirt, jag slängde en blick på henne, fortfarande sovandes som tur var. 

Hon var verkligen inte vacker.. Tack Gud för alkohol

Tänkte jag innan jag klev ut ifrån rummet och gick med raska steg mot trappan för att försvinna ut ifrån det massiva huset.  

Genast kände jag hur skuldkänslorna gnagde inom mig, jag ville inte ha någon annan än Nikki. 

Nikki! tänkte jag och raskade på, jag klev in i mitt tomma hus. Hela familjen var på landet och det betydde att jag var ensam hemma.. Vilket betyder fest. Jag klev in i duschen och gjorde mig fräsch innan jag bytte om och kastade mig ut i bilen, vädret hade skiftat till molnigt och jag svor tyst, jag som hade hoppats kunna följa med mina vänner till stranden senare idag men om vädret fortsatte såhär så skulle det nog bli inställt. 

Vägen till sjukhuset kändes som en evighet, jag hade tillochmed glömt blommor. Jag parkerade och klev in i sjukhuset dörren till Nikkis rum stod på glänt och jag kikade in, där inne satt Chris och höll Nikkis hand, en tår rullade ner längs hans kind.

Jag svalde ner klumpen i halsen och klev in, båda deras blickar blev som tefat och stirrade på mig, det var något som blixtrade till i deras ögon innan de skiftades till hat, hat mot mig. 

Jag bara flinade och gick fram till henne, så vacker var hon där hon låg, hennes bröstkorg guppade upp och ner och håret såg nyborstat ut, liggandes ner över hennes axlar. 

"Vad gör du här?" väste Chris argt men tyst så Nikki inte skulle höra, men det gjorde hon säkert ändå. 

"Hälsar på min tjej" svarade jag kyligt och flinade. 

"Ursäkta?" sa han och ställde sig upp, han hade ett skrämmande ansiktsuttryck men jag lät mig inte skrämmas. 

"Chilla mannen" skrattade jag och drog med fingret över hennes kind. 

Jag kände hur Chris blick brände i nacken på mig när jag smekte Nikkis kind, men jag brydde mig inte. 

Justins Perspektiv: 

Jag satt på privatflyget och lutade mig bakåt i skinnsätena,med mina Beats på mina öron njöt jag av musiken som dunkade rytmiskt, jag blundade och kände hur sömnen tog tag i mig. 

~Flashback~

"Vart ska du?" frågade Selena kärleksfullt och satte sig på det nedersta trappsteget samtidigt som hon följde efter mig med blicken då jag knöt mina skor. 

"Florida" svarade jag enkelt. Jag ångrade verkligen att jag låg med henne, mitt hjärta tillhör Nicole Stark och ingen annan. 

"Eh..Vad ska du göra där?" frågade hon. Hon gick mig verkligen på nerverna. 

"Jag ska hälsa på Nikki" svarade jag och rullade mina ögon. 

"Varför?" 

Okej nu är jag verkligen irriterad..

"Vafan tror du? Hon är min flickvän och jag älskar henne och ifall du inte har märkt det så ligger hon på sjukhus" fräste jag irriterat och stirrade på henne, hon flinade hemlighetsfufllt innan hon svarade. 

"Det verkade inte som att du älskade henne så mycket när du trängde in i mig igår kväll?" svarade hon med ett elakt leende på hennes läppar. 

Det kändes som att hon sparkade mig i magen, jag fick tillbaka fattningen om verkligheten. Jag hade varit otrogen mot världens underbaraste människa, bara tanken på det fick min mage att vända sig uppochner.

"Igårkväll var ett misstag"  svarade jag spydigt och öppnade ytterdörren. 

"Jaså, det lät inte som det igårkväll när du flåsade mitt namn" skrattade hon och tog tag i min axel. 

"Rör mig inte" fräste jag och vände mig om, hon stog centimeter från mitt ansikte. 

"Skärp dig Justin. Jag är din flickvän nu, vi ska ha ett barn tillsammans. Du och jag kommer alltid hålla ihop" svarade hon och kysste mig på kinden, jag stod där. Fastfrusen, rörde inte ens min. 

"Kom in nu" sa hon och tog tag i min armbåge, försökte dra mig in i huset igen men jag drog åt mig den. 

"Jag måste åka" mumlade jag och gick iväg till min bil, jag hoppade in och körde mot flygplatsen, tårarna vällde ut ur ögonen så att det var svårt att se vägen. 

Vad har du satt dig in i för trubbel Justin, hur ska du lösa det här?

---

hej ja hur ska Justin lösa det här? Haha men....jag har inget att skriva nu hoppas ni tyckte om kapitlet och lämna gärna en kommentar:)

"Jag ville bara säga adjö innan du åkte, man vet ju aldrig när man får se dig igen" svarade hon och skrattade lite. 

