One Time Chapter 86!
"Tack!" grät jag in i hennes axel och hon kramade om mig, alla mina känslor bara flög ut.
"Såklart, nu kommer allt bli bra. Jack kan inte skada dig längre" viskade hon i mitt öra och klappade mig lite lätt på ryggen.
Vi bevittnade hur ett antal polismän fick gå fram och tvinga in Jack i bilen, han kämpade emot som en oxe, frustade och salivet flög. Ingen vacker syn måste jag säga.
"Vad händer här?" hörde vi en röst och vi vände oss om. Nej det kan inte vara...Eller?
"Såklart, nu kommer allt bli bra. Jack kan inte skada dig längre" viskade hon i mitt öra och klappade mig lite lätt på ryggen.
Vi bevittnade hur ett antal polismän fick gå fram och tvinga in Jack i bilen, han kämpade emot som en oxe, frustade och salivet flög. Ingen vacker syn måste jag säga.
"Vad händer här?" hörde vi en röst och vi vände oss om. Nej det kan inte vara...Eller?
Justins Perspektiv:
Den här resan kanske inte var så genomtänkt ändå, just nu satt jag fast i trafiken då en lastbil låg utsträckt över vägen. Föraren åkte iväg precis med ambulans men köerna var enorma och det hade redan börjat skymma ute. Vadfan ska jag göra nu? Jag försökte vända men jag kunde knappt backa så det var lönlöst. Vilken rolig lördag.
Nikkis Perspektiv:
"Nikki, vad har hänt?" sa han färskräckt och tittade ner på mina handleder, märkena var röda och skräcken i mina ögon gjorde honom inte mer lugn.
"Gjorde Jack det här?" frågade han och tittade efter Jacks ansikte. Hans mörka ögon blev nästan svarta av ilska, men det var lönlöst. Papparazzisarnas kameror blixtrade så mycket att det var svårt att se.
"Kom, vi går in" sa han och la sin ena arm runt Mary's midja och den andra runt mina axlar.
"Vart är han?" morrade han såfort vi hade stängt dörren. Han blick granskade rummet, han var ursinnig.
"Chris lugna dig, polisen har honom. Han åker i fängelse, lugna dig älskling" sa Mary i lugn tonart och kramade om honom, hans hårda ansiktsuttryck slappnade av och han blev sig själv igen.
"Förlåt, förlåt att jag inte var här och skyddade er jag var tvungen.."
"Chris, snälla. Du har ju ett jobb att sköta,det är inte ditt fel" avbröt jag och log lite. Han tog ett steg framåt och kramade om mig. Ändå kände jag mig inte trygg, tänk om Jack inte alls hamnar i ängelse utan ljuger sig fri? Han skulle komma efter mig, igen. Skakandes föll jag ihop i Chris armar. Patetiskt. Det var som att jag kunde se vad som hände även fast jag nu var medvetslös, som om jag kunde bevittna situationen utanför min kropp.
Mary skrek till och Chris såg skräckslagen ut,.
"Vad hände?" skrek Mary av panik och tittade på Chris.
"Jag..jag vet inte.. Hon bara föll ihop" svarade han som en viskning och plockade upp mig i hans armar.
"Hon väger nästan ingenting, vad har han gjort mot henne? Den jäveln, om jag ser honom igen så ska jag.." började han men Mary smekte hans kind.
"Du är så beskyddande, jag gillar det. Men nu måste vi se till att Nikki blir bra så kan vi..." sa hon och höjde på ögonbrynet. Okej nu skäms jag, även om dom inte kan se mig så.. Usch. Usch. Vänta... är jag död? Hur kan jag... Men jag andas ju...
-
Jag vaknade upp med ett djupt andetag, långsamt vande jag mig vid ljuset, det var starkt och jag insåg att jag låg nere i Chris gästrum. Tvn spelade något avsnitt av Geordie Shore och hela rummet var upplyst. Vad gulliga dom är. Jag sjönk ner mellan dunkuddarna igen och blundade. Vilken lång dag.
-
Ljudet av Lady Gaga's röst fick mig att vakna upp skräckslagen tills jag insåg att TVn var på, alla lampor var tända och att det var ljust ute. Mina ögon fick syn på den vita klockan som hängde på väggen. Halv åtta. Ugh. Långsamt satte jag mig upp och drog handen genom håret. Flottigt och stripigt, jag bestämde mig för att fräscha upp mig lite och började med duschen. Badrummet var svalt och allt var förvånansvärt rent, även om Mary hade varit här i säkert flera dagar, sen slog det mig. Hallå dom är ju tillsammans och dom... Euuuuw. Sex. Chris ovanpå Mary, Mary sittandes på Chris. Bilderna i mitt huvud fick mig att må illa, jag skakade bort tankarna och vred på duschen som snabbt växlade från kallt till varmt. Det forsande varmvattnet fick min kropp att lugna sig, musklerna slappnade av och jag stod där i säkert 40 minuter och bara njöt av ensamheten.
Justins Perspektiv:
Jag blev väckt av de tutande bilarna bakom mig, livrädd satte jag mig upp och startade motorn, min blick träffade bilklockan. Halv nio, ugh. Stel och trött som jag var, körde jag iväg och hoppades verkligen på att Chris var hemma, allt jag ville var att sova. Efter långa 20 minuter svängde jag in på Chris uppfart och skyndade mig in för att gömma mig från de redan vakna papparazzisarna. Seriöst, vem är vaken såhär tidigt? Inte ett ljud hördes. Men nån måste vara hemma, annars skulle det inte var öppet? Jaja, jag kunde inte bry mig mindre. Jag sparkade av mig skorna och försvann bort till Chris gästrum, TVn var på. Lady Gaga's Top 10 låtar. Jag stängde av med ett klick och släckte de tända lamporna, inte mörkt men inte lika ljust. Nah, det funkar. Jag drog av mig den svarta tshirten och byxorna och kröp ner i den sköna dubbelsängen. Heaven. Inom några minuter sov jag djupt och förvånansvärt skönt.
-
Ett ljussken väckte min sömn och även ett ilande tjut som fick mig att hoppa upp ur sängen med armarna över huvudet som 'jag är oskyldig'. Mina ögon vande sig vid ljuset och jag kunde se en tjej med en handduk runt kroppen.
"Nikki?" frågade jag hest och kliade mig i nacken. Hon sa inget, hon bara stod där med hakan till golvet och ögonen stora som tefat.
"Vad gör du här?" frågade jag och insåg att jag nästan stod naken, jag lindade in mig i täcktet och tittade på henne.
"Vad gör DU här?" stammade hon fram och släckte lyset i taket. Mycket behagligare för nyvakna ögon.
"Jag tänkte hälsa på Chris... Din tur, vad gör du här?" frågade jag och såg hur hon tvekade. Strax därefter kunde jag se hur hon sänkte huvudet och en tår föll ner. Sa jag något dumt?
