One Time Chapter 83!
"Jag vaknar alltid i besvikelse och med kudden full med tårar.. Varje natt går jag igenom en dröm om oss, hur du skrattar och vi har det underbart, precis som vi hade innan allt det här dramat. Varje dag tänker jag på hur det skulle varit om jag hade varit smartare och inte gjort sånt som jag... gjorde. Hur det skulle vara om du fortfarande älskar mig precis på samma sätt som jag älskar dig, om du någonsin tänker på mig, oss. Förlåt Nicole, för allt ont jag har gjort mot dig, om jag har fått dig att inte känna dig speciell, om jag har blivit arg. Men om du ger mig en chans till så ska jag se till att bli den du förtjänar, jag vet att ett 'förlåt' inte gör att du förlåter mig men jag hoppas att du ger mig en till chans att förbättra mig, snälla Nikki" Praktiskt taget bad han och jag ville bara krama om honom, han såg så sårbar ut, så ensam. Så... kär. Och här är jag och beter mig som en äkta bitch, jag kände pressen av folket som nu stod i en cirkel runt omkring oss och kamerorna som filmade. Min andning blev tyngre och jag måste här ifrån.
"Justin... förlåt" nästan viskade jag fram och kvävde gråten i halsen. Justins hasselbruna ögon tittade på mig med sorgsenhet, som att jag precis krossade hans hjärta. Igen.
"Förlåt..." viskade jag igen och började springa därifrån....
Justins Perspektiv:
Jag tror aldrig att jag har känt mig så förnedrad, alla som hade stått runtomkring oss blev suddiga och jag kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, men jag kunde inte byr mig mindre. Det här betyder att Nikki inte älskar mig så som jag älskar henne. För jag älskar henne så ofantligt mycket, hon... hon är den enda som får mig att känna såhär.
"Justin.. Vi borde gå, jag är ledsen kompis" hörde jag en röst och visste att den tillhörde Kenny, han gav mig en lätt knuff på ryggen och jag började gå mot bilen.
"Justin, bebis..." sa mamma och kramade mig, jag grät hysteriskt in i hennes axel. Dessutom hade jag ingen aning om vad hon gjorde här men... mammor.
Nikkis Perpsektiv:
Jag tror aldrig jag har känt mig såhär, jag ville kräkas och tårarna rann ner för mitt ansikte. Måste antagligen haft fel förut, jag kunde gråta även om det inte var Jack som pratade men nu grät jag för en annan anledning. Jag var den elaka. Justin gav ännu en gång sitt hjärta till mig men jag kastade det på marken och trampade på det. Jag ville ju, men det går inte. Det går bara inte. När jag var på uppfarten till stugan så torkade jag bort mina tårar och fixade sminket så gott det gick innan jag klev in. Det var tyst, för tyst. En tystnad som inte ens var behaglig, en sorts tystnad som gjorde att ledsna människor gjorde dåliga saker.
"Hej" sa Jack när jag gick in i vardagsrummet, min reaktion var ett högt skrik och gåshud.
"Förlåt" sa han och jag ville kräkas, jag hade hört det ordet för många gånger idag.
"mm" svarade jag och satte mig en bit bort från honom i soffan, han hoppade genast närmare mig och la sin arm runt min axel.
"Nikki, du är inte arg på mig, huh?" sa han mer bestämt än som en fråga.
"Nej... Men hur kan du tro att jag skulle vara otrogen? Jag är inte en sån person..." sa jag men blev avbruten av Jacks läppar som pressades mot mina.
"Vad gör du?" sa jag andfått och slet mig från hans läppar. Han tittade på mig och hans gröna ögon mörknade och flinet bredde ut sig över hans ansikte. Åhnej.
"Snälla babe, jag har inte sett dig på hela dagen och.." mumlade han och pressade ännu en gång sina torra läppar mot mina och jag kände hur min mage vände sig, jag kysste inte tillbaks men när Jacks naglar grävde sig in i mina handleder plutade jag tillbaks.
"Nikki, snälla... Älska med mig så skadar jag dig inte.." mumlade han in i min mun och släppte mina handleder, jag kunde se märkena men tänkte bort smärtan. Det är över snart. Gåshuden bildades längs min ryggrad och det var ingen mysig känsla.
Han kysste mig längs med halsen, naffsade mig i örat och hans händer var överallt. Han skulle precis ta av min tröja när jag tryckte bort honom.
