Justins Perspektiv:

Jag parkerade bilen bredvid den röda sportbilen som jag faktiskt tyckte var väldigt snygg, jag slutade glo och gick långsamt mot det stora sjukuset, dörrarna skjöts åt sidan automatiskt när jag närmade mig dom, doften av skurmedel och plasthandskar slog mig när jag klev in, en man stod bakom en informationsdisk gjord av trä, han knapprade på en ganska omodern dator. 

"Ursäkta, Mr. Vet du möjligtvis vart Nicole Starks rum ligger?" frågade jag då jag helt hade glömt bort vilket rum det var ooch jag ville itne riskera att gå in i fel. Mannen log och knapprade in något på datorn innan han tittade upp på mig. 

"Upp två våningar, längst ner i korridoren till höger" svarade han och kliade i hans svarta stubb, hans mörkbruna ögon flyttade tillbaka till skärmen igen, jag tackade för hjälpen och gick med bestämda steg mot hissarna. 

Den plingade till och jag klev in, klickade på trean och hissen ga ifrån sig ett trött ljud innan den for upp igen. 

"Jack.." var det enda jag kunde få ur mig när de metallfärgade hissdörrarna segt öppnades, hans ögon blev lika vidgade som mina, han kliade sig i nacken och klev in. 

Varför hade han varit på andra våningen?


"Dig har man inte sett på ett tag" sa Jack efter några sekunder för att bryta den pinsamma tystnaden. 

Jag struntade i att svara och hoppades att hissen skulle stanna på tredje våningen snart men innan jag visste ordet av det rasslade hela metalllådan aka hissen till och gav ifrån sig ett trött ljud när den plötsligt stannade. 

"Nej men vad faan!" röt jag och bankade febrilt på dörrarna som att dom skulle öppnas även om jag visste att dom inte skulle det. 

"Jag tror vi blir fast här ett tag" sa Jack och sjönk ner på rumpan, fortfarande lutandes mot hissdörren men med knäna uppdragna. 

Nehe, captain obvious slår till igen 

Tänkte jag och slog med knytnäven en sista gång på dörren innan jag sjönk ner mittemot honom, i samma position. 

"Du har inte varit här på länge" flinade Jack och gav mig en hämdlysten blick. 

"Jag vet, jag.. Ja du kanske har hört nyheterna" svarade jag kyligt och släppte inte blicken från honom, han var ute efter något men jag kunde inte sätta fingret på vad det var.. 

"Ja, du har knullat oförståndigt unga man. Och nu ska du bli pappa medans Nikki kommer bli min" flinade han och ilskan blixtrade till framför mina ögon. 

"Säg inte så" väste jag fram mellan tänderna och spände min käke. 

"Vadå? Det är sant" svarade han enkelt och lyfte upp händerna över huvudet för att visa att han inte förstod vad jag menade. 

"Nikki är min." svarade jag hotfullt och blängde på honom. 

"Woah, lugn Bieber" svarade han med ett skratt då han såg mitt ansiktsuttryck, blodet värmde hela mitt ansikte och det ryckte i knytnävarna, jag visste att jag säkert såg ut som en ilsken tomat. 

"Förresten kan du ju inte säga så, jag menar, jag har varit hos Nikki  vaaaaarje dag men du har bara varit här en ynka liten gång" flinade han och drog ut på orden 'varje' 

"Jag var här i en vecka i sträck. Jag har ett jobb att sköta" fräste jag och drog fram min mobil. 

"Vad för jobb? Att sjunga bögiga kärlekslåtar och sen vara otrogen? Pfft som att du skulle vara ett sånt helgon" svarade han lika lugnt som förut en med något mörkt i blicken. 

Jag kunde inte hålla tillabaka längre, inom ett par millisekunder  hade jag hoppat på honom och dunkade honom gul och blå, men den här gången låg han inte stilla och tog emot stryk utan han tryckte bort mig och upp mot vägen, dunkade några hårda slag i min mage. 

Fan, han var stark..


Jag gav ifrån mig ett vrål och kände adrenalinet pumpa, jag fick in en träff över hans högra öga och han kastade sig på golvet för att täcka det, det stoppade mig inte utan jag sparkade honom en gång i sidan innan jag gick bort till andra sidan hörnet för att plocka upp min telefon som hade flugit iväg under slagsmålet. 

