---

Nikkis Perspektiv: 

Fastfrusen stod jag med min hand i Justins, vi båda stirrade på killen framför oss, hans nysnaggade hår gjorde att han såg kriminell ut, hans grönblåa ögon var matta men ändå lyste det något i dom, något som stämde in med saknad, ånger och ilska. 

"Nikki" sa han mjukt och tog ett steg framåt, samtidigt flyttade sig Justin ett steg framför mig för att skydda mig, han höll upp handen som en stoppskylt mot Jack och han lydde. 

"Jack" fräste Justin som en katt och kramade min hand hårdare. 

"Lugn, badboy. Jag vill bara prata med min tjej" svarade han spydigt och jag rös till när han använde orden 'min tjej'. Jag hade tydligt förklarat för honom att jag inte var hans egendom. 

"Hon är inte din, och hur fan kom du in i mitt hus?" fräste Justin och rynkade ihop ögonbrynen. 

Jack skrattade till och drog med sina fingrar på min arm, jag rös till och kunde inte öppna munnen. 

"Rör henne inte" sa Justin och försökte hejda honom. 

"Det är okej, Justin" lyckades jag pressa fram mellan mina stela läppar. Jack flnade mot Justin. 

"Just det,  du bestämmer inte över henne" sa han överlägset och tog tag i min arm för att dra ut mig ur huset och ut på uppfarten.

"Följ med mig hem" bad han och lyfte upp min haka, jag vågade inte möta hans blick utan stirrade tomt ut på den folktomma gatan. 

"Nej Jack, vi är över. Hur många gånger ska jag behöva säga det?" nästan viskade jag. 

"Vi är inte över, jag känner det på mig. Du gillar mig fortfarande" sa han med hög röst och jag kunde se Justin stå inne i huset vid fönstret för att hålla koll på Jack. 

"Jack, nej" bad jag är han flyttade sina händer mot min midja, hans andedräkt luktade gammal tandkräm och öl. 

Innan jag hann reagera tryckte han sina läppar mot mina, jag gjorde inget motstånd men samtidigt kysste jag inte tillbaka, han bara stod där, med händerna kladdandes över min kropp och smaskandes på mina läppar. Allt jag kände inom mig var hopplöshet och hjälplöshet.

En hård knuff från Justin gjorde att Jack föll ner på marken och eftersom att han höll i mig föll jag också ner. Jag kände hur knäna rispades upp och hur huvudet skakade till när det träffade stenplattorna. 

"Rör inte Nicole" skrek Justin och inom några sekunder var papparazzisarna runt omkring oss, blixtrar flög hit och dit och frågorna välde ur de nyfikna papparazzisarnas munnar. 

Jack låg och tog emot slagen från Justin, han visste att Justin skulle hamna i trubbel för det här, som att han slog en hjälplös kille. Plötsligt slutade Justin att slå honom och vände sig mot mig, hans annars vänliga hasselbruna ögon var nu mörka och utstrålade hårdhet, vilket inte passade till hans mjuka ansikte. Rödheten var maximal på hans kinder och knogarna var blodiga efter att ha träffat Jacks beniga kropp. 

"Shawty, hur gick det?" frågade han så snällt han kunde men det var fortfarande en ton av aggresivitet från tidigare. 

"Jag är okej" ljög jag. Egentligen brann det i mina skrapsår och huvudet dunkade som om att någon hade slagit mig ett flertal slag med hammare. Men jag ska inte klaga, Jack hade säkert dubbelt så ont som jag, han låg i fosterställning och jämrade sig, med armarna på hans mage och knipandes med ögonen tyckte jag faktiskt synd om honom, Justin var inte svag direkt. 

Justin tog min hand och hjälpte mig upp, han brydde sig inte om kamerorna och de irriterande männen i 40års åldern som sprang runt våra ansikten och pratade. 

Jag slog en blick ut genom den vidöppna ytterdörren och på något sätt hade Jack lyckats ställa sig upp och ta sig till sin bil, han slängde en blick som utstrålade sorgsenhet mot mig innan han gasade iväg. Justin stängde dörren och låste den. 

"Kom" sa han och försökte leda mig mot vardagsrummet. 

"J..jag sk..ska bara gå på...på..t..toa" sluddrade jag och släppte hans han. 

Väl inne i det glamourösa vitkaklade badrummet tittade jag mig i spegeln. 

Plötsligt svartnade det för ögonen och jag kände ännu ett hårt slag mot huvudet när jag föll ihop på det iskalla badrumsgolvet. 

Justins Perspektiv: 

Fan, det här skulle ju bli en bra dag och såklart ska den där jäveln komma och förstöra allt.  Jag bytte kanal på TVn och ett avsnitt av Family Guy poppade upp, jag fnissade lite och när det blev reklam insåg jag att Nikki hade varit i badrummet i 20 minuter, visst hon är ju tjej, men det är väl lite väl överdrivet om man ändå bara ska stanna hemma? 

"Nikki?" frågade jag med lugn röst och knackade försiktigt på den ljusa trädörren som ledde till badrummet. 

Inget svar. 

"Nicole?" frågade jag igen och knackade lite hårdare, det var knäpptyst därinnifrån och jag började bli orolig. 

