"Jag ville bara säga adjö innan du åkte, man vet ju aldrig när man får se dig igen" svarade hon och skrattade lite. 

Jag plockade fram ett äppla och kramade hejdå till mormor, jag bad henne hälsa till morfar. Jag traskade ut till bilen, den svala höstluften blåste mot mig innan jag hoppade in i min Fisker och började resan mot USA igen. 

-

"Hej!" sa Selena med ett leende när hon såg mig, hon gick fram och slog armarna runt min nacke som en kram, jag slog armarna runt hennes mage, för att vara ärlig kändes det som att den putade ut lite, men jag sa inget om det.

"Hej, vi måste prata. Privat" svarade jag och log.

 

 

 

 

Selena nickade och började gå in i sitt sovrum, jag tassade irriterat efter. Hon klev in genom sovrumsdörren och satte sig på den nybäddade dubbelsängen. 

"Sätt dig" sa hon kärleksfullt och klappade med handflatan på sängen bredvid henne. 

Jag ignorerade totalt vad hon sa och ställde mig framför henne med armarna i kors. 

"Jag fattar inte hur du kunde säga det i TV, jag menar varför kunde du inte sagt det?" Fräste jag och hon ryggade tillbaka när jag spottade ut orden ur min mun, jag kunde känna hur mitt ansikte hettades upp av ilska och bara tanken av att nästan hela världen vet om det nu gör mig illamående. 

"Jag försökte säga det på cafét men du bara stormade ut och ja, du ville inte svara på mina samtal. Vad skulle jag göra Justin?" svarade hon lugnt och la en hårslinga bakom örat. Hennes bruna vackra ögon gnistrade och läpparna var målade i lätt rosa färg. 

"Jag..jag.. jag vet inte vad jag ska göra längre" sa jag efter några minuter, jag la mig ner bredvid henne i sängen och höll händerna för ansiktet. Snart kände jag hur sängen sjönk ner och hon la sig bredvid mig och gjorde cirkelformade rörelser med sitt pekfinger på mitt bröst. 

"Jo det tror jag att du vet, det är du och jag igen nu älskling. Allt kan bli som vanligt"  viskade hon i mitt öra och pussade mig på handen som jag hade på kinderna, jag flyttade min hand och tog hennes, jag kramade den och tittade på henne. 

"Glöm Nicole, det är du och jag nu" sa hon igen och strök mig över kinden. 

Jag ville så gärna vara med Nikki, min älskling. Jag grät nästan varje kväll över henne, hon var den enda som kunde få mig att känna hur äkta kärlek känns. Såklart jag visste att det gick emot varje manlig cell i min kropp att tjuta som en idiot om kvällarna men hon var flickan i mina drömmar, hon var den rätte för mig och bara tanken på att hon kanske aldrig vaknar upp igen får mig att vilja kräkas. 

"Jag kan inte glömma..." började jag och svalde gråten i halsen. "Nikki" avslutade jag meningen och hävde mig upp på armbågen för att titta på Selenas ansikte. 

"Men vi ska ha ett barn tillsammans, och jag klarar inte det själv" svarade hon och öppnade ögonen. 

"Jag ska ta hand om barnet, jag lovar. Jag vet själv hur svårt det var för mig att växa upp nästan helt utan min pappa, och hur mamma kämpade att ens få pengarna att räcka till mat" svarade jag ärligt och lyfte upp hennes haka, hon hade en sån kärleksfull blick som träffade nånting inom mig, jag smälte. 

Jag hatar att hon har en sån här påverkan på mig, som att jag fortfarande är kär i henne. Jag känner mig som en skurk, som att Nikki kan höra mina tankar. Nej usch. Jag älskar Nicole Stark och ingen annan. Eller..

"Är du säker på att det är jag som är pappan?" frågade jag och hennes blick utbyttes till något hårt. 

"Ja såklart, jag gick ju inte runt och låg med alla direkt efter vi hade gjort slut" fräste hon och satte sig upp. 

"Jag har bara legat med Nicole" svarade jag och jag kunde inte fatta att jag precis sa det.

"Jaha" sa hon med avsky och tittade ut genom fönstret. 

"Men.. hur långt gången är du?" frågade jag för att byta samtalsämne lite. 

"Läkaren trodde runt 4 veckor" sa hon med lite snällare ton, som att det arga blåste bort. 

"Får jag känna?" frågade jag exalterat och satte mig upp helt. 

"Justin, det känns inget än" 

"Men snälla" 

"okej då, men först lägger vi ut en bild på instagram" svarade hon och tog ett kort på oss när  vi satt i sängen.

Därefter la hon sig på rygg, jag drog upp hennes svara tshirt och placerade min hand på hennes fortfarande ganska platta mage, jag måste nog ha inbillat mig det där om att hennes mage stod ut.

"Justin lägg av" fräste hon och drog ner tröjan. 

"Förlåt,förlåt" sa jag och flyttade min hand och skrattade lite. 

