Justins Perspektiv: 


"Hon låg väldigt länge blödandes från huvudet, vilket har fått sina konsekvenser. Hon...Nicole Stark ligger i en minikoma så att säga det menas att.." sa doktorn. 

Jag slutade lyssna efter minikoma, hans läppar fortsatte röra sig men jag hörde inget, det var som att allt i mitt liv blev hopplöst, min älskling kanske aldrig skulle vakna upp, mina ögon fylldes med tårar och dom rullade ner längs mina kinder. 

"Jag är ledsen Mr.Bieber, vi ska göra allt vad vi kan för att få henne att må så bra som det går. Och vem vet hon kanske vaknar upp imorgon, eller idag, eller kanske..." han tog ett andetag innan han fortsatte
"Aldrig. Det är en tidsfråga, men jag beklagar" sa han och la en mjuk hand på min axel, jag ryckte till och tittade på honom, jag kunde bara se konturerna för ögonen var fyllda med tårar. 

"K..kan jag f..få se he..henne?" snyftade jag och torkade bort tårarna som rullade ner för mina kinder. 

Vi gick längs den vitmålade korridoren, några sjuksystrar iklädda en grön klänning avfyrade vänliga leenden mot mig. Doktorn svängde höger och vi gick in i rum 769.
Det var svalt och det fanns ett fyrkantigt fönster på långsidan av det rektangulära rummet, bredvid den vita sjukhussängen finns det ett litet nattduksbord gjort av mörkt trä och en liten pinnstol med en röd sits, precis som i väntrummet. Hennes ansikte var så fridfullt, från näsan gick det två slangar som ledde till en apparat som stod vid sängen, det blippade från en hjärtmaskin som stod bredvid henne. Håret låg ringlat längs hennes ansikte och munnen var halvt öppen, runt huvudet hade hon ett hårt lindat bandage och kroppen låg avslappnat och  guppade upp och ner när hon andades. 

Jag slog mig ner på stolen och fattade hennes mjuka hand, jag lutade min panna mot den och släppte ut en snyftning.

 

"Älskling...förlåt" viskade jag, jag hade ingen aning om hon kunde höra mig eller inte men i alla filmer jag har sett så pratar dom alltid med personerna i koma.

 

"Förlåt för att det blev så här" viskade jag och kysste hennes knogar, mina läppar nuddade hennes skinn fyra gånger och jag väntade på någon reaktion. Men den kom inte och mina syn blev suddig igen. 

 

"Nikki jag älskar dig, snälla vakna upp" bad jag desperat och kramade om hennes lilla hand med min egna. Min mobil började ringa men jag svarade inte, jag kastade den på golvet men den fortsatte att ringa. Mitt huvud var tomt, allt jag kunde koncentrera mig på var Nikkis andetag.

 

När jag hade suttit på sjukhuset i några timmar flög dörren upp och Chris sprang in. Han hade panik skrivet över hela ansiktet och när han såg Nikki stannade han och en hand flög upp över hans mun.

 

"Nikki..." viskade han förskräckt och gick långsamt över till oss.

 

"Hur visste du att hon var här?" frågade jag förvirrat och vände blicken mot Nikkis medvetslösa kropp igen.

 

"Justin hela världen vet om det, facebook, twitter, TMZ. Dom är galna..." sa han och ställde sig vid mig. 

"Förresten jag har pratat med Nikkis familj dom kommer imorgon bitti" sa han och jag gav honom en tacksam blick. 

Jag ville verkligen inte vara den som gav dom beskedet att deras dotter kanske aldrig skulle  vakna upp igen, jag skulle bara bryta ihop. 

"Hur är det med henne?" frågade Chris tyst som en viskning och kvävde gråten. 

Min syn blev suddig igen och tårarnna brann innanför ögonlocken och jag tog ett andetag för att svara. 

"D..dom vet inte, hon kanske vaknar i morgon eller....a..aldrig" när jag sa orden högt klarade jag inte mer, tårarna rullade ner för mina kinder och näsan snörvlade, jag brydde mig inte ens om att torka bort tårarna. Chris la sin hand på min axel och hans ansiktsuttryck var sorgset, jag kunde se hur han kämpade för att inte gråta. 

"Jag vet inte om jag klarar det här... jag..jag älskar henne på ett sätt som jag aldrig har älskat någon förut" snörvlade jag och kramade hennes hand hårdare.