"Nikki? Sa jag något taskigt?" jag släppte täcket och tog några steg mot henne, med mina två fingrar lyfte jag upp hennes haka försiktigt, osäker på om hon skulle slå bort min hand men det gjorde hon inte. Hennes blåa ögon tittade förskräckt på mig och nu var jag helt förvirrad.
"Nej jag... förlåt jag.." började hon och vågade inte ens möta min blick. Vad har hänt med henne?
"Nikki, sluta säga förlåt. Vad har hänt?" frågade jag. Sen såg jag det. Märkena på hennes handleder, ringarna runt hennes ögon, hur smal hon var. Helevete.
"Jack" väste jag fram och nu tittade hon på mig. Livrädd.
"Va? sa hon och försökte backa men jag drog in henne i en kram.
"Jack, han är inte här. Men han har gjort det här, visst har han? Han har skadat dig. Vart är han?" fräste jag och kände hur hon blev stel, jag borde inte höjt rösten.
"Förlåt, lugn. Vart är han?" frågade jag lugnare den här gången.
"Polisen, polisen tog honom" viskade hon fram och lättnaden jag kände var obeskrivlig. Jag ville bara kasta upp henne i luften och skratta men sen insåg jag. Han har skadat henne för livet. Märken som aldrig försvinner. Kanske på utsidan men inte på insidan.
"Shawty, litar du på mig?" frgade jag efter en stund, fortfarande kramandes.
"Ja, förlåt Justin, förlåt. Men..."
"Sluta be om ursäkt, Nikki! Jag ber om ursäkt för att jag sårade dig så hårt. Förlåt, men om du låter mig visa dig att jag är samma person som förut så... Snälla ge mig en chans?" frågade jag osäkert och hon flyttade sig ut ur mitt grepp. Hennes ögon var inte rädda längre utan fulla av... Hopp? Mitt hjärta slog frivolter, är det sant?
Hon svarade inte utan pressade sina läppar mot mina. Fyverkerier och gnistor slog runt omkring oss. Mina knän höll på att vika sig och inombords skrek jag av lycka. Jag älskar den här tjejen.
Den här resan kanske inte var så genomtänkt ändå, just nu satt jag fast i trafiken då en lastbil låg utsträckt över vägen. Föraren åkte iväg precis med ambulans men köerna var enorma och det hade redan börjat skymma ute. Vadfan ska jag göra nu? Jag försökte vända men jag kunde knappt backa så det var lönlöst. Vilken rolig lördag.
Nikkis Perspektiv:
"Nikki, vad har hänt?" sa han färskräckt och tittade ner på mina handleder, märkena var röda och skräcken i mina ögon gjorde honom inte mer lugn.
"Gjorde Jack det här?" frågade han och tittade efter Jacks ansikte. Hans mörka ögon blev nästan svarta av ilska, men det var lönlöst. Papparazzisarnas kameror blixtrade så mycket att det var svårt att se.
"Kom, vi går in" sa han och la sin ena arm runt Mary's midja och den andra runt mina axlar.
"Vart är han?" morrade han såfort vi hade stängt dörren. Han blick granskade rummet, han var ursinnig.
"Chris lugna dig, polisen har honom. Han åker i fängelse, lugna dig älskling" sa Mary i lugn tonart och kramade om honom, hans hårda ansiktsuttryck slappnade av och han blev sig själv igen.
"Förlåt, förlåt att jag inte var här och skyddade er jag var tvungen.."
"Chris, snälla. Du har ju ett jobb att sköta,det är inte ditt fel" avbröt jag och log lite. Han tog ett steg framåt och kramade om mig. Ändå kände jag mig inte trygg, tänk om Jack inte alls hamnar i ängelse utan ljuger sig fri? Han skulle komma efter mig, igen. Skakandes föll jag ihop i Chris armar. Patetiskt. Det var som att jag kunde se vad som hände även fast jag nu var medvetslös, som om jag kunde bevittna situationen utanför min kropp.
Mary skrek till och Chris såg skräckslagen ut,.
"Vad hände?" skrek Mary av panik och tittade på Chris.
"Jag..jag vet inte.. Hon bara föll ihop" svarade han som en viskning och plockade upp mig i hans armar.
"Hon väger nästan ingenting, vad har han gjort mot henne? Den jäveln, om jag ser honom igen så ska jag.." började han men Mary smekte hans kind.
"Du är så beskyddande, jag gillar det. Men nu måste vi se till att Nikki blir bra så kan vi..." sa hon och höjde på ögonbrynet. Okej nu skäms jag, även om dom inte kan se mig så.. Usch. Usch. Vänta... är jag död? Hur kan jag... Men jag andas ju...
-
Jag vaknade upp med ett djupt andetag, långsamt vande jag mig vid ljuset, det var starkt och jag insåg att jag låg nere i Chris gästrum. Tvn spelade något avsnitt av Geordie Shore och hela rummet var upplyst. Vad gulliga dom är. Jag sjönk ner mellan dunkuddarna igen och blundade. Vilken lång dag.
-
Ljudet av Lady Gaga's röst fick mig att vakna upp skräckslagen tills jag insåg att TVn var på, alla lampor var tända och att det var ljust ute. Mina ögon fick syn på den vita klockan som hängde på väggen. Halv åtta. Ugh. Långsamt satte jag mig upp och drog handen genom håret. Flottigt och stripigt, jag bestämde mig för att fräscha upp mig lite och började med duschen. Badrummet var svalt och allt var förvånansvärt rent, även om Mary hade varit här i säkert flera dagar, sen slog det mig. Hallå dom är ju tillsammans och dom... Euuuuw. Sex. Chris ovanpå Mary, Mary sittandes på Chris. Bilderna i mitt huvud fick mig att må illa, jag skakade bort tankarna och vred på duschen som snabbt växlade från kallt till varmt. Det forsande varmvattnet fick min kropp att lugna sig, musklerna slappnade av och jag stod där i säkert 40 minuter och bara njöt av ensamheten.
Justins Perspektiv:
Jag blev väckt av de tutande bilarna bakom mig, livrädd satte jag mig upp och startade motorn, min blick träffade bilklockan. Halv nio, ugh. Stel och trött som jag var, körde jag iväg och hoppades verkligen på att Chris var hemma, allt jag ville var att sova. Efter långa 20 minuter svängde jag in på Chris uppfart och skyndade mig in för att gömma mig från de redan vakna papparazzisarna. Seriöst, vem är vaken såhär tidigt? Inte ett ljud hördes. Men nån måste vara hemma, annars skulle det inte var öppet? Jaja, jag kunde inte bry mig mindre. Jag sparkade av mig skorna och försvann bort till Chris gästrum, TVn var på. Lady Gaga's Top 10 låtar. Jag stängde av med ett klick och släckte de tända lamporna, inte mörkt men inte lika ljust. Nah, det funkar. Jag drog av mig den svarta tshirten och byxorna och kröp ner i den sköna dubbelsängen. Heaven. Inom några minuter sov jag djupt och förvånansvärt skönt.
-
Ett ljussken väckte min sömn och även ett ilande tjut som fick mig att hoppa upp ur sängen med armarna över huvudet som 'jag är oskyldig'. Mina ögon vande sig vid ljuset och jag kunde se en tjej med en handduk runt kroppen.
