One Time Chapter 61!

Jag vaknade till av ett skrikande ljud från tvn vilket fick mig att hoppa till, jag hörde ett välbekant skratt och vände mig mot sjukhussängen. 

"Godmorgon, sömntuta" skrattade Justin och bytte kanal till The Simpsons. 

"Haha, tyst jag hör ju inte vad dom säger" svarade jag och tittade på Tvn. 

"Det har inte jag heller hört de senaste 20 minutrarna pågrund av att du skulle snarka som en gris" svarade Justin och gjorde en fejkad tjurig min innan han skrattade till igen. 

Jag skrattade och vi fortsatte titta på TVn. 

"Fan, hur är det med Nikki?!" Utbrast Justin efter avsnittet var slut och jag insåg att jag inte hade varit hos henne på hela dagen. 

"Vem var det som gjorde det där på dig egentligen?" Frågade jag och han berättade det som hade hänt utanför sjukhuset. 

"Men de sa att du var vid några fotbollsplaner?" svarade jag undrande och jag såg hur hans ögon blixtrade till innan han sa det. 

"Jack.."

---

                                                          3 veckor senare.


Vi är alla förvirrade över våran Justin Bieber, för bara någon månader sen så gjorde Justin Bieber(19) det officelt att han var tillsammans med Nicole Stark(18). Selena Gomez(20) lämnades förkrossad och nu är vi alla förvirrade då Nicole ligger i koma och Justin verkar ha gått tillbaks till Selena då hon berättasde att hon var gravid med Justin Biebers barn. Vi undrar alla vad Justin kommer göra när Nicole vaknar upp...OM hon vaknar upp.



Justins Perpsektiv: 


"Dags att hoppa ut nu Justin" Sa Scooter som satt bredvid mig med ett leende på läpparna, de skrikande ocg galna fansen dunkade på fönsterrutan på bilen. Mina säkerhetsvakter ställde sig som väggar och jag sprang in i studion där jag skulle intervjuvas av Oprah Winfrey. 

- 

"Hej Justin! Kul att se dig!" sa Oprah med ett varmt leende och öppnade armarna för att krama om mig, jag log stort och hälsade innan jag kramade henne. 

"Ska vi sätta igång?" frågade hon och satte sig i en fåtölj mittemot den andra som jag skulle sitta i, på bordet stod det en tallrick pommes frites och sallad och två glas vatten. 

"Så.. Hur mår du?" frågade hon med en liten bekymrad blick.

"Jag mår bra" svarade jag och la på ett fejkat leende

"Justin, det ser inte ut som att du mår så bra, med tanke på vad som händer i ditt liv just nu" 

"Okej, det.. det är lite tungt just nu" svarade jag och tog en pommes frites. 

"Jaha, okej. Men hur hade du tänkt att göra med Selena och barnet?" frågade hon och publiken blev helt knäpptyst. 

"Jag har lovat mig själv att när jag får barn ska jag ta hand om det och hålla ihop familjen och verkligen kämpa. Jag såg hur mycket min mamma led av att stå ut med mig själv och.. och jag vill inte att någon kvinna ska vara med om det" svarade jag ärligt och några 'awww' lät lite tyst i publiken.

Hon svarade inte utan nickade lite och log ett förstående leende. 

"Känner du dig ensam någon gång?" Frågade hon efter några sekunders betänketid. 

"Absolut. Ja ehm.. Jag känner mig väldigt ensam ibland. Ibland känns det som man vill ha någon att vara där med dig, det kan kännas ensamt" sa jag och slickade mig om läpparna då dom började bli för torra.

"Blir du någonsin deprimerad?" frågade hon och stirrade in i mina ögon.

"Ibland, ja. Inte jätte deprimerad men det kommer dagar då jag är nere och ledsen" 

"Varför?" frågade hon.

"För att jag är människa" svarade jag självklart.

