"Hej Janice... Jo... ja det var ett tag sen.. Haha"  skrattade min mamma och försvann in ut på verandan. Jag suckade och funderade på att starta min mobil men nångrade mig i sista stund. Istället loggade jag endast in på Twitter från min Ipad, fansen var värda en förklaring. 

Hey, I'm back. Sorry for all this drama, u know i love u all. You guys are amazing. #BelieberFamily 

skrev jag och inom några sekunder fick jag hundratals kommentarer och retweets. Jag kände inte för att läsa allt hat så jag följde några fans innan jag loggade ut. 

"Hon kommer om tio" sa min mamma och jag hoppade till. 

"Skräms inte så där" smskrattade jag och hon log mot mig. 

"Jag älskar dig" sa hennes kärleksfulla stämma innan hon slog armarna runt mig. 

"Jag älskar dig med, mamma" svarade jag och pussade henne på pannan. 

---

Justins Perspektiv: 

"Justin, du kanske borde... Turnera igen, fortsätta med din BelieveTour. Du vet för att slippa...drama" sa Scooter med en allvarlig ton samtidigt som han satte satte sig mittemot mig med sammanknutna händer. Han hade kommit hit för att se hur det var med mig och ville ''ha ett allvarligt snack'' eller vad det nu var. 

Jag funderade några minuter på vad han hade sagt, var jag redo för ett fullspäckat schema, knappt någon vila och skrikande fans? Självklart. Jag älskar att hålla igång och jag måste sätta fart på min karriär. 

"Du har rätt, Braun" skojade jag och det ryckte lite i hans mungipor. 

"Dåså! Gör dina stämband redo så kör vi nästa vecka!" sa Scooter med en högre röst än vad jag hade väntat mig och slog näven i bordet, hans leende sträckte sig nästan till öronen. 

Sen slog det mig, en vecka? 

"En vecka? 7 dagar från idag? NÄSTA vecka?" sa jag och Scooter tittade frågande på mig. 

"Ja? Herregud, har du inte lärt dig nånting i skolan?" skojade han och jag skrattade lite. 

"Jag måste dra, vi hörs!" sa jag innan Scooter hann protestera, jag försvann ut genom ytterdörren och hoppade in i min bil. 

Nikkis Perspektiv: 


"Nikki, jag ska gå upp och ta ett bad, klarar du att vara här själv eller ska jag vänta tills Chris kommer hem?" Frågade Mary ödmjukt och smekte min kind, jag kände mig så liten. Så.. jag kände mig som ett barn. 

"Nej, det är klart att det går bra. Jag klarar mig" svarade jag och ansträngde mig för att le, hon nickade och försvann uppför trapporna. 

Ensam kvar i vardagsrummet. TVn gav ifrån sig ett svagt ljus och The Simpsons figurerna dansade på skärmen. Jag sjönk ner i soffan och försökte hålla ögonlocken öppna men innan jag visste ordet av det blev det svart jag jag drogs med till drömmarnas land, eller ja. Mardrömmarnas land. 
Jag vaknade av att ljudet på TVn blev irriterande,  utan att ens öppna ögonen letade jag efter kontrollen för att stänga av. Min handflata sökte över dynan bredvid mig men det fanns ingen TVkontroll där. 

"Letar du efter den här?" Hörde jag en iskall röst säga. Blodet frös i mina ådror och jag blev som förstenad, jag öppnade ögonen och såg konturerna av honom, han kastade kontrollen bredvid mig och log snett. De gröna annars kärleksfulla ögonen hade förvanlats till.. Hatkärlek, som is. 

"Jack.." fick jag fram som en viskning och visste inte vad jag skulle göra. Mary var två trappor upp och Chris skulle inte komma hem förrens sent inatt. 

"Tsk,tsk,tsk. Sa jag att du fick lämna huset sådär?" sa han med ett flin. Det här var som en lek för honom. 

Jag öppnade munnen för att säga något men ingenting kom ut, inte ens en viskning. 

"Såja, spara orden. Dom där läpparna kanske behövs senare" sa han och blinkade med ena ögat,han hoppade närmare mig och la armen om mina axlar. Jag kände mig illamående, jag ville springa därifrån, slå honom men det gick inte. Jag var som is. 

"Se vad mysigt vi har det tillsammans Nikki, du och jag. Föralltid, huh?" sa han och lyfte upp min haka med sina två fingrar. 

Jag vet inte vad som flög i mig men jag spottade honom i ansiktet, den prickade det högra ögoonlocket, snabbt försökte jag fly men förgäves. Han grep tag i min handled och jag kved av smärta, föll ner på knä och vågade inte möta hans kalla blick. 