"Nikki?" frågade jag hest och kliade mig i nacken. Hon sa inget, hon bara stod där med hakan till golvet och ögonen stora som tefat.
"Vad gör du här?" frågade jag och insåg att jag nästan stod naken, jag lindade in mig i täcktet och tittade på henne.
"Vad gör DU här?" stammade hon fram och släckte lyset i taket. Mycket behagligare för nyvakna ögon.
"Jag tänkte hälsa på Chris... Din tur, vad gör du här?" frågade jag och såg hur hon tvekade. Strax därefter kunde jag se hur hon sänkte huvudet och en tår föll ner. Sa jag något dumt?
"Nikki? Sa jag något taskigt?" jag släppte täcket och tog några steg mot henne, med mina två fingrar lyfte jag upp hennes haka försiktigt, osäker på om hon skulle slå bort min hand men det gjorde hon inte. Hennes blåa ögon tittade förskräckt på mig och nu var jag helt förvirrad.
"Nej jag... förlåt jag.." började hon och vågade inte ens möta min blick. Vad har hänt med henne?
"Nikki, sluta säga förlåt. Vad har hänt?" frågade jag. Sen såg jag det. Märkena på hennes handleder, ringarna runt hennes ögon, hur smal hon var. Helevete.
"Jack" väste jag fram och nu tittade hon på mig. Livrädd.
"Va? sa hon och försökte backa men jag drog in henne i en kram.
"Jack, han är inte här. Men han har gjort det här, visst har han? Han har skadat dig. Vart är han?" fräste jag och kände hur hon blev stel, jag borde inte höjt rösten.
"Förlåt, lugn. Vart är han?" frågade jag lugnare den här gången.
"Polisen, polisen tog honom" viskade hon fram och lättnaden jag kände var obeskrivlig. Jag ville bara kasta upp henne i luften och skratta men sen insåg jag. Han har skadat henne för livet. Märken som aldrig försvinner. Kanske på utsidan men inte på insidan.
"Shawty, litar du på mig?" frgade jag efter en stund, fortfarande kramandes.
"Ja, förlåt Justin, förlåt. Men..."
"Sluta be om ursäkt, Nikki! Jag ber om ursäkt för att jag sårade dig så hårt. Förlåt, men om du låter mig visa dig att jag är samma person som förut så... Snälla ge mig en chans?" frågade jag osäkert och hon flyttade sig ut ur mitt grepp. Hennes ögon var inte rädda längre utan fulla av... Hopp? Mitt hjärta slog frivolter, är det sant?
Hon svarade inte utan pressade sina läppar mot mina. Fyverkerier och gnistor slog runt omkring oss. Mina knän höll på att vika sig och inombords skrek jag av lycka. Jag älskar den här tjejen.
One Time Chapter 85!
"Hej Janice... Jo... ja det var ett tag sen.. Haha" skrattade min mamma och försvann in ut på verandan. Jag suckade och funderade på att starta min mobil men nångrade mig i sista stund. Istället loggade jag endast in på Twitter från min Ipad, fansen var värda en förklaring.
Hey, I'm back. Sorry for all this drama, u know i love u all. You guys are amazing. #BelieberFamily
skrev jag och inom några sekunder fick jag hundratals kommentarer och retweets. Jag kände inte för att läsa allt hat så jag följde några fans innan jag loggade ut.
"Hon kommer om tio" sa min mamma och jag hoppade till.
"Skräms inte så där" smskrattade jag och hon log mot mig.
"Jag älskar dig" sa hennes kärleksfulla stämma innan hon slog armarna runt mig.
"Jag älskar dig med, mamma" svarade jag och pussade henne på pannan.
Justins Perspektiv:
"Justin, du kanske borde... Turnera igen, fortsätta med din BelieveTour. Du vet för att slippa...drama" sa Scooter med en allvarlig ton samtidigt som han satte satte sig mittemot mig med sammanknutna händer. Han hade kommit hit för att se hur det var med mig och ville ''ha ett allvarligt snack'' eller vad det nu var.
Jag funderade några minuter på vad han hade sagt, var jag redo för ett fullspäckat schema, knappt någon vila och skrikande fans? Självklart. Jag älskar att hålla igång och jag måste sätta fart på min karriär.
"Du har rätt, Braun" skojade jag och det ryckte lite i hans mungipor.
"Dåså! Gör dina stämband redo så kör vi nästa vecka!" sa Scooter med en högre röst än vad jag hade väntat mig och slog näven i bordet, hans leende sträckte sig nästan till öronen.
Sen slog det mig, en vecka?
"En vecka? 7 dagar från idag? NÄSTA vecka?" sa jag och Scooter tittade frågande på mig.
"Ja? Herregud, har du inte lärt dig nånting i skolan?" skojade han och jag skrattade lite.
"Jag måste dra, vi hörs!" sa jag innan Scooter hann protestera, jag försvann ut genom ytterdörren och hoppade in i min bil.
Nikkis Perspektiv:
"Nikki, jag ska gå upp och ta ett bad, klarar du att vara här själv eller ska jag vänta tills Chris kommer hem?" Frågade Mary ödmjukt och smekte min kind, jag kände mig så liten. Så.. jag kände mig som ett barn.
"Nej, det är klart att det går bra. Jag klarar mig" svarade jag och ansträngde mig för att le, hon nickade och försvann uppför trapporna.
Ensam kvar i vardagsrummet. TVn gav ifrån sig ett svagt ljus och The Simpsons figurerna dansade på skärmen. Jag sjönk ner i soffan och försökte hålla ögonlocken öppna men innan jag visste ordet av det blev det svart jag jag drogs med till drömmarnas land, eller ja. Mardrömmarnas land.
Jag vaknade av att ljudet på TVn blev irriterande, utan att ens öppna ögonen letade jag efter kontrollen för att stänga av. Min handflata sökte över dynan bredvid mig men det fanns ingen TVkontroll där.
"Letar du efter den här?" Hörde jag en iskall röst säga. Blodet frös i mina ådror och jag blev som förstenad, jag öppnade ögonen och såg konturerna av honom, han kastade kontrollen bredvid mig och log snett. De gröna annars kärleksfulla ögonen hade förvanlats till.. Hatkärlek, som is.
"Jack.." fick jag fram som en viskning och visste inte vad jag skulle göra. Mary var två trappor upp och Chris skulle inte komma hem förrens sent inatt.
"Tsk,tsk,tsk. Sa jag att du fick lämna huset sådär?" sa han med ett flin. Det här var som en lek för honom.
Jag öppnade munnen för att säga något men ingenting kom ut, inte ens en viskning.
"Såja, spara orden. Dom där läpparna kanske behövs senare" sa han och blinkade med ena ögat,han hoppade närmare mig och la armen om mina axlar. Jag kände mig illamående, jag ville springa därifrån, slå honom men det gick inte. Jag var som is.
"Se vad mysigt vi har det tillsammans Nikki, du och jag. Föralltid, huh?" sa han och lyfte upp min haka med sina två fingrar.
