"Du gör mig illamående" väste han mellan tänderna och hans käke var spänd. Hans knytnäve kom som ett kraftigt slag rätt mot mig men jag lyckades ducka och killen bakom mig fick en bruten näsa. 

"Jävlar, sorry Randy" sa kille med en förvånad blick, killen var namn tydligen var Randy släppte greppet och höll händerna runt näsan och kved av smärta. Jag såg mitt tillfälle, jag hoppade in i bilen och körde iväg tills jag kom till ett par fotbolssplaner, jag svängde in på grusplanen och parkerade.

När adrenalinet hade tagit slut vek jag mig dubbel utav smärtan i magen, jag flyttade mig till baksätet då det var mer plats där. 
Efter några minuter öppnade jag baksätesdörren och spydde, rätt ner på asfalten utan att ens bry mig. Sen föll jag ihop, jag minns att mitt huvud föll ner mot sätet. Där låg jag, med öppen bildörr  mitt i natten, med spya precis bredvid bilen och medvetslös i en olåst bil. 

"Nämen, kollar vem vi har här...." 

Justins Perspektiv:

Jag vaknade till av ljuset som träffade mitt ansikte genom den vidöppna bildörren, jag gnydde till och torkade bort den torkade spyan som satt kvar i mungipan. Långsamt satte jag mig upp och försökte minnas vad som hade hänt dagen innan, jag försökte ställa mig upp så jag kunde ta mig till förarsätet men magen blixtrade till och jag ramlade ner på grusplanen med händerna knipandes på magen och ett vrål kom från min mun. Jag kikade med ena ögat ochsåg ett välbekant ansikte framför mig, ett elakt flin lekte på hans läppar. 
Jack...

"Och vad vill du?" flåsade jag fram då magen kändes som den skulle sprängas, hur hårt hade den där knutten slagit egentligen? Såhär ont borde det inte göra. 

Han halvsatt på min motorhuv med armarna i kors, hans vita tshirt blåste till lite när sommarbrisen tog tag i den.  Han ställde sig upp, fortfarande med flinet på läpparna och gick fram till mig, som låg i fosterställning och kved. Det gråa smågruset knastrade under hans vita Converse och han sparkade lite grus mot min rygg. 

"Borde du inte tacka mig? Har inte din mamma lärt dig att man ska låsa dörrarna?" Sa han och skrattade lite, det var inget vänligt skratt utan som att han hade en hårboll och ville hosta upp den. Ja, typ så lät det. 

"Hur..var..vem.. Hur kude du hitta mig? Och v..vad är kl..klockan?" stammade jag fram då magsmärtan var olidlig och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. 

"Jo, jag var på sjukhuset igår kväll, till typ elva och sen hörde jag någon som grymtade nere på gatan. Till min glada förvåning var det du som blev nerpucklad. Haha" skrattade han likadant som innan och pillade på en blänkade bilnyckel som han höll i handen. 

Jag kände hur blodet rusade i mina ådror, huvudet bultade, det blev lock för öronen av ilska och fingrarna kliade. Jag var tvungen att slå honom. Han förtjänade det, han har inte gjort annat än dåliga saker. Det är pågrund av honom som min älskade Nicole ligger i koma. Jag satte händerna i det smutsiga gruset och försökte göra en armhävningsliknande rörelse så jag skulle kunna ta mig upp, men Jack gick fram till mig med raska steg och satte foten på min rygg och tryckte ner mig. Ett 'uff' slapp ur min mun när jag hamnade med kinden i gruset. 

Jag klarar inte det här, Justin. Slå honom! Nej Justin, behärska dig, du är redan skadad! 

Tänkte jag, jag ville så gärna slå ner honom, ville att han skulle känna den hemska smärtan men jag visste, visste att det inte skulle göra saker bättre. Han skulle bara bli argare och leta efter hämnd någon annan dag. 