Jag plockade fram ett äppla och kramade hejdå till mormor, jag bad henne hälsa till morfar. Jag traskade ut till bilen, den svala höstluften blåste mot mig innan jag hoppade in i min Fisker och började resan mot USA igen. 

-

"Hej!" sa Selena med ett leende när hon såg mig, hon gick fram och slog armarna runt min nacke som en kram, jag slog armarna runt hennes mage, för att vara ärlig kändes det som att den putade ut lite, men jag sa inget om det.

"Hej, vi måste prata. Privat" svarade jag och log.

 

 

 

 

Selena nickade och började gå in i sitt sovrum, jag tassade irriterat efter. Hon klev in genom sovrumsdörren och satte sig på den nybäddade dubbelsängen. 

"Sätt dig" sa hon kärleksfullt och klappade med handflatan på sängen bredvid henne. 

Jag ignorerade totalt vad hon sa och ställde mig framför henne med armarna i kors. 

"Jag fattar inte hur du kunde säga det i TV, jag menar varför kunde du inte sagt det?" Fräste jag och hon ryggade tillbaka när jag spottade ut orden ur min mun, jag kunde känna hur mitt ansikte hettades upp av ilska och bara tanken av att nästan hela världen vet om det nu gör mig illamående. 

"Jag försökte säga det på cafét men du bara stormade ut och ja, du ville inte svara på mina samtal. Vad skulle jag göra Justin?" svarade hon lugnt och la en hårslinga bakom örat. Hennes bruna vackra ögon gnistrade och läpparna var målade i lätt rosa färg. 

"Jag..jag.. jag vet inte vad jag ska göra längre" sa jag efter några minuter, jag la mig ner bredvid henne i sängen och höll händerna för ansiktet. Snart kände jag hur sängen sjönk ner och hon la sig bredvid mig och gjorde cirkelformade rörelser med sitt pekfinger på mitt bröst. 

"Jo det tror jag att du vet, det är du och jag igen nu älskling. Allt kan bli som vanligt"  viskade hon i mitt öra och pussade mig på handen som jag hade på kinderna, jag flyttade min hand och tog hennes, jag kramade den och tittade på henne. 

"Glöm Nicole, det är du och jag nu" sa hon igen och strök mig över kinden. 

Jag ville så gärna vara med Nikki, min älskling. Jag grät nästan varje kväll över henne, hon var den enda som kunde få mig att känna hur äkta kärlek känns. Såklart jag visste att det gick emot varje manlig cell i min kropp att tjuta som en idiot om kvällarna men hon var flickan i mina drömmar, hon var den rätte för mig och bara tanken på att hon kanske aldrig vaknar upp igen får mig att vilja kräkas. 

"Jag kan inte glömma..." började jag och svalde gråten i halsen. "Nikki" avslutade jag meningen och hävde mig upp på armbågen för att titta på Selenas ansikte. 

"Men vi ska ha ett barn tillsammans, och jag klarar inte det själv" svarade hon och öppnade ögonen. 

"Jag ska ta hand om barnet, jag lovar. Jag vet själv hur svårt det var för mig att växa upp nästan helt utan min pappa, och hur mamma kämpade att ens få pengarna att räcka till mat" svarade jag ärligt och lyfte upp hennes haka, hon hade en sån kärleksfull blick som träffade nånting inom mig, jag smälte. 

Jag hatar att hon har en sån här påverkan på mig, som att jag fortfarande är kär i henne. Jag känner mig som en skurk, som att Nikki kan höra mina tankar. Nej usch. Jag älskar Nicole Stark och ingen annan. Eller..

"Är du säker på att det är jag som är pappan?" frågade jag och hennes blick utbyttes till något hårt. 

"Ja såklart, jag gick ju inte runt och låg med alla direkt efter vi hade gjort slut" fräste hon och satte sig upp. 

"Jag har bara legat med Nicole" svarade jag och jag kunde inte fatta att jag precis sa det.

"Jaha" sa hon med avsky och tittade ut genom fönstret. 

"Men.. hur långt gången är du?" frågade jag för att byta samtalsämne lite. 

"Läkaren trodde runt 4 veckor" sa hon med lite snällare ton, som att det arga blåste bort. 

"Får jag känna?" frågade jag exalterat och satte mig upp helt. 

"Justin, det känns inget än" 

"Men snälla" 

"okej då, men först lägger vi ut en bild på instagram" svarade hon och tog ett kort på oss när  vi satt i sängen.

Därefter la hon sig på rygg, jag drog upp hennes svara tshirt och placerade min hand på hennes fortfarande ganska platta mage, jag måste nog ha inbillat mig det där om att hennes mage stod ut.

"Justin lägg av" fräste hon och drog ner tröjan. 

"Förlåt,förlåt" sa jag och flyttade min hand och skrattade lite. 