Jag vet inte vad som flög i mig men jag spottade honom i ansiktet, den prickade det högra ögoonlocket, snabbt försökte jag fly men förgäves. Han grep tag i min handled och jag kved av smärta, föll ner på knä och vågade inte möta hans kalla blick.
"Är det såhär man behandlar den som tar hand om dig? Som står ut med dina misstag och som älskar dig?" Röt han högt och jag bad att Mary skulle höra, men än en gång... Hon var två våningar över mig och satt antagligen och sjöng i sin ensamhet eller smsade.
"Svara när jag pratar med dig!" fräste han och ett smack hördes, min kind brann av smärta men jag brydde mig inte, jag grät inte. Jag var van vid sånt här.
"Nå? Svara, annars blir det värre" fortsatte han och tryckte in sina naglar , om möjligt, längre in i mitt redan skadade skinn.
"Nej" svarade jag enkelt.
"Nej vadå?" frågade han och log belåtet över att ha kontrollen över mig, jag hade nu vågat möta hans blick.
"Nej, det är inte rätt. Men Jack, inget av det här är rätt. Det är fel, jag har insett det. Om du älskade mig skulle du aldrig skada mig.." började jag och kände hur jag bev tårögd. Jag är så trött på att gråt jämnt och ständigt.
"Det är inte fel, dumma slyna. Det är rätt, jag gör det för att du ska lära dig. Tro inte att du är så smart" avbröt han.
"Jack, du är sjuk. Sjuk i hela huvudet. Släpp mig, du är inget annat än problem, du har gett mig sår för livet som ingen kan reparera. Jag.... Jag hatar dig!" Skrek jag så högt jag bara kunde och önskade mer än något annat att Mary skulle höra mig.
"Det där skulle du inte ha sagt" sa Jack ovanligt lugnt, för lugnt. Han släppte mig och jag drog över mina plågade handleder, de röda märkena skulle inte försvinna än på ett tag. Jag reste på mig men Jack var redan tillbaka. Åh, min härliga tur, som vanligt.
"Tro inte att jag är färdig med dig än, slampa" sa Jack och och jag hade precis tänkt protestera när jag sg den. Kökskniven. Den decimeterlånga kniven som Chris använde igårkväll när han skar kött, han måste ha glömt den i diskhon eller något.
"Nu är du inte så tuff lägre va?" skrattade han och tog tag i min arm.
"Nej, Jack. Snälla gör inte det här" Bad jag och följde hans hand sm höll i kniven.
"Nikki, du skrek och jag..." Sa Mary glatt när hon gick ner för den sista trappan men när hon mötte Jacks blick försvann glädjen helt och hållet.
"Vad gör du här?" fräste hon och hennes ögon blixtrade av hat.
"Jag visste inte att du var här, aja. Du kan titta på" svaradehan ointresserat och tittad på mig igen.
"Jag hörde inte riktigt, du får nog be lite mer" skrattade han och drog med sina fingrar över min kind.
"Jag måste gå" sa Mary och försvann.
"Vilken kompis, se. Du kan bara lita på mig. Jag är den enda som ställer upp för dig. Jag behver inte göra det här, säg bara orden så åker vi sen" viskade han i mitt öra och allt jag ville var att försvinna ner under jorden.
"Jag älskar dig" svarade jag uppgivet.
"Säg det som att du menar det" uppmanade han och kastade kniven i skinnsoffan. Chris kommer inte bli glad över det där.
"Jag älskar dig Jack" sa jag ännu igen och försökte dölja hatet i min ton.
"Nja, lt gå då. Nu åker vi till stugan, jag har en glad överraskning till dig" sa han och hans ögon blev varma och kärleksfulla igen. Han är verkligen bipolar.
Han tog tag i min hand och vi gick ut genom ytterdörren.
"Stanna"
"Rör er inte!"
"Polis!"
Skrek männen i de blåa uniformerna bakom sina öppnade bildörrar. Jag skymtade Mary bakom husknuten och hon log mot mig. Jag visste att hon inte bara skulle gå iväg.
"Ta upp händerna över huvudet!" Skrek en skallig polis man och nörmade sig oss, han riktade sin pistol mot Jacks kropp.
Jack blev som ett rådjur, storögd och osäker. Han visste inte vart han skulle och han var tvungen att tänka ut en plan hur han skulle kunna fly.
Jag drog ur min hand ur hans grepp och sprang iväg mot Mary.
"Tack!" grät jag in i hennes axel och hon kramade om mig, alla mina känslor bara flög ut.
"Såklart, nu kommer allt bli bra. Jack kan inte skada dig längre" viskade hon i mitt öra och klappade mig lite lätt på ryggen.
Vi bevittnade hur ett antal polismän fick gå fram och tvinga in Jack i bilen, han kämpade emot som en oxe, frustade och salivet flög. Ingen vacker syn måste jag säga.
"Vad händer här?" hörde vi en röst och vi vände oss om. Nej det kan inte vara...Eller?
Hey, I'm back. Sorry for all this drama, u know i love u all. You guys are amazing. #BelieberFamily
skrev jag och inom några sekunder fick jag hundratals kommentarer och retweets. Jag kände inte för att läsa allt hat så jag följde några fans innan jag loggade ut.
"Hon kommer om tio" sa min mamma och jag hoppade till.
"Skräms inte så där" smskrattade jag och hon log mot mig.
"Jag älskar dig" sa hennes kärleksfulla stämma innan hon slog armarna runt mig.
"Jag älskar dig med, mamma" svarade jag och pussade henne på pannan.
Justins Perspektiv:
"Justin, du kanske borde... Turnera igen, fortsätta med din BelieveTour. Du vet för att slippa...drama" sa Scooter med en allvarlig ton samtidigt som han satte satte sig mittemot mig med sammanknutna händer. Han hade kommit hit för att se hur det var med mig och ville ''ha ett allvarligt snack'' eller vad det nu var.
Jag funderade några minuter på vad han hade sagt, var jag redo för ett fullspäckat schema, knappt någon vila och skrikande fans? Självklart. Jag älskar att hålla igång och jag måste sätta fart på min karriär.
"Du har rätt, Braun" skojade jag och det ryckte lite i hans mungipor.
"Dåså! Gör dina stämband redo så kör vi nästa vecka!" sa Scooter med en högre röst än vad jag hade väntat mig och slog näven i bordet, hans leende sträckte sig nästan till öronen.
Sen slog det mig, en vecka?
"En vecka? 7 dagar från idag? NÄSTA vecka?" sa jag och Scooter tittade frågande på mig.
"Ja? Herregud, har du inte lärt dig nånting i skolan?" skojade han och jag skrattade lite.
"Jag måste dra, vi hörs!" sa jag innan Scooter hann protestera, jag försvann ut genom ytterdörren och hoppade in i min bil.
Nikkis Perspektiv:
"Nikki, jag ska gå upp och ta ett bad, klarar du att vara här själv eller ska jag vänta tills Chris kommer hem?" Frågade Mary ödmjukt och smekte min kind, jag kände mig så liten. Så.. jag kände mig som ett barn.