"Jag tror att du får stanna här" sa Jack och jag hörde hur gruset knastrade ännu en gång när han gick iväg till en bil och hoppade in. Jag visste inte riktigt vart han gick eller vad han gjorde då min kind låg kvar i gruset och jag knep ögonen pågrund av smärtan i buken. 

Gruset dammade när bilen körde iväg och jag tittade upp. Var det där..min bil? Mitt ansiktsuttryck liknade nog ett frågetecken i några sekunder innan jag tittade runt och såg att hela grusplanen var tom. Men hur hade Jack kommit hit igår då? Var jag långt ifrån sjukhuset? Paniken reste i mig, jag hävde mig upp på fötterna och höll mig i ett träd som stöd. Jag suckade och insåg att Jack var en sån skitstövel att jag visste att han inte skulle komma tillbaks med bilen så med smärtsamma steg styrde jag fötterna bort mot gatan för att sedan promenera det hållet som jag trodde var mot sjukhuset.

Chris Perspektiv: 

"Godmorgon Nikki" sa jag mjukt och tog hennes hand. Den var varm, riktigt varm. Nästan svettig. Jag bestämde mig för att flytta ner det vita lakanet som låg över henne ner till hennes mage istället för precis vid hakan. Hon hade en vit stor tshirt på sig, jag begrundade hennes ansikte. Ögonlocken låg som skydd över hennes vackra blåa ögon,ögonen som jag inte hade sett på allt för lång tid. Näsan var rundad och snusade lågt när hon andades. Hennes rosa fylliga läppar särade lätt på sig och man kunde se en skymt av de vita tänderna innanför. Hon var vacker. Riktigt vacker, som en modell.

Hon kanske jobbar undercover som modell? Jag måste fråga henne det när hon vaknar. Tänkte jag och log för mig själv, jag kramade hennes hand och strök bort det ljusa håret som låg i hennes panna. Om jag kunde bestämma själv så skulle jag vilja vara kär i hennes men, känslorna går ju inte att kontrollera.

Jag är inte kär i någon, förutom mig själv eller asså ja, alla älskar ju sig själv eller är det bara jag?

Tänkte jag och skrattade lite åt mina idiotiska tankarJoch fokuserade istället på Nikki, min bästa vän.

Plötsligt slog det  mig att Justin inte hade kommit hit än, jag menar var hade han sovit? Han hade inget hus här och närmaste hotell låg en bit här ifrån. Mina ögon träffade klockan som satt på den vita väggen, klockan var tio. Några minuter senare bestämde jag mig för att gå ut i korridoren för att se mig omkring lite, några tidningsstäl stod uppradade viden ljusblåfärgad vägg, några fotöljer och bord, en platt tv. Ja inte så mycket mer förutom en reception där en man satt och tryckte på en knapp så de röda siffrorna på digitalplattan över hans huvud skulle ändras till nästa. Han använde sitt pekfinger för att flytta upp de tjocka glasögonen över näsryggen så de hamnade på plats innan han drog handen genom sitt halvlockiga svarta hår. Jag fortsatte ner till bottenvåningen för att gå ut genom entrén då jag ville få i mig lite frisk luft.

En gulambulans flängde upp dörrarna och ambulanspersonalen hoppade ut, inom fem sekunder drog dom ut den gula britsen där en kille, låg och hade en sortsgasmask över näsan och munnen för att han skulle få hjälp att andas. Jag såg inte riktigt hur han såg ut så jag drog upp en cigarett ur fickan och tände den. Lugnet spred sig i kroppen och jag släppte ut rökringar ur min mun. Jag slog blicken på ambulanspersonalen när dem gick förbi mig med killen liggandes på rullbritsen. 

"JUSTIN!" skrek jag och slängde min cigg på marken, lugnet försvann på två millisekunder och mitt hjärta dunkade hårt i brösten, jag tittade på hans gråsmutsiga kind, såret på läppen, spyan som han inte hade dragit bort. Vad fan hade han varit med om? 