"Jag har egentligen inte så många vänner, jag har typ 3 nära vänner som jag flyger till eller ringer till" mitt

"Men jag menar.. um.. ja det är sanningen" 

"Så du och Nicole Stark är officiellt över?" 

"Jag..jag antar det" Svarade jag och svalde ner klumpen i halsen, tårarna tryckte på innanför ögonlocken. Jag ville inte göra slut med Nicole, det var det sista jag ville göra men jag visste att det var det rätta. Även om det gör ont måste jag låta henne gå vidare med sitt liv. 

"Selena fick tillbaks sin gullegris då?" skrattade Oprah och publiken skrattade med lite, jag kände hur ögonen blev blanka men jag klistrade på ett leende och nickade enkelt. 

Nikkis Perpsketiv: 

Jag kände hur någon tog tag i min hand. Chris röst hördes långt borta men jag förstod varenda ord han sa, snyftade menar jag, han grät. Och kramade min hand i pulserandeknipningar. Allt jag ville var att svara honom, att krama om honom och säga att allt kommer ordna sig, jag är ju precis här. Jag är inte död, jag lever. Varför gråter han? 

Jag förstod inte varför jag inte kunde öppna munnen och prata med honom, eller sätta mig upp och krama honom. Jag kanske drömmer? 

Efter några timmar kände jag hur Chris kysste min panna och sa ett lugnt, 'hej då lil lady, jag kommer hit i morgon igen' innan jag hörde hur dörren stängdes och det blev tyst igen. Jag gillade inte tystnaden, det kändes så.... tomt och tråkigt på något sätt. Plötsligt hörde jag fotsteg och Jack's röst som pratade med mig. 

"Hej Nikki, jag tog med blommor igen"sa han med en kärleksfull stämma. 

Jag hade hört Jacks röst många gånger och varje gång hade han tagit med sig nånting romantiskt klychigt. Jag förstod inte varför, men hans närvaro fick mig lugn. 

Efter några timmar efter att Jack hade bara suttit och lutat sin panna mot min handflata kände jag hur det ryckte i min hand. Jag lyckades lyfta ett finger, sedan två. Jag tror inte att Jack märkte något för han sa inte nåt. En lättnad sköljdes över mig och en sorts spänning som jag inte ens visste fanns släppte, jag lyckades öppna ögonlocken men ljuset gjorde det obehagligt och jag ryggade tillbaka. Rummet var vitt, Jack hade inte märkt att jag tittade, han hade somnat mot min hand. Det var ganska stort, men tomt. Det enda som fanns var sängen som jag låg i, ett fönster, en stol och en dörr som jag misstänkte ledde ut till hallen, det fanns även en toalett här inne men den var... väldigt liten. 

"Joäk" sa jag och försökte säga Jack men munnen var ovan och det kom ut som.. ja 'joäk'. Han hoppade till, som att han blev rädd. Sen ledsen, sen glad sen lycklig. 

"ÅH NIKKI!" skrattade han och en tår föll ner för hans kind när han kastade sig över mig i en kram. 

"Joag huär suaknat dig" sa jag och ansträngde mig verkligen för att fo orden rätt. Vi satt så i några timmar och efter ett tag hade jag fått kontroll över min kropp igen, doktorn hade kommit in och berättat massor.. ja jag vet inte, jag lyssnade inte så mycket. 

"Ska jag skjutsa hem dig?" Frågade jag och log sitt vackra leende, tandraden skymtades under läpparna. 

"Ja, tack. Och tack förresten för alla presenter" Sa jag och log genuint och kramade honom en än gång. 

Bilresan var tyst, tyst men inte pinsam utan en skön tystnad. 

"Vill du följa med in?" frågade jag som att inget hade hänt. 

"Jag vill såklart, men.. men jag tror att din familj vill se dig, de har inte sett dig helt levande på.. ja flera veckor" svarade han och jag insåg att han hade rätt. Jag tackade för skjutsen och klev in. Tystnaden var total. 