"Jag måste ha dig" sa hon med hungrig röst och kastade sig på mig, hon satte sig gränsle över mig och höll bak mina händer, därefter kysste hon min hals och naffsade mig lätt. Jag stönade och tog i så jag hamnade över henne, jag kysste henne på halsen och neråt. Hon stönade till och drog min tshirt över huvudet... 

- 

"Wow" sa hon och fnissade och jag rullade av henne. 

Fan, vad har jag precis gjort..

Beep....beep....beep

 

Den lilla handen släppte min och tog Nikkis hand iställeet. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Alice brukar be mig att stanna men det känns som om jag inte borde vara här när hon är med Nikki. Alice satte sig och började berätta om sin dag. Hon skrattade när hon sa att ms.Snow föll på sina nya klackar och att en 50 årig lärare inte borde gå i trettoncentimeters klackar till skolan. 

 

Alice började snyfta lite och viskade att hon saknade Nikki, jag klarade inte att se min flickvän gråta så jag la min arm runt hennes lilla kropp och torkade bort en tår som hade smygit sig ur hennes vackra, nu ledsna ögon. Hon sa inget om att Justin hade fått Selena på smällen men det skulle inte jag heller berätta för Nikki, jag menar om man ligger i koma och hör vad personerna runt omkring en sa så vill man inte precis höra att ens pojkvän har gjort hans ex gravid.

 

Justin har inte ens ringt till varken Alice eller Martin. Pfft, och han ska kalla sig själv pojkvän. Jag trodde att Justin va en bra kille för Nikki men tydligen inte... Eller han gjorde ju inte vad Jack gjorde men ändå, apropå Jack så hänger vi fortfarande då han säger att han ångrar vad han gjorde ot Nikki. Vi har ju varit kompisar, nej stryk det, bästa vänner sen vi gick på dagis och jag tänker inte vända ryggen åt min bästavän. 

 

När man talar om trollen...

 

In genom den vita sjukhus dörren kom Jack med en bukett rosor. Seriöst han har med sig blommor och vad har Justin med sig? Inget, han är inte ens här!

"Vad gör ni här?" frågade Jack när han fick syn på oss, han utstrålade förvåning.

"Hey bro" sa jag lite försiktigt och nickade, han log och fipplade lite på blombladen. 

"Hey" svarade han. 

Alice och Jack utbytte blickar och tillslut öppnade Alice munnen. 

"Jack" sa hon med en iskall ton och spände blicken i honom. 

"Alice" svarade han minst lika kyligt och det kändes som att temperaturen sjönk till minus tio grader när deras blickar utbyttes, jag kände mig obekväm av situationen och det var så spänt i luften att man kunde dra en kniv genom den. 

"Alice, jag tror att vi ska gå nu" sa jag och försökte dra henne löst i armen men hon ryckte till. 

"Varför? Jag lämnar henne inte ensam med den där idioten" sa hon ilsket och hennes blick var blank. 

Jack bara stod där i dörröppningen och kliade sig i nacken, därefter stirrade han ner i det vita plastgolvet. 

"Men Alice" röt jag lite argare än vad jag egentligen menade, jag tog hennes hand och kramade den. 

"Hon kommer klara sig, du har varit här i flera timmar nu. Jack kommer inte göra något, det finns sjuksystrar överallt här" viskade jag i hennes öra, hon nickade och smekte Nikkis kind innan hon vände sig mot mig. 

"Jack" Sa hon ännu en gång kyligt och gick förbi honom, jag gav honom en ursäktande blick och följde efter henne. Plötsligt tog Jack tag i hennes arm och mitt fokus gick upp på 100 procent, jag menar om han slog Nikki kunde han säkert slå min flickvän.

 

"Du vet att jag ångrar allt jag gjorde mot Nikki" hans blick bad om förlåtelse men Alice fnös bara och skakade av sig Jacks hand från sin arm. Hon tog min hand och vi gick därifrån. Jag log ett sorgset leende till Jack, han var ju min bästavän och jag var ju inte direkt arg på honom. Det han gjorde var fel, så fel men han har lärt sig det. 

Jacks Perspektiv: 

Efter att Alice och Caspar hade gått gick jag fram det lilla bordet som stod bredvid sjukhussängen, jag la mina blommor där och sen satte jag mig på stolen bredvid henne och höll hennes lilla hand. 

"Hej babe, förlåt att jag inte kunde vara här längre igår men jag kan stanna längre idag" sa jag och flinade. Jag gillade känslan av att hon inte kunde prata eller röra sig, jag var den som bestämde och hon inte kunde träffa andra killar..

 

---

Hej alla söta läsare! Förlåt att det här kapitlet har dröjt lite meeeeeeeen bättre sent än aldrig eller hur? ;) Men nu ska jag och Cornelia bada och sen kolla på Never Say Never omb han är så söt haha men iallafall vi skriver ett till kapitel senare! Kommentera vad ni tycker! :) 

xoxo fia&cornelia