"Kommer han klara sig? Vad har hänt?" frågade jag med paniken i rösten. En kvinna som var ambulanspersonal la sin varma hand på min skakade hand som låg på den gula britsen, hon talade lugnt med mig. 

"Vi vet inte vad som hände, vi hittade honom cirka 50 meter från fotboll och grusplanerna, en man som hade varit ute med sin hund ringde oss och vi åkte dit så fort vi kunde. Ja, Justin kommer klara sig, han har bara brist blindtarmen anar vi och det går lätt att fixa med hjälp av en enkel operation" sa hon och stannade mig, hennes bruna varma ögon glittrade men jag kunde ändå höra oron i hennes röst. 

"Berätta allt"  sa jag bestämt och såg hur de andra rullade iväg Justins medvetslösa kropp in i en operationssal. Kvinnan vars namn var Helen ställde sig mittemot mig och tittade allvarligt på mig. 

"Jo, du förstår. Om man har gått länge med en brusten blindtarm kan det.. ja det blir komplikationer och det kan leda det andra sjukdomar" hon tog ett andetag "Men våra doktorer är väldigt duktiga och jag tror inte att det är någon fara" fortsatte hon uppmuntrande. 

Jag nickade till svar. 

"Men du, jag måpste åka vidare. Sätt dig i väntrummet där borta så säger dom i receptionen till sen när de är klara" sa hon och log lite lätt, jag kunde se en smilgrop formas i kinden. Hon kan inte vara så gammal, kanske 25? Jaja, skitsamma. 

-

"Ursäkta, Mr." Sa någon och jag skakade till, jag hade nog somnat medans jag läste den här urtråkiga tekniktidningen. 

"V...va?" sa jag sömnigt och gäspade innan jag ställde mig upp för att ta den äldre mannens hand i en hälsning. 

"Du var vän till Mr.Bieber som opererades för några timmar sen?" Frågade han och kliade sig lite i sin gråfärgade stubb. 

"Ja, ja det är jag" Paniken knöt sig i magen "Hur mår han? Är han okej?" Frågade jag nervöst och tänkte tillbaks på det Helen hade sagt om komplikationer.. 

"Han mår bra, han måste bara vila i två dagar under uppsyn från oss läkare. Sen får han åka hem" Förklarade han vänligt och gjorde en gest med handen som visade att jag skulle följa med honom, jag följde hans exemplar pch följde honom ner för en trappa och längst ner i korridoren som luktade fiskpinnar och saltgurka, jag anade det fanns en resturang på den här avdelningen också. Jag slickade nöjt mina läppar och gick in genom en dörr som Dr.West hade öppnat, han log och sa adjö innan han stängde dörren och jag blev ensam med Justin. 

Jag startade TVn i väntan på att han skulle vakna.

Jag vaknade till av ett skrikande ljud från tvn vilket fick mig att hoppa till, jag hörde ett välbekant skratt och vände mig mot sjukhussängen. 

"Godmorgon, sömntuta" skrattade Justin och bytte kanal till The Simpsons. 

"Haha, tyst jag hör ju inte vad dom säger" svarade jag och tittade på Tvn. 

"Det har inte jag heller hört de senaste 20 minutrarna pågrund av att du skulle snarka som en gris" svarade Justin och gjorde en fejkad tjurig min innan han skrattade till igen. 

Jag skrattade och vi fortsatte titta på TVn. 

"Fan, hur är det med Nikki?!" Utbrast Justin efter avsnittet var slut och jag insåg att jag inte hade varit hos henne på hela dagen. 

"Vem var det som gjorde det där på dig egentligen?" Frågade jag och han berättade det som hade hänt utanför sjukhuset. 

"Men de sa att du var vid några fotbollsplaner?" svarade jag undrande och jag såg hur hans ögon blixtrade till innan han sa det. 

"Jack.."

---

Hejsan svejsan! Förlåt för fördröjningen av kapitlet men det kommer garanterat ett till idag! :)



xoxo fia&cornelia