Långsamt tassade jag upp för spiraltrappan och gick mot Martins rum, jag kikade in och jag hade rätt. Han satt där, med sina svarta Beats By Dr.Dre över öronen och facebook på dataskärmen. Jag klev in i rummet, han tittade på mig och allt blod försvann från hans ansikte, det blev vitt. 

"N..n..ni.." stammade han och tog av sig hörlurarna och gick med långsamma steg fram mot mig. 

"Mitt namn är Nikki" flinade jag och kastade mina armar runt hans hals, han borrade in sitt ansikte i min nacke och jag kunde känna hur det blev blöt och små snyftningar hördes från hans mun. 

"Jag.jag trodde.. Jag har saknat dig så mycket" sa han och tittade mig i ögonen, de rann tårar. 

"Martin vem pratar du..." började pappa men stannade så fort han såg mig, kaffekoppen föll ner till golvet med ett krasch. 

"NIKKI! MARIA!!! NIKKI ÄR HEMMA!!!" skrek pappa av lycka och kramade om mig hårt. 

Jag hörde springade fotsteg i trappan och mamma började stortjuta och kramade om oss alla i en gruppkram. 

"Haha, värst vad ni har blivit känslosamma. Jag är hungrig. Kan vi köpa pizza?" Frågade jag glatt och de skrattade lite. 

"Visst, jag åker på direkten, Maria du kan väl följa med?" sa pappa och mamma nickade och de försvann ner för trappan och ut till bilen. 

Jag och Martin pratade, spelade, pratade och hade kuddkrig tills våra föräldrar kom hem och vi åt och myste framför Pitch Perfect som jag valde. 

-

Jag vaknade upp i soffan där jag antagligen hade somnat igår kväll, jag tog upp mobilen och slog en blick på klockan. 8 på morgonen. Uffh, hur kunde jag ens vakna såhär tidigt? 

Jag bestämde mig för att ringa Chris. 

"Nikki?" frågade han. 

"HEEEJ!!" ropade jag och skrattade 

"Oherregud, Jack ringde mig igår kväll och berättade men jag trodde inte det var sant och sen ville jag inte störa eran familjekväll men OMG, kan du ses? TYp,,, NU?" frågade han i ett enda andetag och jag skrattade. Jag hade inte hört min egna röst eller mit skratt på flera veckor så visst.. det lät ovant. 

Två timmar satt vi på en parkbänk och pratade om allt och inget, vinden var lite kylig så det var tur att jag tog på mig en grå kofta.

"Vart är Justin? Jag har inte hört av honom på jättelänge!" slängde jag ur mig men jag kände att det var något som var fel, jag kunde bara inte sätta fingret på vad det var. 

"Uhm..Öh.. Justin, han... han är med Selena. Han.. han ska bli pappa" stammade Chris och mitt hjärta föll. Genast kommer jag ihåg när Jack hade berättat detta och Justin hade förklarat för mig, Chri var ju där. 

Jag slog handen för munnen och tårarna brände innanför ögonlocket. Justin.. Hur kunde han?  Mitt humör skiftades från ledsamhet till ilska. Jag var arg, riktigt arg på Justin. 

"Nikki, förlåt jag.." började Chris men jag avbröt honom. 

"Nej, nu pratar vi om något annat.. Jag vill aldrig mer träffa Justin okej?" sa jag bestämt med en hård ton och hans ögon spärrades upp. 

"Nej, jag.. jag ska prata med honom" 

"Ring honom" befallde jag. 

"Va?" sa han med ett frågande ansiktsuttryck 

"Ring Justin Bieber nu" förklarade jag och han gjorde som jag sa. 

"Hej bro, hur är det?" hördes en röst ur högtalaren. Jag ville kräkas, jag var äcklad. Han hade lurat mig, jag var.. är så äckligt kär i Justin och ja trodde på riktigt att han älskade mig. Men vem kan jag lura? Jag är en vanlig människa och han.. han är Justin Bieber. 

"Jo.. ehm.. Nikki har vaknat upp. Igår faktiskt, hon sitter här" sa Chris och kliade sig i nacken. 

