Justins Perspektiv: 


Den här resan kanske inte var så genomtänkt ändå, just nu satt jag fast i trafiken då en lastbil låg utsträckt över vägen. Föraren åkte iväg precis med ambulans men köerna var enorma och det hade redan börjat skymma ute. Vadfan ska jag göra nu? Jag försökte vända men jag kunde knappt backa så det var lönlöst. Vilken rolig lördag.

Nikkis Perspektiv: 

"Nikki, vad har hänt?" sa han färskräckt och tittade ner på mina handleder, märkena var röda och skräcken  i mina ögon gjorde honom inte mer lugn. 

"Gjorde Jack det här?" frågade han och tittade efter Jacks ansikte. Hans mörka ögon blev nästan svarta av ilska, men det var lönlöst. Papparazzisarnas kameror blixtrade så mycket att det var svårt att se. 

"Kom, vi går in" sa han och la sin ena arm runt Mary's midja och den andra runt mina axlar. 

"Vart är han?" morrade han såfort vi hade stängt dörren. Han blick granskade rummet, han var ursinnig. 

"Chris lugna dig, polisen har honom. Han åker i fängelse, lugna dig älskling" sa Mary i lugn tonart och kramade om honom, hans hårda ansiktsuttryck slappnade av och han blev sig själv igen. 

"Förlåt, förlåt att jag inte var här och skyddade er jag var tvungen.." 

"Chris, snälla. Du har ju ett jobb att sköta,det är inte ditt fel" avbröt jag och log lite. Han tog ett steg framåt och kramade om mig. Ändå kände jag mig inte trygg, tänk om Jack inte alls hamnar i ängelse utan ljuger sig fri? Han skulle komma efter mig, igen. Skakandes föll jag ihop i Chris armar. Patetiskt. Det var som att jag kunde se vad som hände även fast jag nu var medvetslös, som om jag kunde bevittna situationen utanför min kropp. 

Mary skrek till och Chris såg skräckslagen ut,. 

"Vad hände?" skrek Mary av panik och tittade på Chris. 

"Jag..jag vet inte.. Hon bara föll ihop" svarade han som en viskning och plockade upp mig i hans armar. 

"Hon väger nästan ingenting, vad har han gjort mot henne? Den jäveln, om jag ser honom igen så ska jag.." började han men Mary smekte hans kind. 

"Du är så beskyddande, jag gillar det. Men nu måste vi se till att Nikki blir bra så kan vi..." sa hon och höjde på ögonbrynet. Okej nu skäms jag, även om dom inte kan se mig så.. Usch. Usch. Vänta... är jag död? Hur kan jag... Men jag andas ju...

-

Jag vaknade upp med ett djupt andetag, långsamt vande jag mig vid ljuset, det var starkt och jag insåg att jag låg nere i Chris gästrum. Tvn spelade något avsnitt av Geordie Shore och hela rummet var upplyst. Vad gulliga dom är. Jag sjönk ner mellan dunkuddarna igen och blundade. Vilken lång dag. 

-

Ljudet av Lady Gaga's röst fick mig att vakna upp skräckslagen tills jag insåg att TVn var på, alla lampor var tända och att det var ljust ute. Mina ögon fick syn på den vita klockan som hängde på väggen. Halv åtta. Ugh. Långsamt satte jag mig upp och drog handen genom håret. Flottigt och stripigt, jag bestämde mig för att fräscha upp mig lite och började med duschen. Badrummet var svalt och allt var förvånansvärt rent, även om Mary hade varit här i säkert flera dagar, sen slog det mig. Hallå dom är ju tillsammans och dom... Euuuuw. Sex. Chris ovanpå Mary, Mary sittandes på Chris. Bilderna i mitt huvud fick mig att må illa, jag skakade bort tankarna och vred på duschen som snabbt växlade från kallt till varmt. Det forsande varmvattnet fick min kropp att lugna sig, musklerna slappnade av och jag stod där i säkert 40 minuter och bara njöt av ensamheten.