"Jag måste ta av den själv, mitt sår..." sa jag och pekade menande på sidan av min mage, jag ställde mig upp och tog tillfället i akt. Jag kände hur adrenalinet pumpade i mina ådror när jag sprang ut, Jack som precis hade börjat dra ner sina jeans skrek och ramlade ner på golvet då han hade dragit ner jeansen till fötterna.
Jag flög ut genom dörren och sprang sprang och sprang bort från huset, jag vände mig inte om då han kunde vara efter mig och han var snabbare än mig. Särskilt nu när jag var skadad, jag sprang tills jag kom till ett villaområde, där lirkade jag upp min mobil och slog Chris nummer.
"Nikki Kan jag ringa dig sen jag har besök?" svarade Chris och jag kunde höra det busiga flinet genom telefonen.
"Jack..han...jag..sprang...han..." flåsade jag.
"Nikki, vad har hänt?" frågade Chris nu med panik i rösten.
"Kom... kom till Bakerstreet... nu" flåsade jag och vände mig om men ingen var där. Som tur var.
"Kommer om 5, stanna där du är!" sa han och vi la på. Vad som kändes som en evighet senare körde hans svarta SUV fram till mig, Chris sprang ut och hjälpte mig till bilen.
"Vad hände? Vart är Jack?" Chris öste på med frågor och jag kämpade med tårarna.
"Han.. våldtog mig nästan.. jag sprang och jag jag jag..." försökte jag men det gick inte längre, tårarna sprutade ut från mina ögon och Chris var tyst, han mumlade något för sig själv samtidigt som han svängde upp på sin uppfart.
"Nikki, kom" sa han lugnt och lyfte ut mig ur bilen, han bar in mig och la mig i hans säng. Plötsligt hörde jag hur snabba fötter trippade upp för trappan .
"VAD HÄNDE?" utbrast Mary högt och jag ryckte till.
"Schhh... Jack våldtog henne, eller ja försökte.. lugna dig" viskade Chris, han trodde inte att jag hörde honom men.. Det gjorde jag.
"Älskling" viskade Mary och gick fram till mig, hon satte sig på sängkanten och smekte min kind, jag började gråta igen och hon la sig bredvid mig i sängen och sjöng lågt i mitt öra samtidigt som hon kramade om mig.
"Vad.. vad." började Chris och stod bredvid sängkanten.
"Du får sova där nere, och vakta. Vi sover här" sa Mary och jag kände mig så glad över att Chris och Mary var här.
"Okej, godnatt lil lady, jag älskar dig" sa Chris och smekte min kind och fick inte fram ett knyst utan blundade bara hårt och hörde Marys lugnande stämma ännu en gång.
Hej! Jag måste bara säga förlåt för att det har tagit sån tid och vi ska försöka bättra oss! :) Men gud det här kapitlet ärkort men... men det är ganska känsloladdat. Läs och njut!
xoxo sofia&cornelia
"Justin... förlåt" nästan viskade jag fram och kvävde gråten i halsen. Justins hasselbruna ögon tittade på mig med sorgsenhet, som att jag precis krossade hans hjärta. Igen.
"Förlåt..." viskade jag igen och började springa därifrån....
Justins Perspektiv:
Jag tror aldrig att jag har känt mig så förnedrad, alla som hade stått runtomkring oss blev suddiga och jag kände hur tårarna rullade ner för mina kinder, men jag kunde inte byr mig mindre. Det här betyder att Nikki inte älskar mig så som jag älskar henne. För jag älskar henne så ofantligt mycket, hon... hon är den enda som får mig att känna såhär.
"Justin.. Vi borde gå, jag är ledsen kompis" hörde jag en röst och visste att den tillhörde Kenny, han gav mig en lätt knuff på ryggen och jag började gå mot bilen.
"Justin, bebis..." sa mamma och kramade mig, jag grät hysteriskt in i hennes axel. Dessutom hade jag ingen aning om vad hon gjorde här men... mammor.
Nikkis Perpsektiv:
Jag tror aldrig jag har känt mig såhär, jag ville kräkas och tårarna rann ner för mitt ansikte. Måste antagligen haft fel förut, jag kunde gråta även om det inte var Jack som pratade men nu grät jag för en annan anledning. Jag var den elaka. Justin gav ännu en gång sitt hjärta till mig men jag kastade det på marken och trampade på det. Jag ville ju, men det går inte. Det går bara inte. När jag var på uppfarten till stugan så torkade jag bort mina tårar och fixade sminket så gott det gick innan jag klev in. Det var tyst, för tyst. En tystnad som inte ens var behaglig, en sorts tystnad som gjorde att ledsna människor gjorde dåliga saker.