"Jag måste ha dig" sa hon med hungrig röst och kastade sig på mig, hon satte sig gränsle över mig och höll bak mina händer, därefter kysste hon min hals och naffsade mig lätt. Jag stönade och tog i så jag hamnade över henne, jag kysste henne på halsen och neråt. Hon stönade till och drog min tshirt över huvudet... 

- 

"Wow" sa hon och fnissade och jag rullade av henne. 

Fan, vad har jag precis gjort..

Beep....beep....beep

 

Den lilla handen släppte min och tog Nikkis hand iställeet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Alice brukar be mig att stanna men det känns som om jag inte borde vara här när hon är med Nikki. Alice satte sig och började berätta om sin dag. Hon skrattade när hon sa att ms.Snow föll på sina nya klackar och att en 50 årig lärare inte borde gå i trettoncentimeters klackar till skolan. 

 

Alice började snyfta lite och viskade att hon saknade Nikki, jag klarade inte att se min flickvän gråta så jag la min arm runt hennes lilla kropp och torkade bort en tår som hade smygit sig ur hennes vackra, nu ledsna ögon. Hon sa inget om att Justin hade fått Selena på smällen men det skulle inte jag heller berätta för Nikki, jag menar om man ligger i koma och hör vad personerna runt omkring en sa så vill man inte precis höra att ens pojkvän har gjort hans ex gravid.

 

Justin har inte ens ringt till varken Alice eller Martin. Pfft, och han ska kalla sig själv pojkvän. Jag trodde att Justin va en bra kille för Nikki men tydligen inte... Eller han gjorde ju inte vad Jack gjorde men ändå, apropå Jack så hänger vi fortfarande då han säger att han ångrar vad han gjorde ot Nikki. Vi har ju varit kompisar, nej stryk det, bästa vänner sen vi gick på dagis och jag tänker inte vända ryggen åt min bästavän. 

 

När man talar om trollen...

 

In genom den vita sjukhus dörren kom Jack med en bukett rosor. Seriöst han har med sig blommor och vad har Justin med sig? Inget, han är inte ens här!

"Vad gör ni här?" frågade Jack när han fick syn på oss, han utstrålade förvåning.

"Hey bro" sa jag lite försiktigt och nickade, han log och fipplade lite på blombladen. 

"Hey" svarade han. 

Alice och Jack utbytte blickar och tillslut öppnade Alice munnen. 

"Jack" sa hon med en iskall ton och spände blicken i honom. 

"Alice" svarade han minst lika kyligt och det kändes som att temperaturen sjönk till minus tio grader när deras blickar utbyttes, jag kände mig obekväm av situationen och det var så spänt i luften att man kunde dra en kniv genom den. 

"Alice, jag tror att vi ska gå nu" sa jag och försökte dra henne löst i armen men hon ryckte till. 

"Varför? Jag lämnar henne inte ensam med den där idioten" sa hon ilsket och hennes blick var blank. 

Jack bara stod där i dörröppningen och kliade sig i nacken, därefter stirrade han ner i det vita plastgolvet. 

"Men Alice" röt jag lite argare än vad jag egentligen menade, jag tog hennes hand och kramade den. 

"Hon kommer klara sig, du har varit här i flera timmar nu. Jack kommer inte göra något, det finns sjuksystrar överallt här" viskade jag i hennes öra, hon nickade och smekte Nikkis kind innan hon vände sig mot mig. 

"Jack" Sa hon ännu en gång kyligt och gick förbi honom, jag gav honom en ursäktande blick och följde efter henne. Plötsligt tog Jack tag i hennes arm och mitt fokus gick upp på 100 procent, jag menar om han slog Nikki kunde han säkert slå min flickvän.

 

"Du vet att jag ångrar allt jag gjorde mot Nikki" hans blick bad om förlåtelse men Alice fnös bara och skakade av sig Jacks hand från sin arm. Hon tog min hand och vi gick därifrån. Jag log ett sorgset leende till Jack, han var ju min bästavän och jag var ju inte direkt arg på honom. Det han gjorde var fel, så fel men han har lärt sig det. 

Jacks Perspektiv: 

Efter att Alice och Caspar hade gått gick jag fram det lilla bordet som stod bredvid sjukhussängen, jag la mina blommor där och sen satte jag mig på stolen bredvid henne och höll hennes lilla hand. 

"Hej babe, förlåt att jag inte kunde vara här längre igår men jag kan stanna längre idag" sa jag och flinade. Jag gillade känslan av att hon inte kunde prata eller röra sig, jag var den som bestämde och hon inte kunde träffa andra killar..

 

---

Hej alla söta läsare! Förlåt att det här kapitlet har dröjt lite meeeeeeeen bättre sent än aldrig eller hur? ;) Men nu ska jag och Cornelia bada och sen kolla på Never Say Never omb han är så söt haha men iallafall vi skriver ett till kapitel senare! Kommentera vad ni tycker! :) 

xoxo fia&cornelia