"Är det såhär man behandlar den som tar hand om dig? Som står ut med dina misstag och som älskar dig?" Röt han högt och jag bad att Mary skulle höra, men än en gång... Hon var två våningar över mig och satt antagligen och sjöng i sin ensamhet eller smsade. 

"Svara när jag pratar med dig!" fräste han och ett smack hördes, min kind brann av smärta men jag brydde mig inte, jag grät inte. Jag var van vid sånt här. 

"Nå? Svara, annars blir det värre" fortsatte han och tryckte in sina naglar , om möjligt, längre in i mitt redan skadade skinn. 

"Nej" svarade jag enkelt. 

"Nej vadå?" frågade han och log belåtet över att ha kontrollen över mig, jag hade nu vågat möta hans blick. 

"Nej, det är inte rätt. Men Jack,  inget av det här är rätt. Det är fel, jag har insett det. Om du älskade mig skulle du aldrig skada mig.." började jag och kände hur jag bev tårögd. Jag är så trött på att gråt jämnt och ständigt. 

"Det är inte fel, dumma slyna. Det är rätt, jag gör det för att du ska lära dig. Tro inte att du är så smart" avbröt han.

"Jack, du är sjuk. Sjuk i hela huvudet. Släpp mig, du är inget annat än problem, du har gett mig sår för livet som ingen kan reparera. Jag.... Jag hatar dig!" Skrek jag så högt jag bara kunde och önskade mer än något annat att Mary skulle höra mig. 

"Det där skulle du inte ha sagt" sa Jack ovanligt lugnt, för lugnt. Han släppte mig och jag drog över mina plågade handleder, de röda märkena skulle inte försvinna än på ett tag. Jag reste på mig men Jack var redan tillbaka. Åh, min härliga tur, som vanligt. 

"Tro inte att jag är färdig med dig än, slampa" sa Jack och och jag hade precis tänkt protestera när jag sg den. Kökskniven. Den decimeterlånga kniven som Chris använde igårkväll när han skar kött, han måste ha glömt den i diskhon eller något. 

"Nu är du inte så tuff lägre va?" skrattade han och tog tag i min arm. 

"Nej, Jack. Snälla gör inte det här" Bad jag och följde hans hand sm höll i kniven. 

"Nikki, du skrek och jag..." Sa Mary glatt när hon gick ner för den sista trappan men när hon mötte Jacks blick försvann glädjen helt och hållet. 

"Vad gör du här?" fräste hon och hennes ögon blixtrade av hat. 

"Jag visste inte att du var här, aja. Du kan titta på" svaradehan ointresserat och tittad på mig igen. 

"Jag hörde inte riktigt, du får nog be lite mer" skrattade han och drog med sina fingrar över min kind. 

"Jag måste gå" sa Mary och försvann. 

"Vilken kompis, se. Du kan bara lita på mig. Jag är den enda som ställer upp för dig. Jag behver inte göra det här, säg bara orden så åker vi sen" viskade han i mitt öra och allt jag ville var att försvinna ner under jorden. 

"Jag älskar dig" svarade jag uppgivet. 

"Säg det som att du menar det" uppmanade han och kastade kniven i skinnsoffan. Chris kommer inte bli glad över det där. 

"Jag älskar dig Jack" sa jag ännu igen och försökte dölja hatet i min ton. 

"Nja, lt gå då. Nu åker vi till stugan, jag har en glad överraskning till dig" sa han och hans ögon blev varma och kärleksfulla igen. Han är verkligen bipolar. 

Han tog tag i min hand och vi gick ut genom ytterdörren. 

"Stanna" 

"Rör er inte!" 

"Polis!" 

Skrek männen i de blåa uniformerna bakom sina öppnade bildörrar. Jag skymtade Mary bakom husknuten och hon log mot mig. Jag visste att hon inte bara skulle gå iväg. 

"Ta upp händerna över huvudet!" Skrek en skallig polis man och nörmade sig oss, han riktade sin pistol mot Jacks kropp. 

Jack blev som ett rådjur, storögd och osäker. Han visste inte vart han skulle och han var tvungen att tänka ut en plan hur han skulle kunna fly. 

Jag drog ur min hand ur hans grepp och sprang iväg mot Mary. 

"Tack!" grät jag in i hennes axel och hon kramade om mig, alla mina känslor bara flög ut. 

"Såklart, nu kommer allt bli bra. Jack kan inte skada dig längre" viskade hon i mitt öra och klappade mig lite lätt på ryggen. 

Vi bevittnade hur ett antal polismän fick gå fram och tvinga in Jack i bilen, han kämpade emot som en oxe, frustade och salivet flög. Ingen vacker syn måste jag säga. 

"Vad händer här?" hörde vi en röst och vi vände oss om. Nej det kan inte vara...Eller?