Jag försökte vrida om det silverfärgade handtaget för att se vad hon höll på med men som jag trodde så var det låst. 

Jag lirkade upp min telefon från jeansfickan och ringde mamma, hon hade alltid ett bra svar. Jag förklarade vad som hade hänt och hon lyssnade och svarade med några mm och okej då och då för att jag skulle förtå att hon lyssnade. 

"Mamma, Nikki har varit i badrummet i 30 minuter nu och drren är låst. Vad ska jag göra?" frågade jag och stod beredd för att ta sats och hoppa in i dörren för att ta mig in till min älskling. 

"Gör vad som behöver göras, vi kommer hem om några timmar. Gör inget dumt bara" svarade hon innan vi la på. 

Jag knackade ännu en gång men inget svar, precs som jag trodde. Jag ryckte i handtaget för att se hur hårt låset var. Jag flexade mina muskler och slog upp dörren med hjälp av en metallstol som stod ute i hallen. 

"Nikki" halvskrek jag när jag såg henne liggandes raklång på badrummsgolvet, en liten blodpöl låg under hennes huvud. Förskräckt lirkade jag upp min mobil och slog in 911 på mobilen. 

"Larmcentralen, vad kan vi hjälpa dig med?" frågande en kvinna med lugn lite pipig röst. 

"Hej mitt namn är Justin och min flickvän Nicole Stark har slagit i huvudet och svimmat inne på toaletten, jag lyckades precis slå upp dörren och jag ser att hon knappt andas själv och det rinner blod från hennes bakhuvud, herregud skicka ambulanser nu!!" sa jag i ett andetag stressat, jag satt på huk och kramade Nicoles livlösa hand. 

"Lugn, Justin. Vad är adressen?" frågade hon fortfarande lika lugnt och koncentrerat. 

"25202 Prade Del Grandioso, Calabasas" svarade jag. 

"Jag skickar en ambulans, andas hon?" frågade kvinnan. 

Jag lutade min ansikte mot hennes halvöppna mun, några korta andetag slapp ut ur hennes mun och bröstkorgen guppade knappt. 

"Inte mycket" svarade jag och kände paniken stiga. 

"Lyft hennes haka och ge henne luft" svarade kvinnan och jag gjorde som hon sa. Nikkis varma andedräkt kändes knappt, jag andades in och blåste ut i hennes mun ett antal gånger innan ambulanspersonal stormade in i mitt hus. 

"Tack, snälla kommer hon bli bra?" frågade jag med paniken bultandes i magen. 

"Ja, det ordnar sig" svarade dom och fortsatte med sitt arbete. 

Ambulansbesättningen bestod av två män, en i 25 års åldern med blont kort hår och en man i 50 års åldern, lite tunnhårig och en kvinna som var runt 30 år med det svarta håret uppsat i en bulle. Jag följde efter dom ut till den blinkande gula ambulansbilen och hoppade in där bak där Nikki låg, nu inkopplad med slangar och med besättningen pratandes runt om oss. 

Jag kramade min svettiga hans mot hennes och knep mina ögon hårt. 

"Snälla Gud, gör så att hon kommer bli okej" bad jag och kysste utsidan av hennes hand. 

"Grabben, ta det lugnt. Tjejen kommer klara sig" sa den yngre mannen efter att han hade tryckt in en spruta i Nikkis armveck. Han log ett genuint leende och jag log lite tillbaks. 

"Framme!" ropade kvinnan som körde och alla hoppade ut ur bilen, de rullade in henne i sjukhuset där de blev bemötta av några sjuksystrar och en läkare. 

"Ledsen, grabben. Du får inte följa med in hit" sa killen igen och tryckte handflatan mot mitt bröst. 

"Du får sitta i väntrummet" tillade han innan han log och fortsatte ut till bilen. 

Jag suckade och vandrade ut till väntrummet, stolarna var gjorda av trä, dynorna var röda, några tavlor med någon inspirerande text och glada barn satt på de gulmålade väggarna. På det låga avlånga träbordet låg några halvtrasiga tidningar och i hörnet stod ett par barnstolar och ett litet runt plastbord där två ritblock och en plastbytta med kritor i  var placerade.
Jag blundade och tittade på klockan som hängde över den vidöppna dörren.
Kvart i två på eftermiddagen. 

 
En kvart senare kom en doktor in genom dörren, han sköt upp sina glasögon som låg på näsryggen och log ett litet leende, hans svarta korta hår låg tillplattat mot hans ovala huvud, ögonen var smala och ljusblåa. Jag reste mig upp och han sträckte fram min hand. 

"Är det du som är Justin?" frågade han med en mörk basröst. 

"Ja, hur mår Nicole?" frågade jag nervöst och jag kunde känna hur handsvetten bildades igen. 

"Jo, det var det jag tänkte tala med dig om..." svarade han och kliade sig lite i nacken. 

Åhnej...

 

---

DOMDOMDOOOOOM lite spännande va? Och vad tycker ni om novellen förresten? :) KOMMENTERA! 
Nästa kapitel kommer antingen ikväll eller imorgon. 

xoxo fia&cornelia