Justins Perspektiv: 

Jag blev väckt av de tutande bilarna bakom mig, livrädd satte jag mig upp och startade motorn, min blick träffade bilklockan. Halv nio, ugh. Stel och trött som jag var, körde jag iväg och hoppades verkligen på att Chris var hemma, allt jag ville var att sova. Efter långa 20 minuter svängde jag in på Chris uppfart och skyndade mig in för att gömma mig från de redan vakna papparazzisarna. Seriöst, vem är vaken såhär tidigt? Inte ett ljud hördes. Men nån måste vara hemma, annars skulle det inte var öppet? Jaja, jag kunde inte bry mig mindre. Jag sparkade av mig skorna och försvann bort till Chris gästrum, TVn var på. Lady Gaga's Top 10 låtar. Jag stängde av med ett klick och släckte de tända lamporna, inte mörkt men inte lika ljust. Nah, det funkar. Jag drog av mig den svarta tshirten och byxorna och kröp ner i den sköna dubbelsängen. Heaven. Inom några minuter sov jag djupt och förvånansvärt skönt. 

-

Ett ljussken väckte min sömn och även ett ilande tjut som fick mig att hoppa upp ur sängen med armarna över huvudet som 'jag är oskyldig'. Mina ögon vande sig vid ljuset och jag kunde se en tjej med en handduk runt kroppen. 

"Nikki?" frågade jag hest och kliade mig i nacken. Hon sa inget, hon bara stod där med hakan till golvet och ögonen stora som tefat. 

"Vad gör du här?" frågade jag och insåg att jag nästan stod naken, jag lindade in mig i täcktet och tittade på henne. 

"Vad gör DU här?" stammade hon fram och släckte lyset i taket. Mycket behagligare för nyvakna ögon. 

"Jag tänkte hälsa på Chris... Din tur, vad gör du här?" frågade jag och såg hur hon tvekade. Strax därefter kunde jag se hur hon sänkte huvudet och en tår föll ner. Sa jag något dumt? 

"Nikki? Sa jag något taskigt?" jag släppte täcket och tog några steg mot henne, med mina två fingrar lyfte jag upp hennes haka försiktigt, osäker på om hon skulle slå bort min hand men det gjorde hon inte. Hennes blåa ögon tittade förskräckt på mig och nu var jag helt förvirrad. 

"Nej jag... förlåt jag.." började hon och vågade inte ens möta min blick. Vad har hänt med henne? 

"Nikki, sluta säga förlåt. Vad har hänt?" frågade jag. Sen såg jag det. Märkena på hennes handleder, ringarna runt hennes ögon, hur smal hon var. Helevete. 

"Jack" väste jag fram och nu tittade hon på mig. Livrädd. 

"Va? sa hon och försökte backa men jag drog in henne i en kram. 

"Jack, han är inte här. Men han har gjort det här, visst har han? Han har skadat dig. Vart är han?" fräste jag och kände hur hon blev stel, jag borde inte höjt rösten.

"Förlåt, lugn. Vart är han?" frågade jag lugnare den här gången. 

"Polisen, polisen tog honom" viskade hon fram och lättnaden jag kände var obeskrivlig. Jag ville bara kasta upp henne i luften och skratta men sen insåg jag. Han har skadat henne för livet. Märken som aldrig försvinner. Kanske på utsidan men inte på insidan. 

"Shawty, litar du på mig?" frgade jag efter en stund, fortfarande kramandes. 

"Ja, förlåt Justin, förlåt. Men..." 

"Sluta be om ursäkt, Nikki! Jag ber om ursäkt för att jag sårade dig så hårt. Förlåt, men om du låter mig visa dig att jag är samma person som förut så... Snälla ge mig en chans?" frågade jag osäkert och hon flyttade sig ut ur mitt grepp. Hennes ögon var inte rädda längre utan fulla av... Hopp? Mitt hjärta slog frivolter, är det sant? 

Hon svarade inte utan pressade sina läppar mot mina. Fyverkerier och gnistor slog runt omkring oss. Mina knän höll på att vika sig och inombords skrek jag av lycka. Jag älskar den här tjejen.