"Nej, det är klart att det går bra. Jag klarar mig" svarade jag och ansträngde mig för att le, hon nickade och försvann uppför trapporna.
Ensam kvar i vardagsrummet. TVn gav ifrån sig ett svagt ljus och The Simpsons figurerna dansade på skärmen. Jag sjönk ner i soffan och försökte hålla ögonlocken öppna men innan jag visste ordet av det blev det svart jag jag drogs med till drömmarnas land, eller ja. Mardrömmarnas land.
Jag vaknade av att ljudet på TVn blev irriterande, utan att ens öppna ögonen letade jag efter kontrollen för att stänga av. Min handflata sökte över dynan bredvid mig men det fanns ingen TVkontroll där.
"Letar du efter den här?" Hörde jag en iskall röst säga. Blodet frös i mina ådror och jag blev som förstenad, jag öppnade ögonen och såg konturerna av honom, han kastade kontrollen bredvid mig och log snett. De gröna annars kärleksfulla ögonen hade förvanlats till.. Hatkärlek, som is.
"Jack.." fick jag fram som en viskning och visste inte vad jag skulle göra. Mary var två trappor upp och Chris skulle inte komma hem förrens sent inatt.
"Tsk,tsk,tsk. Sa jag att du fick lämna huset sådär?" sa han med ett flin. Det här var som en lek för honom.
Jag öppnade munnen för att säga något men ingenting kom ut, inte ens en viskning.
"Såja, spara orden. Dom där läpparna kanske behövs senare" sa han och blinkade med ena ögat,han hoppade närmare mig och la armen om mina axlar. Jag kände mig illamående, jag ville springa därifrån, slå honom men det gick inte. Jag var som is.
"Se vad mysigt vi har det tillsammans Nikki, du och jag. Föralltid, huh?" sa han och lyfte upp min haka med sina två fingrar.
Jag vet inte vad som flög i mig men jag spottade honom i ansiktet, den prickade det högra ögoonlocket, snabbt försökte jag fly men förgäves. Han grep tag i min handled och jag kved av smärta, föll ner på knä och vågade inte möta hans kalla blick.
"Är det såhär man behandlar den som tar hand om dig? Som står ut med dina misstag och som älskar dig?" Röt han högt och jag bad att Mary skulle höra, men än en gång... Hon var två våningar över mig och satt antagligen och sjöng i sin ensamhet eller smsade.
"Svara när jag pratar med dig!" fräste han och ett smack hördes, min kind brann av smärta men jag brydde mig inte, jag grät inte. Jag var van vid sånt här.
"Nå? Svara, annars blir det värre" fortsatte han och tryckte in sina naglar , om möjligt, längre in i mitt redan skadade skinn.
"Nej" svarade jag enkelt.
"Nej vadå?" frågade han och log belåtet över att ha kontrollen över mig, jag hade nu vågat möta hans blick.
"Nej, det är inte rätt. Men Jack, inget av det här är rätt. Det är fel, jag har insett det. Om du älskade mig skulle du aldrig skada mig.." började jag och kände hur jag bev tårögd. Jag är så trött på att gråt jämnt och ständigt.
"Det är inte fel, dumma slyna. Det är rätt, jag gör det för att du ska lära dig. Tro inte att du är så smart" avbröt han.
"Jack, du är sjuk. Sjuk i hela huvudet. Släpp mig, du är inget annat än problem, du har gett mig sår för livet som ingen kan reparera. Jag.... Jag hatar dig!" Skrek jag så högt jag bara kunde och önskade mer än något annat att Mary skulle höra mig.
"Det där skulle du inte ha sagt" sa Jack ovanligt lugnt, för lugnt. Han släppte mig och jag drog över mina plågade handleder, de röda märkena skulle inte försvinna än på ett tag. Jag reste på mig men Jack var redan tillbaka. Åh, min härliga tur, som vanligt.
"Tro inte att jag är färdig med dig än, slampa" sa Jack och och jag hade precis tänkt protestera när jag sg den. Kökskniven. Den decimeterlånga kniven som Chris använde igårkväll när han skar kött, han måste ha glömt den i diskhon eller något.
"Nu är du inte så tuff lägre va?" skrattade han och tog tag i min arm.
"Nej, Jack. Snälla gör inte det här" Bad jag och följde hans hand sm höll i kniven.
"Nikki, du skrek och jag..." Sa Mary glatt när hon gick ner för den sista trappan men när hon mötte Jacks blick försvann glädjen helt och hållet.
"Vad gör du här?" fräste hon och hennes ögon blixtrade av hat.
"Jag visste inte att du var här, aja. Du kan titta på" svaradehan ointresserat och tittad på mig igen.
"Jag hörde inte riktigt, du får nog be lite mer" skrattade han och drog med sina fingrar över min kind.
"Jag måste gå" sa Mary och försvann.
"Vilken kompis, se. Du kan bara lita på mig. Jag är den enda som ställer upp för dig. Jag behver inte göra det här, säg bara orden så åker vi sen" viskade han i mitt öra och allt jag ville var att försvinna ner under jorden.
"Jag älskar dig" svarade jag uppgivet.
"Säg det som att du menar det" uppmanade han och kastade kniven i skinnsoffan. Chris kommer inte bli glad över det där.
"Jag älskar dig Jack" sa jag ännu igen och försökte dölja hatet i min ton.
"Nja, lt gå då. Nu åker vi till stugan, jag har en glad överraskning till dig" sa han och hans ögon blev varma och kärleksfulla igen. Han är verkligen bipolar.
Han tog tag i min hand och vi gick ut genom ytterdörren.
"Stanna"
"Rör er inte!"
"Polis!"
Skrek männen i de blåa uniformerna bakom sina öppnade bildörrar. Jag skymtade Mary bakom husknuten och hon log mot mig. Jag visste att hon inte bara skulle gå iväg.
"Ta upp händerna över huvudet!" Skrek en skallig polis man och nörmade sig oss, han riktade sin pistol mot Jacks kropp.
Jack blev som ett rådjur, storögd och osäker. Han visste inte vart han skulle och han var tvungen att tänka ut en plan hur han skulle kunna fly.
Jag drog ur min hand ur hans grepp och sprang iväg mot Mary.
"Tack!" grät jag in i hennes axel och hon kramade om mig, alla mina känslor bara flög ut.
"Såklart, nu kommer allt bli bra. Jack kan inte skada dig längre" viskade hon i mitt öra och klappade mig lite lätt på ryggen.
Vi bevittnade hur ett antal polismän fick gå fram och tvinga in Jack i bilen, han kämpade emot som en oxe, frustade och salivet flög. Ingen vacker syn måste jag säga.
"Vad händer här?" hörde vi en röst och vi vände oss om. Nej det kan inte vara...Eller?
One Time Chapter 84!
"Du får sova där nere, och vakta. Vi sover här" sa Mary och jag kände mig så glad över att Chris och Mary var här.