"Hej" sa Jack när jag gick in i vardagsrummet, min reaktion var ett högt skrik och gåshud.
"Förlåt" sa han och jag ville kräkas, jag hade hört det ordet för många gånger idag.
"mm" svarade jag och satte mig en bit bort från honom i soffan, han hoppade genast närmare mig och la sin arm runt min axel.
"Nikki, du är inte arg på mig, huh?" sa han mer bestämt än som en fråga.
"Nej... Men hur kan du tro att jag skulle vara otrogen? Jag är inte en sån person..." sa jag men blev avbruten av Jacks läppar som pressades mot mina.
"Vad gör du?" sa jag andfått och slet mig från hans läppar. Han tittade på mig och hans gröna ögon mörknade och flinet bredde ut sig över hans ansikte. Åhnej.
"Snälla babe, jag har inte sett dig på hela dagen och.." mumlade han och pressade ännu en gång sina torra läppar mot mina och jag kände hur min mage vände sig, jag kysste inte tillbaks men när Jacks naglar grävde sig in i mina handleder plutade jag tillbaks.
"Nikki, snälla... Älska med mig så skadar jag dig inte.." mumlade han in i min mun och släppte mina handleder, jag kunde se märkena men tänkte bort smärtan. Det är över snart. Gåshuden bildades längs min ryggrad och det var ingen mysig känsla.
Han kysste mig längs med halsen, naffsade mig i örat och hans händer var överallt. Han skulle precis ta av min tröja när jag tryckte bort honom.
"Jag måste ta av den själv, mitt sår..." sa jag och pekade menande på sidan av min mage, jag ställde mig upp och tog tillfället i akt. Jag kände hur adrenalinet pumpade i mina ådror när jag sprang ut, Jack som precis hade börjat dra ner sina jeans skrek och ramlade ner på golvet då han hade dragit ner jeansen till fötterna.
Jag flög ut genom dörren och sprang sprang och sprang bort från huset, jag vände mig inte om då han kunde vara efter mig och han var snabbare än mig. Särskilt nu när jag var skadad, jag sprang tills jag kom till ett villaområde, där lirkade jag upp min mobil och slog Chris nummer.
"Nikki Kan jag ringa dig sen jag har besök?" svarade Chris och jag kunde höra det busiga flinet genom telefonen.
"Jack..han...jag..sprang...han..." flåsade jag.
"Nikki, vad har hänt?" frågade Chris nu med panik i rösten.
"Kom... kom till Bakerstreet... nu" flåsade jag och vände mig om men ingen var där. Som tur var.
"Kommer om 5, stanna där du är!" sa han och vi la på. Vad som kändes som en evighet senare körde hans svarta SUV fram till mig, Chris sprang ut och hjälpte mig till bilen.
"Vad hände? Vart är Jack?" Chris öste på med frågor och jag kämpade med tårarna.
"Han.. våldtog mig nästan.. jag sprang och jag jag jag..." försökte jag men det gick inte längre, tårarna sprutade ut från mina ögon och Chris var tyst, han mumlade något för sig själv samtidigt som han svängde upp på sin uppfart.
"Nikki, kom" sa han lugnt och lyfte ut mig ur bilen, han bar in mig och la mig i hans säng. Plötsligt hörde jag hur snabba fötter trippade upp för trappan .
"VAD HÄNDE?" utbrast Mary högt och jag ryckte till.
"Schhh... Jack våldtog henne, eller ja försökte.. lugna dig" viskade Chris, han trodde inte att jag hörde honom men.. Det gjorde jag.
"Älskling" viskade Mary och gick fram till mig, hon satte sig på sängkanten och smekte min kind, jag började gråta igen och hon la sig bredvid mig i sängen och sjöng lågt i mitt öra samtidigt som hon kramade om mig.
"Vad.. vad." började Chris och stod bredvid sängkanten.
"Du får sova där nere, och vakta. Vi sover här" sa Mary och jag kände mig så glad över att Chris och Mary var här.
"Okej, godnatt lil lady, jag älskar dig" sa Chris och smekte min kind och fick inte fram ett knyst utan blundade bara hårt och hörde Marys lugnande stämma ännu en gång.
Hej! Jag måste bara säga förlåt för att det har tagit sån tid och vi ska försöka bättra oss! :) Men gud det här kapitlet ärkort men... men det är ganska känsloladdat. Läs och njut!
xoxo sofia&cornelia
Kommentarer
Trackback