"Vad är det som har hänt här?" frågade en skallig rund man i blå overall, han hade en skiftnyckel i ena handen och i den andra höll han i en gul plastliknande verktygslåda. 

"Inget som du behöver oroa dig om" frustade jag och stormade ut ur hissen, några sjuksystrar sprang in ihissen och hjälpte Jack. Jag drog med tungan för att stoppa blodet som flödade ur min underläpp, mina knogar var blodiga och sved, magen kändes mörbultad men det enda jag tänkte på var att träffa Nikki, min Nikki. 

"Hey bro! Vad.. vad fan har hänt med dig?" frågade Chris när jag klev in genom dörren, hans ansiktsuttryck såg ut som ett frågetecken. 

"Litet bråk i hissen bara, med.. Jack" svarade jag oberör och gick fram till min vackra Nikki. 

"Hey shawty, jag är här. Justin"  sa jag nästan som en viskning samtidigt som jag flyttade en hårslinga bakom hennes öra. 

"Kan du ge mig en minut bara?" frågade jag och lyfte blicken upp mot Chris som stod vid dörren, han nickade och försvann ut. 

"Älskling, jag.. förlåt att jag inte har varit här med dig hela tiden. Men jag har någrakonserter kvar och ja.." ljög jag, min BelieveTour slutade för 2 veckor sedan, jag hatade att ljuga för Nikki men jag klarade inte att berätta sanningen. 

"Jag saknar din röst så mycket att det gör ont, jag vill bara att du ska öppna dina vackra ögon och le ditt vackra leende" sa jag och drog in ett andetag, snyftade till innan jag fortsatte "Jag älskar dig,shawty" fortsatte jag och kysste hennes panna, en ryckning i hennes hand kunde jag känna och jag log, log för att hon kunde höra mig. 

"Förlåt, förlåt för att allt det här hände, jag är verkligen ledsen att jag inte tittade till dig i badrummet innan jag visste ju inte.. jag visste inte att du slog i huvudet så hårt. Fö..förlåt" sa jag medans en tår rullade ner från mitt ögonlock och droppade ner på våra samanflätade händer, jag tog mig samman och skulle precis fortsätta när dörren slogs upp. 

"Chris, kan du vänta lite?" bad jag och antog att det var han, jag lyfte inte ens blicken. Steg närmade sig oss och jag lyfte upp huvudet. 

"Hej Nikki, sötnos. Har din perfekte pojkvän berättat att Selena är gravid och att han ska bli pappa?" Flinade Jack, där han stod, på andra sidan sängen med ett nöjt leende på läpparna. 

Min haka föll till golvet, jag frös till, kunde inte röra mig. 

"Jag måste gå, din älskling hoppade på mig förut och pucklade på mig, jag vet inte varför" fortsatte han och tog hennes andra hand, kramade den och tittade sedan upp på mig, flinandes. 

"Gör inte såhär mot mig, Jack. Jag vet att du hatar mig och för att vara ärlig så är inte du min favorit heller men snälla, jag ber dig" bad jag och jag såg hans belåtna flin på hans läppar, han njöt av det här. Att framställa mig som den dåliga. 

"Vadå, det är ju sant eller hur?" svarade han lite extra högt för att vara säker på att Nikki verkligen kunde höra mig, jag bet ihop för att inte tjuta som en bebis men ilskan kokade i mig. 

"Det är inte sant och du vet det, jag vill inte bråka framför Nikki" väste jag mellan tänderna och ville inte ha slagsmål igen. 

"Vi ses i morgon Nikki, tänk på hur din perfekta pojkvän verkligen behandlar dig, han har inte varit här på flera veckor" fnös han och kysste hennes hand innan han tog ett äpple som låg på bordet bredvid henne, tog en tugga, stirrade elakt på mig och försvann iväg. 

Kvar satt jag, på trästolen med en röd dyna på, som gjorde ont i baken när man hade suttit för länge, stirrade in i den vita väggen, ögonen helt tomma på känslor. 

Nikki visste om sanningen och en bit av mig dog just den här dagen. Nikki kommer aldrig vilja vara med mig igen. 

---

Uuuuhhhh hur ska Nikki reagera när hon vaknar upp.... OM HON VAKNAR UPP >:) hihihihi!!!!!





xoxo fia&cornelia