"Okej, godnatt lil lady, jag älskar dig" sa Chris och smekte min kind och fick inte fram ett knyst utan blundade bara hårt och hörde Marys lugnande stämma ännu en gång.
"Okej, godnatt lil lady, jag älskar dig" sa Chris och smekte min kind och fick inte fram ett knyst utan blundade bara hårt och hörde Marys lugnande stämma ännu en gång.
Nikkis Perspektiv:
Jag var tillbaka i huset, musiken dånade och min kropp rörde sig till musiken som ett löv i vinden. Allt var perfekt, doften från de nygräddade blåbärsmuffinsarna fyllde hela min kropp med glädje, vanligtvis var jag inte ett dugg bra på att baka men just idag, idag kände jag mi annorlunda. Jag slängde en blick på mig själv i spegeln, den gula knälånga klänningen fick min hy att se ännu mer solbränd ut än vad den egentligen var, mitt hårlåg lockat ner längs min ansiktsform och mina blåa ögon gnistrade. Jag kände mig vacker. Plötsligt hörde jag en röst, Jacks. Hans gulliga leende förvandlades till ett elakt flin och hans ögon var svarta som natten, han slängde ner mig på en säng och drog av mig mina kläder, kysste mig överallt. Musiken försvnn och likaså den goda doften från muffinsarna. Jag sprang ut i hallen och hann på nnågot sätt se mig i spegeln, den gula klänningen var borta och nu stod jag i någon slags smutsig tröja, håret var ruffsigt och mina ögon var djupblå, skamen växte inom mig. Likaså växte smärtan i min mage, jag tittiade ner på den och såg hur såret hade öppnat sig, det brann inuti mig. Blodet strömmadeut och det sista jag kunde se var Jacks flin framför mig. "Jag är inte klar än, stumpan. Vi har precis börjat"
Jag satte mig upp i all hast, mörkret gjorde att jag inte ens kunde se mina egna händer. En svettpärla rullade ner längs min tinning och ryggen var alldeles genomblöt at svett. Mina andetagvar häftiga och det var inte förrens jag kände en hand smeka upp och ner för min rygg som paniken reste sig inom mig, jag gallskrek vilket ledde till att en lampa tändes. Ljuset förblindade mig och jag skrek om möjligt högre.
"Nikki! Det är bara jag, Mary! Schhhh" sa rösten och jag slutade tvärt att skrika.
"Ma...För..förlåt.. Jag hade en.. mardröm" stammade jag fram och torkade mig i ansiktet med den tunna täcket.
"Schhh... Försök att somna om, jag är här" viskade hon och jag lutade mig tillbaka i den insjukna madrassen.
Jag blundade hårt men det var förgäves. Varje gång jag blundade kunde jag se Jacks flin och hans hårda grepp om mina handleder. Jag stirrade upp i taket, i mörkret. Det hade blivit något ljusare och jag kunde se konturerna av min fläkt i taket.
Det här är fånigt Nikki, inget hände. Somna om nu.
Jag stängde ögonen igen och kände genast hur paniken reste sig inom mig, jag kunde inte släppa det. Hans stora händer som kladdade på mig sköra kropp. Min svaga kropp. Kroppen som kom i en två storlekars för liten bikini. Kroppen som har följt Jacks ord. Kroppen som inte har haft en egen vilja. Vart tog den gamla självsäkra Nikki vägen? Vart försvann den Nikki som bestämde för sig själv och lät sig själv vara lycklig? Den natten grät jag. Jag grät mycket, slutade inte förrens det var stopp, då somnade jag.
Jag är värdelös. Justin. Justin som aldrig ville se mig må dåligt, Justin... killen som fick mina knän att vika sig och fjärilarna att kriga i magen.
-
Justins Perspektiv:
Jag orkar inte mer. Jag har inget kvar. Det där var en lögn. Jag har mina underbara beliebers som står vid min sida, allitid, jag har mina pengar, jag har mina bilar och hus. Jag har min mamma och mina syskon, min pappa. Jag har min familj. Men jag har inte kvar den som jag så gärna ville skulle bli min, förevigt. Den som snurrade runt och runt i mina tankar dygnet runt, den som krossade mitt hjärta gång på gång. Jag låter som en fjollig flick nu men sanningen är att jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om någons åsikter förutom Nikkis.
"Justin...snälla" bad min mamma som satt på sängkanten och försökte prata med mig, men jag stirrade upp i taket, la märke till en fluga som fumlade runt. Mamma suckade och ställde sig upp.
"Jag älskar dig, försök att äta lite" sa hon och tittade menande på skålen med Spaghetti och köttfärssås som stod placerad bredvid mig, vanligtvis brukar jag äta det i ett naffs men nu var det annorlunda, jag är iinte hungrig.
Mamma försvann ut i hallen igen, hon lämnade en springa öppen , ljuset sipprade in och träffade mig i ansiktet. Irriterad reste jag på mig för att stänga dörren då jag insåg. Justin Bieber är inte såhär mesig, Justin Drew Bieber är stark. Det är inte första gången jag har fått ett nej men det är första gången som jag riktigt har tagit åt mig av det. Jag har två valmöjligheter. Antingen kämpa för Nikki, käpa för vår kärlek. Eller så kan jag bara ge upp. Ge upp allt och börja om. Jag visste att jag egentligen inte hade något val, ge upp fanns inte i min värld.
Jag klev in i badrummet och ryggade tillbaka, är det där verkligen jag? Mitt hår var ruffsigt och ganska långt, en mustachrand hade börjat synas på min överläpp, de mörka ringarna under mina ögon hade jag inte sett förut. Det kan bero på sömnbristen. Jag tog en dusch och rakade muschtaschen innan jag gick in i mitt rum igen, det luktade instängt och... fis. Jag drog en helvit T-shirt över huvudet och tog på mig ett par mörka jeans.
"Justin!" utbrast min mamma och slog handen för munnen.
"Vad?" småskrattade jag. Hon kramade om mig och skrattade in i min nacke.
"Jag har inte sett dig lämna sängen på.. ja säkert två veckor" överdrev hon och släppte kramen.
"Snarare en vecka" skrattade jag och öppnade kylskåpet och hällde i mig den sista apelsin juicen nnan jag tittade på min mor igen. Jag torkade bort dropparna med baksidan av handen och min mamma gav mig en blick.
"Justin.. Drick inte direkt ur förpackningen" började hon och jag kände genast igen min mamma igen.
"Jaja" skojade jag och vi småskrattade lite.
"Så... Vad ska vi göra idag?" frågade hon och slog ihop händerna av förtjusning. Jag slog en blick på klockan, halv tolv på förmiddagen.
"Kan du ringa min frisör? Ja du ser ju själv hur det ser ut." skrattade jag och drog tag i mitt hår med båda händerna.
Hon nickade och plockade fram sin mobiltelefon.
"Hej Janice... Jo... ja det var ett tag sen.. Haha" skrattade min mamma och försvann in ut på verandan. Jag suckade och funderade på att starta min mobil men nångrade mig i sista stund. Istället loggade jag endast in på Twitter från min Ipad, fansen var värda en förklaring.