"Jag vet... Jag ska ge er lite ensamtid" svarade Chris och log lite innan han gick ut från rummet. 

Jag sänkte ner huvudet och tryckte hennes hand mot mina läppar, jag grät tills det sved i ögonen. Därefter stirrade jag in i väggen i ett antal timmar, min hjärna uppfattade inte vad klockan var eller hur länge jag satt där,jag bara tittade på henne tills jag blundade och jag somnade djupt. 

"Justin, kom" hörde jag en röst säga, jag öppnade ögonen och såg mamma stå vid min sida. 

"Du har varit här i två dygn, du måste åka hem och äta och fräscha upp dig lite" fortsatte hon och tog min hand. 

"Jag kommer tillbaka snart" viskade jag i Nikkis öra och kysste henne på kinden. 

Jag suckade och slängde en sista blick på Nikki innan jag reste mig och följde mamma ut till bilen, mina ögon var rödsprängda efter alla tårar så jag satte på mig mina svarta solglasögon. 

Paparazzisarna skrek i mitt ansikte men jag orkade verkligen inte med dom just nu. Jag startade auto pilot och hoppade in i bilen. Mamma försökte prata med mig men efter hon hade försökt några gånger utan något svar gav hon upp. När vi kom hem stod min pappa i dörröppningen med öppna armar men mina ben förde mig til mitt rum. Där la jag mig på sängen, jag grät inte, jag kände inget alls. Jag var tom, endast ett skal utav en kropp. Den kalla metallen vilade mot mitt bröst och jag tog upp halsbandet under min tshirt. Ett litet leende formades på mina läppar när jag såg halsbandet. Det var en silvrig plata med en tjock silverkedja som jag och Nikki hade köpt.

 

 

Vi hade inte tagit av oss halsbanden sen vi köpte dom och jag kommer aldrig ta av mig det. Jag pillade på plattan mellan tummen och pekfingret, ett leende formades på mina läppar då jag tänkte tillbaks på våra minnen. Jag drog täcket över min kropp och somnade strax därefter. 

- 

"Justin" frågade mamma osäkert och klev in i mitt sovrum. 

"Mmmh, jag är bara trött kan du gå?" muttrade jag och drog täcket över huvudet. När minnena kom tillbaks från vad som hade hänt med min största kärlek gjorde att jag blev tom igen. 

"Jag vet att du är förkrossad, men du måste gå upp ur sängen. Du har legat här inne i snart en vecka" sa mamma mjukt och  struntade fullkomligt i att ag hade sagt att hon skulle gå, hon satte sig på sängkanten och drog ner täcket så jag fick in frisk luft, hon strök med pekfingret längs min nu stubbiga käklinje. 

"Jag är trött" försökte jag igen. 

"Jag blir bättre imorgon, låt mig bara vara ifred" fortsatte jag och hon fortsatte att smeka min käklinje kärleksfullt. 

"Justin.." började hon. 

"Jag har inget att leva för längre" svarade jag kyligt och stirrade på väggen. 

Jag hade ställt in mina konserter, photoshoots och intervjuer då jag var så ledsen, jag hade inte rört min telefon på en vecka och det enda jag har ätit under veckan var några chicken nuggets och ett par morötter. 

"Det har du visst!" svarade min mor lite irriterat och ryggade tillbaka som hon inte visste vem jag var längre. 

"Du har dina beliebers,dina småsyskon, musiken, dina vänner, din karriär.. Du har hela livet på dig och jag vet att det här är en svår tid men du kan inte bara tänka på dig själv. Chris och Nicole var ju bästa vänner och vi gillar henne väldigt mycket också!" fortsatte hon och tände lampan. 

Ljuset var outhärdligt, jag kisade och gnuggade mig i ögonen, mamma hade rätt. Jag måste försöka börja leva mitt liv. Nikki skulle aldrig velat att jag låg instängd i mitt rum resten av mitt liv. 

 
Jag bestämde mig föratt ta en dusch och raka mig, därefter tog jag upp min mobil, jag hade fått många sms men det var ett som fick mina ögon mer intresserade...

 

 

 

 

---

Heeeej nytt kapitel som utlovat! :D stackars lilla Justin alldeles deprimerad osåååå meeeen glöm inte att kommentera! :)

xoxo fia&cornelia