Det blev tyst i luren och en snyft hördes på andra sidan. 

"Hör hon mig?" frågade han och jag kunde höra hur han grät. 

"Ja" svarade jag kyligt. 

"Nikki, åh jag har inte hört din röst på så länge. Jag har saknat dig så mycket du.. du vet att jag älskar dig va? Jag.. jag har inget försvar för det jag har gjort men.. Du och jag, det känns så rätt. Snälla svara, jag.. jag vet inte vad jag ska säga, jag har saknat dig så mycket. Längtat efter att få hålla din hand och kyssa dina kyssvänliga läppar. Att du ska ligga på mitt bröst göra sånadär cirkulerande rörelser, ditt jordgubbsdoftande hår. Jag saknar allt med dig. Jag..jag älskar dig Nikki, snälla svara. Förlåt mig" sa han både gulligt och desperat och jag blev nästan tårögd av det han precis hade sagt. 

"Justin.. du, du lurade mig! Du har lurat mig från första början. Du förstår, jag litade på dig till etthundra procent. Du var min klippa. Sen får jag reda på det här. Du, en 19årig pojke, ja jag sa pojke för du beter dig som en. Har du inget sunt förnuft? Ja iallafall, du ska få ett barn. Du ska bli pappa. Det kommer aldrig bli du och jag igen, förstår du? Du har sårat mig för djupt. Du har förstört allt! Prata aldrig med mig igen" fräste jag och rösten sprack lite då tårarna vällde ur ögonen. Jag ville inte säga detta, jag ville att han skulle komma och hålla om mig, säga hur mycket han älskade mig. Jag ville känna fyrverkerierna och gnistorna när vi kysstes. Men nej, jag visste att jag inte fick göra så mot mig själv. Jag måste vara stark. 

"Nikki, jag... låt mig förklara" 

"Förklara vad?" Frästa jag med en hårdare ton än förut. Jag lyfte blicken mot Chris som satt helt förstenad, osäker på vad han skulle säga så han höll sig tyst. JAg gav honom ett lugnt leende och tittade ner i backen igen.  

Justin var tyst. 

"Jag tänkte väl det" snyftade jag och la på. 

"Nikki, ska jag. ska jag köra dig hem?" frågade Chris och la sin hand på min axel. Jag tog mig samman och torkade bort tårarna, äh vad spelar det för roll? Jag har bara fått mitt hjärta krossat, ingen stor grej.  tänkte jag ironiskt men bet ihop och tittade på Chris.  

"Nej, kan du.. kan du köra mig till Jack?" frågade jag och han drog ihop ögonbrynen. 

"Va?" frågade han som att jag precis hade sagt att det stod en zombie bakom honom. 

"Kan du skjutsa mig till Jack?" Frågade jag, han nickade lite fundersamt men vi gick mot bilen och körde iväg. 

"Vi hörs?" sa jag och kramade Chris innan jag hoppade ut. 

"Såklart, jag ringer sen" sa han innan jag stängde dörren och trippade mot Jacks ytterdörr. 

"Nikki....."

---

Lite drama va? hahahah ;) Så... Är ni Jacole shippers eller Nustin shippers? ;)  Förresten så blev det här kapitlet utan bild då jag inte orkar och Cornelia sover och ja ( Vi har skrivit kapitelet tillsammans) Haha.. Men.. ni överlever :D

 

 

xoxo sofia&cornelia

Nustin!!

OMG!! NEJ:'''''''''( VARFÖR? MEN JUSTIN OCH NIKKI VAR JU PERFEKTA !!!

Men neeeeeeeeeeeeeeej de för ju inte göra slut. Asså åh det blir ju inte kul då ju ..

Meeeeer! Kan ni inte typ lägga ut två kapitel om dagen, det är så tråkigt att vänta , haha ;) men nej de får inte göra slut :(( justin och nikki är så söta tsm! Älskar novellen<3