Hey, I'm back. Sorry for all this drama, u know i love u all. You guys are amazing. #BelieberFamily
skrev jag och inom några sekunder fick jag hundratals kommentarer och retweets. Jag kände inte för att läsa allt hat så jag följde några fans innan jag loggade ut.
"Hon kommer om tio" sa min mamma och jag hoppade till.
"Skräms inte så där" smskrattade jag och hon log mot mig.
"Jag älskar dig" sa hennes kärleksfulla stämma innan hon slog armarna runt mig.
"Jag älskar dig med, mamma" svarade jag och pussade henne på pannan.
Hej igen! Kanske inte så bra men ja... Kommentera! :) xoxo sofia och cornelia
One Time Chapter 83!
"Jag vaknar alltid i besvikelse och med kudden full med tårar.. Varje natt går jag igenom en dröm om oss, hur du skrattar och vi har det underbart, precis som vi hade innan allt det här dramat. Varje dag tänker jag på hur det skulle varit om jag hade varit smartare och inte gjort sånt som jag... gjorde. Hur det skulle vara om du fortfarande älskar mig precis på samma sätt som jag älskar dig, om du någonsin tänker på mig, oss. Förlåt Nicole, för allt ont jag har gjort mot dig, om jag har fått dig att inte känna dig speciell, om jag har blivit arg. Men om du ger mig en chans till så ska jag se till att bli den du förtjänar, jag vet att ett 'förlåt' inte gör att du förlåter mig men jag hoppas att du ger mig en till chans att förbättra mig, snälla Nikki" Praktiskt taget bad han och jag ville bara krama om honom, han såg så sårbar ut, så ensam. Så... kär. Och här är jag och beter mig som en äkta bitch, jag kände pressen av folket som nu stod i en cirkel runt omkring oss och kamerorna som filmade. Min andning blev tyngre och jag måste här ifrån.
"Justin... förlåt" nästan viskade jag fram och kvävde gråten i halsen. Justins hasselbruna ögon tittade på mig med sorgsenhet, som att jag precis krossade hans hjärta. Igen.
"Förlåt..." viskade jag igen och började springa därifrån....
Justins Perspektiv:
Jag tror aldrig att jag har känt mig så förnedrad, alla som hade stått runtomkring oss blev suddiga och jag kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, men jag kunde inte byr mig mindre. Det här betyder att Nikki inte älskar mig så som jag älskar henne. För jag älskar henne så ofantligt mycket, hon... hon är den enda som får mig att känna såhär.
"Justin.. Vi borde gå, jag är ledsen kompis" hörde jag en röst och visste att den tillhörde Kenny, han gav mig en lätt knuff på ryggen och jag började gå mot bilen.
"Justin, bebis..." sa mamma och kramade mig, jag grät hysteriskt in i hennes axel. Dessutom hade jag ingen aning om vad hon gjorde här men... mammor.
Nikkis Perpsektiv:
Jag tror aldrig jag har känt mig såhär, jag ville kräkas och tårarna rann ner för mitt ansikte. Måste antagligen haft fel förut, jag kunde gråta även om det inte var Jack som pratade men nu grät jag för en annan anledning. Jag var den elaka. Justin gav ännu en gång sitt hjärta till mig men jag kastade det på marken och trampade på det. Jag ville ju, men det går inte. Det går bara inte. När jag var på uppfarten till stugan så torkade jag bort mina tårar och fixade sminket så gott det gick innan jag klev in. Det var tyst, för tyst. En tystnad som inte ens var behaglig, en sorts tystnad som gjorde att ledsna människor gjorde dåliga saker.
"Hej" sa Jack när jag gick in i vardagsrummet, min reaktion var ett högt skrik och gåshud.
"Förlåt" sa han och jag ville kräkas, jag hade hört det ordet för många gånger idag.
"mm" svarade jag och satte mig en bit bort från honom i soffan, han hoppade genast närmare mig och la sin arm runt min axel.
"Nikki, du är inte arg på mig, huh?" sa han mer bestämt än som en fråga.
"Nej... Men hur kan du tro att jag skulle vara otrogen? Jag är inte en sån person..." sa jag men blev avbruten av Jacks läppar som pressades mot mina.
"Vad gör du?" sa jag andfått och slet mig från hans läppar. Han tittade på mig och hans gröna ögon mörknade och flinet bredde ut sig över hans ansikte. Åhnej.
"Snälla babe, jag har inte sett dig på hela dagen och.." mumlade han och pressade ännu en gång sina torra läppar mot mina och jag kände hur min mage vände sig, jag kysste inte tillbaks men när Jacks naglar grävde sig in i mina handleder plutade jag tillbaks.
"Nikki, snälla... Älska med mig så skadar jag dig inte.." mumlade han in i min mun och släppte mina handleder, jag kunde se märkena men tänkte bort smärtan. Det är över snart. Gåshuden bildades längs min ryggrad och det var ingen mysig känsla.
Han kysste mig längs med halsen, naffsade mig i örat och hans händer var överallt. Han skulle precis ta av min tröja när jag tryckte bort honom.
"Jag måste ta av den själv, mitt sår..." sa jag och pekade menande på sidan av min mage, jag ställde mig upp och tog tillfället i akt. Jag kände hur adrenalinet pumpade i mina ådror när jag sprang ut, Jack som precis hade börjat dra ner sina jeans skrek och ramlade ner på golvet då han hade dragit ner jeansen till fötterna.
Jag flög ut genom dörren och sprang sprang och sprang bort från huset, jag vände mig inte om då han kunde vara efter mig och han var snabbare än mig. Särskilt nu när jag var skadad, jag sprang tills jag kom till ett villaområde, där lirkade jag upp min mobil och slog Chris nummer.
"Nikki Kan jag ringa dig sen jag har besök?" svarade Chris och jag kunde höra det busiga flinet genom telefonen.
"Jack..han...jag..sprang...han..." flåsade jag.
"Nikki, vad har hänt?" frågade Chris nu med panik i rösten.
"Kom... kom till Bakerstreet... nu" flåsade jag och vände mig om men ingen var där. Som tur var.
"Kommer om 5, stanna där du är!" sa han och vi la på. Vad som kändes som en evighet senare körde hans svarta SUV fram till mig, Chris sprang ut och hjälpte mig till bilen.
"Vad hände? Vart är Jack?" Chris öste på med frågor och jag kämpade med tårarna.
"Han.. våldtog mig nästan.. jag sprang och jag jag jag..." försökte jag men det gick inte längre, tårarna sprutade ut från mina ögon och Chris var tyst, han mumlade något för sig själv samtidigt som han svängde upp på sin uppfart.
"Nikki, kom" sa han lugnt och lyfte ut mig ur bilen, han bar in mig och la mig i hans säng. Plötsligt hörde jag hur snabba fötter trippade upp för trappan .
"VAD HÄNDE?" utbrast Mary högt och jag ryckte till.
