Nikkis Perspektiv: 

Jag var tillbaka i huset, musiken dånade och min kropp rörde sig till musiken som ett löv i vinden. Allt var perfekt, doften från de nygräddade blåbärsmuffinsarna fyllde hela min kropp med glädje, vanligtvis var jag inte ett  dugg bra på att baka men just idag, idag kände jag mi annorlunda. Jag slängde en blick på mig själv i spegeln, den gula knälånga klänningen fick min hy att se ännu mer solbränd ut än vad den egentligen var, mitt hårlåg lockat ner längs min ansiktsform och mina blåa ögon gnistrade. Jag kände mig vacker. Plötsligt hörde jag en röst, Jacks. Hans gulliga leende förvandlades till ett elakt flin och hans ögon var svarta som natten, han slängde ner mig på en säng och drog av mig mina kläder, kysste mig överallt. Musiken försvnn och likaså den goda doften från muffinsarna.  Jag sprang ut i hallen och hann på nnågot sätt se mig i spegeln, den gula klänningen var borta och nu stod jag i någon slags smutsig tröja, håret var ruffsigt och mina ögon var djupblå, skamen växte inom mig. Likaså växte smärtan i min mage, jag tittiade ner på den och såg hur såret hade öppnat sig, det brann inuti mig. Blodet strömmadeut och det sista jag kunde se var Jacks flin framför mig. "Jag är inte klar än, stumpan. Vi har precis börjat" 


Jag satte mig upp i all hast, mörkret gjorde att jag inte ens kunde se mina egna händer. En svettpärla rullade ner längs min tinning och ryggen var alldeles genomblöt at svett. Mina andetagvar häftiga och det var inte förrens jag kände en hand smeka upp och ner för min rygg som paniken reste sig inom mig, jag gallskrek vilket ledde till att en lampa tändes. Ljuset förblindade mig och jag skrek om möjligt högre. 

"Nikki! Det är bara jag, Mary! Schhhh" sa rösten och jag slutade tvärt att skrika. 

"Ma...För..förlåt.. Jag hade en.. mardröm" stammade jag fram och torkade mig i ansiktet med den tunna täcket. 

"Schhh... Försök att somna om, jag är här" viskade hon och jag lutade mig tillbaka i den insjukna madrassen. 

Jag blundade hårt men det var förgäves. Varje gång jag blundade kunde jag se Jacks flin och hans hårda grepp om mina handleder. Jag stirrade upp i taket, i mörkret. Det hade blivit något ljusare och jag kunde se konturerna av min fläkt i taket. 

Det här är fånigt Nikki, inget hände. Somna om nu.

Jag stängde ögonen igen och kände genast hur paniken reste sig inom mig, jag kunde inte släppa det. Hans stora händer som kladdade på mig sköra kropp. Min svaga kropp. Kroppen som kom i en två storlekars för liten bikini. Kroppen som har följt Jacks ord. Kroppen som inte har haft en egen vilja. Vart tog den gamla självsäkra Nikki vägen? Vart försvann den Nikki som bestämde för sig själv och lät sig själv vara lycklig? Den natten grät jag. Jag grät mycket, slutade inte förrens det var stopp, då somnade jag.

Jag är värdelös. Justin. Justin som aldrig ville se mig må dåligt, Justin... killen som fick mina knän att vika sig och fjärilarna att kriga i magen. 

-

Justins Perspektiv: 

Jag orkar inte mer. Jag har inget kvar. Det där var en lögn. Jag har mina underbara beliebers som står vid min sida, allitid, jag har mina pengar, jag har mina bilar och hus. Jag har min mamma och mina syskon, min pappa. Jag har min familj. Men jag har inte kvar den som jag så gärna ville skulle bli min, förevigt. Den som snurrade runt och runt i mina tankar dygnet runt, den som krossade mitt hjärta gång på gång. Jag låter som en fjollig flick nu men sanningen är att jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om någons åsikter förutom Nikkis. 

"Justin...snälla" bad min mamma som satt på sängkanten och försökte prata med mig, men jag stirrade upp i taket, la märke till en fluga som fumlade runt. Mamma suckade och ställde sig upp. 

"Jag älskar dig, försök att äta lite" sa hon och tittade menande på skålen med Spaghetti och köttfärssås som stod placerad bredvid mig, vanligtvis brukar jag äta det i ett naffs men nu var det annorlunda, jag är iinte hungrig. 

Mamma försvann ut i hallen igen, hon lämnade en springa öppen , ljuset sipprade in och träffade mig i ansiktet. Irriterad reste jag på mig för att stänga dörren då jag insåg. Justin Bieber är inte såhär mesig, Justin Drew Bieber är stark. Det är inte första gången jag har fått ett nej men det är första gången som jag riktigt har tagit åt mig av det. Jag har två valmöjligheter. Antingen kämpa för Nikki, käpa för vår kärlek. Eller så kan jag bara ge upp. Ge upp allt och börja om. Jag visste att jag egentligen inte hade något val, ge upp fanns inte i min värld. 

Jag klev in i badrummet och ryggade tillbaka, är det där verkligen jag?  Mitt hår var ruffsigt och ganska långt, en mustachrand hade börjat synas på min överläpp, de mörka ringarna under mina ögon hade jag inte sett förut. Det kan bero på sömnbristen. Jag tog en dusch och rakade muschtaschen innan jag gick in i mitt rum igen, det luktade instängt och... fis. Jag drog en helvit T-shirt över huvudet och tog på mig ett par mörka jeans. 

"Justin!" utbrast min mamma och slog handen för munnen. 

"Vad?" småskrattade jag. Hon kramade om mig och skrattade in i min nacke.

"Jag har inte sett dig lämna sängen på.. ja säkert två veckor" överdrev hon och släppte kramen. 

"Snarare en vecka" skrattade jag och öppnade kylskåpet och hällde i mig den sista apelsin juicen nnan jag tittade på min mor igen. Jag torkade bort dropparna med baksidan av handen och min mamma gav mig en blick. 

"Justin.. Drick inte direkt ur förpackningen" började hon och jag kände genast igen min mamma igen. 

"Jaja" skojade jag och vi småskrattade lite. 

"Så... Vad ska vi göra idag?" frågade hon och slog ihop händerna av förtjusning. Jag slog en blick på klockan, halv tolv på förmiddagen. 

"Kan du ringa min frisör? Ja du ser ju själv hur det ser ut." skrattade jag och drog tag i mitt hår med båda händerna. 

Hon nickade och plockade fram sin mobiltelefon. 

"Hej Janice... Jo... ja det var ett tag sen.. Haha"  skrattade min mamma och försvann in ut på verandan. Jag suckade och funderade på att starta min mobil men nångrade mig i sista stund. Istället loggade jag endast in på Twitter från min Ipad, fansen var värda en förklaring. 

Hey, I'm back. Sorry for all this drama, u know i love u all. You guys are amazing. #BelieberFamily 

skrev jag och inom några sekunder fick jag hundratals kommentarer och retweets. Jag kände inte för att läsa allt hat så jag följde några fans innan jag loggade ut. 

"Hon kommer om tio" sa min mamma och jag hoppade till. 

"Skräms inte så där" smskrattade jag och hon log mot mig. 

"Jag älskar dig" sa hennes kärleksfulla stämma innan hon slog armarna runt mig. 

"Jag älskar dig med, mamma" svarade jag och pussade henne på pannan. 

---

Hej igen! Kanske inte så bra men ja... Kommentera! :) xoxo sofia och cornelia