Justins Perspektiv: 


"Mr.Bieber, vi är framme. Hallå?" hörde jag en röst säga och vaknade upp av att min chaufför ruskade min kropp. Han släppte mig genast då jag hoppade till av rädsla. 

"Förlåt, men vi är framme"  fortsatte han och gjorde ne gest med handen som visade att jag skulle gå ut. 

"Mhhm.. tack för skjutsen" muttrade jag men kostade på mig ett leende. 

"Ingen orsak, Bieber" stammade han av nervositet.

"Är du ny? Jag har inte sett dig förut. Och kalla mig Justin" sa jag vänligt och gjorde allt för att slippa gå in i sjukhuset. 

"Ja.. Jag är ny. Hehe.. Men du borde nog gå nu Mr.Biebe.....Justin menar jag" sa han nervöst och drog handen genom det rakade blonda håret, hans bruna ögon fick honom att se så snäll ut. Han hoppade in i förarsätet och log ett snabbt leende innan han körde iväg. 

Fan, nu måste jag ju gå in..


Med tunga steg gick jag mot glasdörrarna som skjöts upp av min närvaro, den flintskallige mannen som satt bakom skrivbordet såg ointresserad ut när han mötte min blick. Jag tog ett djupt  andetag och gick fram till trädisken, la armbågarna på den och öppnade munnen för att tala. 

"Jaha?" avbröt mannen mig och såg utmattat in i mina ögon. 

"Dr.Collahan" började jag men kände mig oartig "tack" tillade jag och log lite lätt, men ingen reaktion från mannen, vars namn var John. Hur visste jag det? Jo, på den gröna sjukhusdräkten  satt en metallbricka med namnet på, John Routh.

"Han är upptagen, du kan sätta dig där och vänta" svarade han fortfarande lika ointresserat och utan att ens rycka lite i mungiporna. 

"Jaha.. Tack då, John" sa jag och log, han rynkade ihop ögonbrynen och bara glodde på mig. Jag hade precis tänkt att gå när jag såg att han öppnade munnen för att säga något, men ångrade sig. Damn it, Justin. Varför ska du alltid vara så nyfiken? 

"Vad tänkte du säga?" Flög ur mig lite högre och entustiaskare än vad jag menat, men som tur är var det folktomt just i denna stund. 

"Va? Öhm.. nej nej det var inget" svarade han lågt och snurrade stolen så hans rygg var mot mig, han tog upp ett fotografi och log lite. Oj, han kunde visst visa känslor. 

"Vem är det där?" frågade jag och sträckte lite på mig så jag skulle se vad det var. En bild av en och en äldre kvinna, båda brunetter och med bedårande leenden.  Flickan såg ut att vara i 6års åldern kanske, mycket söt. Kvinnan som jag antog var mamman log brett och hade barnet i sitt knä, hon kramade henne och både tittade in i kameran. 

"Mycket vackert kort, måste jag säga" sa jag och log, han la ner det fort och snurrade runt mot mig, mitt leende försvann då jag såg hur hans ögon var vattnade. 

"Förlåt jag... sa jag något dumt?" frågade jag och kände mig genast dum i huvudet så att säga.

"Nej, nej.. jag.. Åh gud, jag kan inte förstå att jag säger det här egentligen men.. Vänta, du är Justin Bieber va?" frågade han och jag nickade. 

"Jag trodde väl det, jo.. jag.. Fan John, varför sägerdu det här? Du känner inte honom" pratade han med sig själv och nu kände jag mig bara...förvirrad. 

Han tog ett djupt andetag innan han fortsatte. 

"Min dotter, Avalanna. Avalanna Routh, hon älskar dig. Du är hennes förebild" sa han och jag kände mig träffad rätt i hjärtat. Jag hade knarkat när jag hade barn som såg mig som deras förebild, jag vill inte att någon ska ta droger. Det är inte bra. 

"Jaha..." svarade jag och slickade mina läppar, jag förstod inte varför han blir så tårögd över det?

"Hon..." började han och tog ett andetag "Vi fick reda på att hon inte har långt kvar att leva, kanske..kanske bara några månader och.. Hon är min lilla flicka. Jag älskar henne så mycket..." sa han och de sista orden hörde man knappt då han snyftade rejält och jag kände hur mina ögon tårades. Bara tanken på att jag .. ja jag har ju inget barn.. än. Ja men att typ Jaxon eller Jazmyn skulle dö, nej jag klarar inte ens av att tänkte på det. 

"Det är okej, släpp ut det bara" sa jag och gick fram till honom, han kramade om mig och jag gav honom en lätt klapp på ryggen. 

"Vad gör ni då?" Sa en mörk manlig röst bakom oss. 

"Dr.Collahan, jag..förlåt" Sa John harklande och torkade bort tårarna innan han släppte mig och satte sig på snurrstolen igen, knapprade på datorn och ansiktet blev känslokallt igen. 

"Ska vi?" frågade Collahan och gjorde en gest som visade att jag skulle gå in i rummet. 

"Du kan lägga dig på britsen" sa han och satte sig på en liten snurrpall med ett block i handen och en bläckpenna tittade han på mig. 

"Så.. Hur mår du Justin?" Frågade han och pillade lite på de svarta tunna glasögonen.

"Inte så bra, jag.. jag mår illa, fryser, svettas och är trött hela tiden" svarade jag ärligt. 

Collahan nickade och gav ett enkelt 'mmhmm' till svar medans han var fullt upptagen med att anteckna. 

Vi hade pratat ett tag tills han ställde sig upp och tittade på mig. 

"Vi ska ta lite blodprov, ligg du kvar här så kommer sjuksystrarna snart. Alltid trevligt att träffas, Bieber" sa han med ett blink och räckte fram handen, jag skakade den och log. Han besvarade leendet och försvann ut ur rummet. 

Inom några minuter kom en kvinna och tog lite blod ur armen på mig, det gjorde inte så ont som jag hade föreställt mig men.. ändå. Det är inte mysigt att nån ska trycka in en nål i mitt armveck. Uäk. 

"Så, Mr.Bieber, det tar ungefär fyra-fem dagar innan vi får svar.. Så vi hör av oss på.. säg tisdag innan tio?" sa sjuksystern och log ett sockersött leende. 

"Okej" svarade jag med ett leende. 

"Du kan gå när du känner för det" sa kvinnan och lämnade rummet. 

-

"John!" ropade jag och de andra människorna i väntrummet stirrade på mig, och det gjorde även John. 

"Justin, jag.. förlåt. Glöm vad jag sa.. Men du kanske kan hälsa på henne nån gång? Jag förstår om du är upptagen.. Jag .. jag ville bara fråga" frågade han och spände nu blicken i data skärmen igen. 

"Nej, nej. Såklart jag hälsar på. Säg tid och dag bara, du kan ju ringa mig" sa jag och skrev ner mitt nummer på en liten lapp som jag hittade på skrivbordet. 

---

Hej! Förlåt om någon tar illa upp att vi tar med Avalanna i berättelsen, vi har iinte gjort allt så som det var på riktigt och hennes pappa hette säkert inte John... men jaja. Vi menar inget illa utan tyckte bara att det passade till just det här kapitlet, givetvis kommer vi berätta mer om dom men ja. Detta är som sagt en fan fiction, en påhittad berättelse så ja.. Men ha det bra! Cornelia mår inte så bra idag så jag tvivlar på att hon kommer skriva och jag ska till en kompis så jag skriver ikväll isånafall! :) xoxo