"Schhh... Jack våldtog henne, eller ja försökte.. lugna dig" viskade Chris, han trodde inte att jag hörde honom men.. Det gjorde jag.
"Älskling" viskade Mary och gick fram till mig, hon satte sig på sängkanten och smekte min kind, jag började gråta igen och hon la sig bredvid mig i sängen och sjöng lågt i mitt öra samtidigt som hon kramade om mig.
"Vad.. vad." började Chris och stod bredvid sängkanten.
"Du får sova där nere, och vakta. Vi sover här" sa Mary och jag kände mig så glad över att Chris och Mary var här.
"Okej, godnatt lil lady, jag älskar dig" sa Chris och smekte min kind och fick inte fram ett knyst utan blundade bara hårt och hörde Marys lugnande stämma ännu en gång.
Hej! Jag måste bara säga förlåt för att det har tagit sån tid och vi ska försöka bättra oss! :) Men gud det här kapitlet ärkort men... men det är ganska känsloladdat. Läs och njut!
xoxo sofia&cornelia
"Justin... förlåt" nästan viskade jag fram och kvävde gråten i halsen. Justins hasselbruna ögon tittade på mig med sorgsenhet, som att jag precis krossade hans hjärta. Igen.
"Förlåt..." viskade jag igen och började springa därifrån....
Justins Perspektiv:
Jag tror aldrig att jag har känt mig så förnedrad, alla som hade stått runtomkring oss blev suddiga och jag kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, men jag kunde inte byr mig mindre. Det här betyder att Nikki inte älskar mig så som jag älskar henne. För jag älskar henne så ofantligt mycket, hon... hon är den enda som får mig att känna såhär.
"Justin.. Vi borde gå, jag är ledsen kompis" hörde jag en röst och visste att den tillhörde Kenny, han gav mig en lätt knuff på ryggen och jag började gå mot bilen.
"Justin, bebis..." sa mamma och kramade mig, jag grät hysteriskt in i hennes axel. Dessutom hade jag ingen aning om vad hon gjorde här men... mammor.
Nikkis Perpsektiv:
Jag tror aldrig jag har känt mig såhär, jag ville kräkas och tårarna rann ner för mitt ansikte. Måste antagligen haft fel förut, jag kunde gråta även om det inte var Jack som pratade men nu grät jag för en annan anledning. Jag var den elaka. Justin gav ännu en gång sitt hjärta till mig men jag kastade det på marken och trampade på det. Jag ville ju, men det går inte. Det går bara inte. När jag var på uppfarten till stugan så torkade jag bort mina tårar och fixade sminket så gott det gick innan jag klev in. Det var tyst, för tyst. En tystnad som inte ens var behaglig, en sorts tystnad som gjorde att ledsna människor gjorde dåliga saker.
"Hej" sa Jack när jag gick in i vardagsrummet, min reaktion var ett högt skrik och gåshud.
"Förlåt" sa han och jag ville kräkas, jag hade hört det ordet för många gånger idag.
"mm" svarade jag och satte mig en bit bort från honom i soffan, han hoppade genast närmare mig och la sin arm runt min axel.
"Nikki, du är inte arg på mig, huh?" sa han mer bestämt än som en fråga.
"Nej... Men hur kan du tro att jag skulle vara otrogen? Jag är inte en sån person..." sa jag men blev avbruten av Jacks läppar som pressades mot mina.
"Vad gör du?" sa jag andfått och slet mig från hans läppar. Han tittade på mig och hans gröna ögon mörknade och flinet bredde ut sig över hans ansikte. Åhnej.
"Snälla babe, jag har inte sett dig på hela dagen och.." mumlade han och pressade ännu en gång sina torra läppar mot mina och jag kände hur min mage vände sig, jag kysste inte tillbaks men när Jacks naglar grävde sig in i mina handleder plutade jag tillbaks.
"Nikki, snälla... Älska med mig så skadar jag dig inte.." mumlade han in i min mun och släppte mina handleder, jag kunde se märkena men tänkte bort smärtan. Det är över snart. Gåshuden bildades längs min ryggrad och det var ingen mysig känsla.
Han kysste mig längs med halsen, naffsade mig i örat och hans händer var överallt. Han skulle precis ta av min tröja när jag tryckte bort honom.
"Jag måste ta av den själv, mitt sår..." sa jag och pekade menande på sidan av min mage, jag ställde mig upp och tog tillfället i akt. Jag kände hur adrenalinet pumpade i mina ådror när jag sprang ut, Jack som precis hade börjat dra ner sina jeans skrek och ramlade ner på golvet då han hade dragit ner jeansen till fötterna.
Jag flög ut genom dörren och sprang sprang och sprang bort från huset, jag vände mig inte om då han kunde vara efter mig och han var snabbare än mig. Särskilt nu när jag var skadad, jag sprang tills jag kom till ett villaområde, där lirkade jag upp min mobil och slog Chris nummer.
"Nikki Kan jag ringa dig sen jag har besök?" svarade Chris och jag kunde höra det busiga flinet genom telefonen.
"Jack..han...jag..sprang...han..." flåsade jag.
"Nikki, vad har hänt?" frågade Chris nu med panik i rösten.
"Kom... kom till Bakerstreet... nu" flåsade jag och vände mig om men ingen var där. Som tur var.
"Kommer om 5, stanna där du är!" sa han och vi la på. Vad som kändes som en evighet senare körde hans svarta SUV fram till mig, Chris sprang ut och hjälpte mig till bilen.
"Vad hände? Vart är Jack?" Chris öste på med frågor och jag kämpade med tårarna.
"Han.. våldtog mig nästan.. jag sprang och jag jag jag..." försökte jag men det gick inte längre, tårarna sprutade ut från mina ögon och Chris var tyst, han mumlade något för sig själv samtidigt som han svängde upp på sin uppfart.
"Nikki, kom" sa han lugnt och lyfte ut mig ur bilen, han bar in mig och la mig i hans säng. Plötsligt hörde jag hur snabba fötter trippade upp för trappan .
"VAD HÄNDE?" utbrast Mary högt och jag ryckte till.
"Schhh... Jack våldtog henne, eller ja försökte.. lugna dig" viskade Chris, han trodde inte att jag hörde honom men.. Det gjorde jag.
"Älskling" viskade Mary och gick fram till mig, hon satte sig på sängkanten och smekte min kind, jag började gråta igen och hon la sig bredvid mig i sängen och sjöng lågt i mitt öra samtidigt som hon kramade om mig.
"Vad.. vad." började Chris och stod bredvid sängkanten.
"Du får sova där nere, och vakta. Vi sover här" sa Mary och jag kände mig så glad över att Chris och Mary var här.
"Okej, godnatt lil lady, jag älskar dig" sa Chris och smekte min kind och fick inte fram ett knyst utan blundade bara hårt och hörde Marys lugnande stämma ännu en gång.
Hej! Jag måste bara säga förlåt för att det har tagit sån tid och vi ska försöka bättra oss! :) Men gud det här kapitlet ärkort men... men det är ganska känsloladdat. Läs och njut!
xoxo sofia&cornelia
